Red.

Om fult folk.

In demokrati, invandring, politiker, yttrandefrihet on 3 juli, 2010 at 13:13

Läser ett intressant inlägg på Mopsens Blogg. Mopsen har uppenbarligen hittat en text skriven av en Daniel Swedin på Dalarnas Tidningar. Denne Swedin har sett som sin uppgift att upplysa sina läsare om vilka Sverigedemokraternas väljare är. Varför Swedin tagit på sig detta är oklart, men så är uppenbarligen fallet. Swedin skriver bland annat så här enligt citatet hos Mopsen:

”Enligt statsvetenskaplig forskning är SD:s väljare lågutbildade och saknar akademiska poäng. De bor sällan i bostadsrätter och partiet har en större andel väljare som ser sig som arbetare än något annat svenskt parti. SD-väljaren har varken status, makt eller pengar. Man saknar förtroende för samhällets institutioner och tror inte längre på politiken.”

Jag har dubbel högskoleutbildning och gott om akademiska poäng. Jag bor i en bostadsrätt och jag ser mig inte som arbetare även om jag känner djup respekt för de generationer av svenska arbetare som slitit för att bygga upp den välfärd vi nu nästan helt har raserat. Jag har en tämligen god ekonomi och kanske till och med något lite status, men dock ingen makt över någon annan människa. Däremot har mitt förtroende för samhällets institutioner sjunkit i takt med att dessa alltmer befolkas av korrumperade tjänstemän, många gånger importerade från länder där korruption hör till ordningen för dagen. Mitt förtroende för de etablerade politiska partierna har också kraftigt reducerats eftersom dessa i allt högre grad kommit att likna varandra till förväxling och anamma samma ståndpunkter. Och som alltid i de fall där det visar sig att alla tänker likadant är det någon eller några som inte tänker alls.

Jag började intressera mig för SD inför valet 2006 på grund av den exempellösa politiska mobbning partiet utsattes för, både på en institutionellt plan (försvunna valsedlar, utestängning från debatter, smutskastning i media, mm) och på ett personligt (avskedanden, uteslutningar, misshandel, mm). Detta stämde illa med den demokrati jag trodde Sverige var och den respekt vi alltid haft för varandras politiska åsikter. Det var naturligt att bli nyfiken på underdogen. Om partiet inte blivit så mobbat hade jag förmodligen inte brytt mig om att forska vidare.

Sverige har gått in i en ny tid, och en ny tid behöver en ny politisk kraft. De etablerade partierna har i sin iver att likna varandra samtidigt utplånat sin särart. Med Allians-idén har de borgerliga partierna fusionerat i allt utom namnet. Under nymoderat ledning har man lyckats erövra makten men till priset av att C, FP och KD reducerats till betydelselösa fraktioner under det nymoderata paraplyet. Inför årets val försöker de rödgröna kopiera den lyckosamma alliansmetoden, varvid tre partier försöker se ut som ett. Samtidigt strävar både de rödgröna och alliansen att kasta sina garn i politikens mittfält, den politiska mellanmjölk där de flesta väljarna simmar. Härvid har Sverige fått ett tvåpartisystem där de två partierna blivit nästan omöjliga att skilja från varandra.

Lägg till detta att samtliga partier utom SD vägrar att diskutera sakfrågor inom invandringspolitiken, den fråga i denna valrörelse som berör flest svenskar i deras dagliga liv. Vad ska man tro om politikerna när de vägrar att erkänna att det finns ett problem när man själv kan se effekterna av problemet tydligt varje dag? Är det jag eller de som blivit vansinniga?

Mopsens Blogg

Advertisements
%d bloggare gillar detta: