Red.

Man kan inte rösta om sanningen.

In demokrati, Europa, Internationellt, islam, sanning och lögn on 13 mars, 2010 at 16:40

Häromdagen röstade Sveriges Riksdag för att erkänna att Turkiet anställt folkmord på den armeniska minoriteten 1915. Även om det är glädjande att Riksdagen till sist upptäckt sanningen, är det ganska skrämmande att en historisk händelse ska bli föremål för en politisk omröstning.

Armeniska intellektuella som påstås ha arresterats
och senare avrättats av ottomanska trupper den 24 april 1915.

Sådant som anses vara historiska händelser förekommer i åtskilliga varianter. Det kan vara sådana som verkligen inträffat, och som kan verifieras av historiska källor eller vittnen. Hit hör händelser som slaget vid Poltava, bygget av Göta Kanal, mordet på Marat och nazisternas försök att utplåna europas judiska befolkning. Andra händelser som ansetts vara historiska har avslöjats som falsarier uppfunna av personer eller regimer för att stärka en eller annan agenda. Åter andra har verkligen hänt, men i det längsta förnekats och bevisen för dem har sopats under mattan.

En sådan händelse är turkarnas massmord på kristna. Att ottomanerna eller turkarna under framväxten av den turkiska nationalismen under och efter första världskriget anställt massakrer på landets kristna minoriteter (armenier, greker, assyrier/syrianer/kaldéer, m fl) tycks vara utom tvivel. Mängder av oberoende källor och ögonvittnesbeskrivningar finns att tillgå för att verifiera detta. Att de ansvariga tillhörde den ungturkiska rörelsen tycks också vara utom tvivel och att det moderna Turkiets landsfader Mustafa Kemal (Atatürk) åtminstone kände till massakrerna är troligt.

Att den turkiska regimen inte vill erkänna denna period av etnisk rensning i landets historia är föga förvånande. Om nazistregimen i Tyskland suttit kvar efter kriget hade den förmodligen också gjort sitt bästa för att blanda bort korten. Den turkiska regimens snarstuckenhet och ofta våldsamma repressalier mot folk som vågar ta upp ämnet är snarare ett bevis för att man mycket väl vet vad man gjort, men att man inte kan försvara sitt agerande på annat sätt än att förbjuda diskussionen.

Att Riksdagen röstar om en historisk händelse är löjligt. Men när det nu gjorts, blev utgången faktiskt den bästa möjliga. Att turkarna blir sura är inte vårt problem, och allt som kan hindra ett eventuellt kommande turkiskt medlemskap i EU är mer än välkommet.

Bildkälla:
Wikipedia

Mera läsning:
Dick Harrisons understreckare (SvD 24/3 2010)
Carl Bildt gullar med turkisk förening (SR 24/3 2010)

%d bloggare gillar detta: