Red.

Välkommen till Verkligheten.

In asylpolitik, demokrati, Internationellt, invandring, islamisering, journalister, korruption, parallellkultur, politiker, press, sanning och lögn on 4 december, 2009 at 20:42

En nation där myndigheter och massmedia presenterar en officiell ”sanning” som medborgarna enkelt kan avslöja som lögn är en nation i kris. En nation där medborgarna upplever att ansvariga politiker och massmedia ljuger om reella problem och sopar missförhållanden under mattan är farligt nära moralisk bankrutt. En sådan nation var den tidigare Sovjetunionen. En sådan nation är dagens Sverige.

I det forna Sovjetunionen fanns djupa klyftor mellan de officiella sanningarna och den bistra verkligheten på snart sagt alla samhällets områden. Det kunde vilken medborgare som helst konstatera genom att gå till jobbet, handla matvaror eller försöka få värmen i sin lägenhet reparerad. Enligt den officiella sovjetiska sanningen fungerade allt på bästa sätt i arbetarnas paradis. I verkligheten var det bara tillverkningen av vodka och stridsvagnar som fungerade något så när felfritt.

Invandringens officiella respektive verkliga sida.
I Sverige hittar man den stora klyftan mellan den officiella ”sanningen” och den av medborgarna upplevda verkligheten i hanteringen av invandringsproblemet. Jo, invandringen är faktiskt ett problem – i verkligheten det allvarligaste som Sverige som nation ställts inför sedan vi förlorade den östra rikshalvan till Ryssland 1809. Det handlar dessutom nästan undantagslöst om den muslimska invandringen och det handlar till syvende og sidst om Sveriges överlevnad som nation. Och det allvarligaste är att den politiska eliten och media vägrar att inse att det finns reella problem som måste lösas, i synnerhet hanteringen av migranter från länder utanför Europa.

Enligt den officiella ”sanningen” integreras migranter väl i vårt samhälle; de får arbete och utgör en värdefull tillgång för nationen. I verkligheten gäller detta i stort sett enbart invandrare från kulturnära områden; från Norden, Europa, Amerika och Fjärran Östern. I övrigt fungerar i princip ingenting. Muslimska migranter integreras praktiskt taget inte alls, det ser mullor och imamer till.

I verkligheten trängs socialbidragsberoende migrantfamiljer i allt mer avskärmade ghetton som Rosengård, Ronna, Hammarkullen, Landskrona och många, många fler. I verkligheten växer migranternas barn i andra (och snart tredje) generationen upp utan nämnvärda språkkunskaper, varken i svenska eller sitt eget språk. De har inte begripit särskilt mycket av skolan, och de har litet hopp om att någonsin kunna få ett arbete som betalar sig bättre än socialbidraget eller gängkriminalitet. För var i dagens högteknologiska kunskapssamhälle ska det finnas plats för unga analfabeter med djupa mindervärdeskomplex och dålig impulskontroll, unga som aldrig fått lära sig umgås med andra än sina jämnåriga?

Läsa mellan raderna.
Att det förhåller sig på det här viset kan vem som helst konstatera om man, likt de med tiden ytterst listiga forna sovjetmedborgarna, lärt sig konsten att läsa mellan raderna i den korrupta och partikontrollerade pressen. Eller som befunnit sig ute i den djupt tragiska verkligheten på platser som drabbats av stor migration, som till exempel Malmö, Landskrona, Göteborg, Södertälje, Stockholm eller snart sagt varenda ort i landet som lockats att skapa migrantförläggningar med löften om statliga bidrag.

En annan källa till sann information är de samtal som förs man och man emellan, där självupplevda händelser och erfarenheter förs vidare till pålitliga personer med alla relevanta detaljer. Likheten med den sovjetiska muntliga traditionen och de lika hemliga som mödosamt handkopierade nyhetsbrev,samizdat, som cirkulerade underjordiskt i Sovjetunionen är slående.

Men till skillnad från det forna Sovjet kan idag internet utgöra ytterligare en fristad där information om de verkliga förhållandena kan exponeras och debatteras. Problemet här är ofta bristande dokumentation tillsammans med den ofta mycket låga nivån på diskussionerna.

Problemen sopas under mattan.
I likhet med vad som skedde i det forna Sovjetunionen, sopas problemen under mattan av de ansvariga myndigheterna och de folkliga företrädare som vi trott skulle ta tillvara våra intressen. Man vill helt enkelt inte låtsas om att det finns några som helst problem med migrationen. För de berörda myndigheternas del är anledningen förståelig, eftersom de blivit beroende av migrantindustrin för sin blotta existens. I USA talade president Eisenhower om det ”militär-industriella komplexet” som ett farligt maktcentrum och ett potentiellt hot mot demokratin. I Sverige kan vi med fog tala om ett ”migrant-industriellt komplex” av myndigheter, institutioner och privatpersoner som blivit beroende av det strida penningflödet inom migrantbranschen.

För våra folkvaldes del finns inga sådana ursäkter. Kanske vet man innerst inne att politiken gått över styr, kanske diskuteras det i hemliga möten, men ingen vågar offentligt yttra sig om problemet, än mindre tag tag i det. Kanske saknar man idéer till möjliga utvägar. Kanske har man givit upp. I vilket fall lär folkets dom över dessa att bli hård.

Massmedia går fot.
Massmedia går lydigt vid fot och skyggar från att rapportera om händelser som skulle störa den officiella sanningen, eller döljer aktivt fakta så att de verkliga förhållandena inte blir uppenbara om man inte tränat på Orwellskt dubbelspråk. Bilder på afrikanska brottslingar vitpixlas, och kriminella migranter kallas ”svenskar” i de media som vi en gång litade på. Inte kunde vi i vår vildaste fantasi tro att tiotals eller hundratals svenskar skulle låta sig rekryteras till krigstjänst i Somalia likt dem som en gång lät sig lockas av Hitlers Waffen-SS till tjänst på östfronten. Men till skillnad från de svenska frivilliga i Waffen-SS är de Somalia-frivilliga naturligtvis inte svenskar utan somalier som fått asyl och försörjning i Sverige. I dag får vi gå till utländska media för att få reda på verkligheten om dessa ”svenskar”. Enstaka rapporter som speglar den sanna verkligheten utlöser också genast en storm av politiskt korrekt kritik och rapportören stigmatiseras snabbt som ondskefull rasist och ”islamofob”.

Ingen lösning utan verklig sanning.
Problemet med migranterna, och i synnerhet med de muslimska migranterna, kan inte komma en millimeter närmare en lösning så länge våra ansvariga företrädare inte vågar erkänna att det faktiskt finns ett problem. Precis som alkoholisten måste våra politiker tvingas till sjukdomsinsikt innan man kan börja resan mot ett bättre liv. Så länge detta inte sker, och så länge massmedia fortsätter att gå i maktens ledband, är vår enda källa till verklig information den vi förmedlar till varandra. Låt oss därför strunta i de politiskt korrekta medierna och istället förmedla verklighetens bistra budskap man och man emellan. Sanningen ska segra.

Välkommen till Verkligheten.

%d bloggare gillar detta: