Red.

Att betrakta en nations förfall.

In demokrati, försvar, invandring, kriminalitet, valet 2010 on 5 juli, 2010 at 16:49

Så har då Almedalsveckan brutit ut. Vår politiska, mediala och lobby-elit samlas i Visby för att återigen dunka varandra i ryggen och gemensamt ännu en gång undvika att tala om lösningar på landets problem. Våra politiker uppträder som rådjur i skenet av billyktor; de saknar sjukdomsinsikt och fortsätter sömngångaraktigt att köra ett en gång framstående och välmående land till totalt socialt, moraliskt och ekonomiskt sammanbrott.

Förorter, skolor och köpcentrum brinner. Bränderna är helt klart anlagda och möjligen till och med organiserade. Unga människor från främmande kulturer som försörjs med skattemedel visar öppet sitt förakt mot vår civilisation och demokrati genom att kasta sten på brandkår, polis och ambulanser. Dessa bränder är inga vanliga bränder, de är symtom på ett djupgående systemfel. De är tecken på en en samhällsröta som sprider sig från förort till förort, från landsända till landsända. Från Malmö till Göteborg, Uppsala, Borlänge, Södertälje, Enköping, Eskilstuna och Kungälv. Förövarna kommer alltid ur samma grupper, polisen ljuger om vad som händer och kommunernas företrädare vrider sina händer och har ingen aning om hur det kunde blir så här.

Orsakerna ligger i fattigdom, trångboddhet och utanförskap, heter det. Visserligen är förövarna gissningsvis relativt lågavlönade (bidragsförsörjda), trångbodda (hela släkten bor i samma lägenhet) och befinner sig i utanförskap (ofta kulturellt och etniskt självvalt), men de grundläggande orsakerna ligger inte här. I verkligheten är dessa bränder ett tecken på att den omhuldade mångkulturen är en omöjlighet som inte klarar kontakt med verkligheten; ett bevis för att vi i stället för att skapa integration med öppna ögon tillåtit ett parallellsamhälle att etableras sig i samhället och att växa sig farligt starkt. Makthavarna i detta parallellsamhälle är dessutom inte intresserade av integration, de vill skapa och vidmakthålla egna territorier där svensk moral och lag inte gäller; “no-go zoner” i vårt eget land där vi svenskar inte är välkomna. Det är en situation som i mycket liknar härdsmältan i Libanon och sammanbrottet på Balkan, och vi kommer närmare för varje dag.

Där vår kultur och den parallella möts blir skillnaderna tydligast. Ungdomar rånar andra ungdomar på mobiltelefoner, kläder och pengar. Barn rånar andra barn, eller hotar dem till livet om de inte betalar skadestånd, “bötar”, för påhittade kränkningar. En tioårig flicka i Kungälv trakasseras och mobbas i sin skola för att hon är kristen. En nioårig flicka i Kortedala blir knivrånad på några Pokemon-kort av ett gäng småpojkar. Några hittills okända i Nyköpingstrakten roar sig med att kasta sten från vägbroar ner på passerande bilar. Mobbarna får sällan något straff, utan tvärtom ofta hålls de ofta om ryggen av skola och samhällsorgan. Dessa ungdomar kräver vår respekt, men gör inget för att förtjäna den.

Vi har i skrivande stund drygt 340.000 arbetslösa i landet. Trots det tar vi in runt 100.000 nya migranter om året och ska enligt alliansregeringen fortsätta på samma spår åtminstone fram till 2050. De flesta av dessa har inga skäl att få stanna i landet, men får uppehållstillstånd ändå därför att Migrationsverket inte får eller kan sköta sitt jobb. Många får uppehållstillstånd efter att ha ljugit om sitt ursprung och serverat en historia om förföljelse och förtryck. Många har med sig barn som de inte är föräldrar till. De flesta har ingen som helst utbildning och kan ofta varken läsa eller skriva. De har inga förutsättningar att någonsin kunna utföra annat än det allra enklaste kroppsarbete, och i genomsnitt lär det ta mellan sju och tio år för dem att komma dit. Många är redan i pensionsålder när de anländer, vilket lägger ytterligare bördor på vår redan ansträngda äldrevård.

Folk som anlitas av myndigheterna för att arbeta som tolkar i asylärenden har avslöjats med att ta betalt av de asylsökande för att ljuga i översättningarna och framhålla de sökandes fall i mer ömmande dager. En tjänsteman vid Migrationsverket har tagit betalt av en asylsökande för att ordna asyl. En tuberkulossjuk och höggradig smittsam asylsökande ville inte gå med på provtagning och vägrade att ta sin medicin om han inte fick högre dagpenning. Trafikinspektörer blir erbjudna mutor, eller hotade till livet, när elever inte blir godkända på uppkörningen. Andra har satt i system att sälja körkort till folk som inte skulle ha fått något om reglerna följts. Skolpersonal blir hotade när barn inte får tillräckligt höga betyg, eller när de blir underkända på någon kurs. Läkare utan medicinsk kompetens, och som varnats flera gånger, arbetar fortfarande som läkare och utgör en livsfara för patienterna. Poliser med invandrarbakgrund erbjuds mutor, eller hotas, för att de ska se mellan fingrarna med den egna klanens brott. En rektor och chef för en friskola förfalskar sin sons betyg för ge honom en bättre chans att komma in på högre utbildningar.

Tillsammans med den stora gruppen migranter, i synnerhet de från mellanöstern, har vi importerat en korruptionskultur som vi aldrig tidigare mött i Sverige. Vårt förtroende för tjänstemän på alla nivåer är skadat, kanske för alltid.

Sverige har flest anmälda våldtäkter i Europa. Under de senaste åren har runt 5.000 unga kvinnor och deras familjer årligen fått sina liv förstörda. En enkel räkneoperation ger vid handen att denna siffra motsvarar fjorton stycken om dagen. Om Sverige är någorlunda likt Norge så utförs dessa övergrepp till största delen av män och pojkar från Afrika och Mellanöstern (enligt Politiet i Oslo hade samtliga förövare i den staden ursprung i Mellanöstern eller Asien (läs Pakistan). En motsvarande undersökning vore med all säkerhet politiskt omöjlig i Sverige, trots att det vore enkelt att göra. Om dessa migranter eller asylsökande inte befunnit sig i landet så skulle alla dessa kvinnor gått trygga.

Den svenska polisen blir allt mer lik ett skämt. Men en rent undermålig brottsuppklarning, och ingen synbar ambition att skydda medborgarnas liv och egendom närmar sig poliskåren snabbt status av en onödig samhällsutgift. Praktiskt taget inga av de brott som berör vanliga människor klaras upp. Tusentals rån, stölder, inbrott, misshandelsfall och andra så kallade “vardagsbrott” skrivs av eller lämnas utan åtgärd med rubriken “brott ej styrkt” eller “spaningsuppslag saknas”. Försäkringsbolagen borde kunna ta upp dessa anmälningar direkt, utan att man skulle behöva gå omvägen via polisen. Däremot jagar polisen gärna värdetransportrånare och liknande mer glamorösa yrkesbrottslingar, där offren är stora företag som dessutom har omfattande försäkringar.

Man har glömt läxan från New York, där strategin med noll-tolerans på några år förvandlade en av världens mest brottsdrabbade städer till en tämligen lugn plats. Teorin bakom projektet “Broken Windows” utvecklades av kriminologerna James Q. Wilson och George Kelling. Wilson och Kelling menade att brott är en följd av försummelse, och att ett trasigt fönster som inte lagas får folk att dra slutsatsen att ingen bryr sig. Snart krossas fler fönster, och så småningom sprids antisocialt beteende från huset, till gatan och vidare i området.

Det är precis vad som händer i våra invandrarförorter. Stenkastning och bränder som inte beivras uppmuntrar till grövre brott. Jag är övertygad om att om vi skulle ingripa mot de ungdomar som nu bränner och kastar sten, så skulle vi slippa många framtida bankrånare och grova våldsbrottslingar. Jag är också övertygad om att många med mig håller på att förlora förtroendet för polisen. Vi är säkert många som känner att vi har lämnats i öknen att klara oss själva, men utan medel att försvara oss mot rovdjuren.

Det försvar som kostar 40 miljarder om året är på god väg att bli ett lika dåligt skämt som polisen. De personer och den materiel vi skulle behöva här hemma för att hävda landets territorium skickas på mer eller mindre meningslösa uppdrag i Afghanistan och Somalia. Lockelsen med dessa internationella uppdrag, som vi egentligen inte har råd med, ligger nog främst i att ansvariga ministrar kan stoltsera på EU-möten i Bryssel. Det högre befälet kan ju dessutom få små färgglada brickor att fästa över vänstra bröstfickan på sina uniformer. Att det svenska deltagande i kriget mot talibanerna i Afghanistan eller mot de somaliska piraterna kan göra någon som helst skillnad känns som en önskedröm. Det enda positiva med insatsen i Afghanistan är väl att vår militär får stridserfarenhet de kommer att behöva när vi måste skicka dem att återerövra våra enklaviserade förorter.

Att som den nuvarande regeringen avskaffa den allmänna värnplikten och ersätta de värnpliktiga med legosoldater, känns som ytterligare ett steg i syfte att skaffa bättre möjligheter att kontrollera det svenska folket. En värnpliktig soldat har sin lojalitet i det folk där han växt upp och ska leva resten av sitt liv, en legosoldat lägger sin lojalitet hos den som betalar hans lön. En värnpliktig armé som beordras att angripa det egna folket kan förväntas vägra och göra myteri, en legotrupp kan likt Blackwater beordras till vad som helst så länge man betalar. Att de bestämmelser som förbjuder att svensk militär sätts in mot den svenska civilbefolkningen också avskaffats känns inte mindre olycksbådande. Händelserna i Ådalen 1931 är bortglömda bara åttio år senare.

Sverige har alltså svårt att upprätthålla kvalitén på sjukvård och äldrevård, en någorlunda bra grundskola, ett försvar som kan hävda vårt territorium, poliser som kan klara upp brott och en massa annat av allt det som man brukar säga ingår i det samhällskontrakt som upprättas mellan medborgare och styrande. Och vilket berättigande har samhället om det inte kan uppfylla sin del av kontraktet?

Jag tror att situationen i Sverige kommer att bli mycket sämre innan den kan börja bli bättre. Och då gör jag ingen skillnad på den borgerliga alliansen och den rödgröna röran. De är i grunden folk från samma politiska kast och de blundar lika hårt inför de problem som vi måste lösa. De tycks heller inte vara främmande för att gå samman i en enda stor-koalition, vilket i praktiken skulle göra Sverige till en enpartistat och diktatur. Nyligen skrev en filosofie doktor i statsvetenskap en artikel som propagerade för just denna lösning. Artikeln kan vara en försöksballong för att se hur den allmänna reaktionen blir. Den gemensamma inställningen hos de etablerade partierna tycks vara att till varje pris hindra svenska folket från att säga sin mening i allmänna och hemliga val.

Den 19 september 2010 är det val i Sverige.
Du vet vilket samhälle de etablerade partierna givit oss.
Tänk noga efter om detta är det samhälle du vill ha.

  1. Tack för mycket bra texter. Visst har du rätt i allt du skriver. Jag bloggar också till och från. Men jag har kommit fram till att man bloggar främst för de redan frälsta. Därför måste vi nå ut till dem som ännu inte insett detta, något som man inte kommer till insikt om genom att läsa, lyssna och titta på tv, radio och tidningar.

    Därför har jag dragit igång flygbladskampanjen så att folk kan få läsa nyheter av en annan art, som skrivs med mer kritiska ögon. Vill du sprida budskapet utanför bloggvärlden, finns flygbladen här:

    http://www.korta.nu/flygblad

    Jag tror att detta är ett oerhört viktigt arbete, förutom bloggande och diskussion med vänner och bekanta. Det är nämligen de enda medel vi har till buds, då alla andra kanaler är hårt styrda och strypta för förmedling av en annan verklighetsuppfattning än de tillrättalagda.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: