Red.

Varför är vi så rädda för islam?

In asylpolitik, demokrati, Europa, flyktingar, invandring, islamisering, politiker on 15 juli, 2010 at 02:36

Den som dristar sig att uttrycka något kritiskt om islam blir genast kallad islamofob, rasist eller nazist. De två senare epiteten är egentligen inget man behöver bry sig om; islam är för det första inte en raslig tillhörighet och nazister finns numera egentligen bara inom de muslimska leden, så de faller båda platt till marken på grund av sin egen inneboende dumhet. Uttrycket ”islamofobi” är däremot mer intressant att studera, i synnerhet som i praktiken hela västvärlden lider av en mycket tydlig rädsla för islam.

Uttrycket ”fobi” betyder i princip att man skulle hysa en obefogad patologisk rädsla för något. Det kan vara trånga utrymmen, stora ytor, höjder, spindlar eller ormar. Eller islam. Jag menar att detta i fallet islam är rent nonsens. Varken jag själv eller någon annan öppet eller dolt islamkritisk person jag känner har en obefogad oro inför islam. Vi har alla studerat islam tillräckligt för att komma fram till ett synnerligen befogat avståndstagande, eller rädsla, om du vill. Faktum är att ju mer jag studerar islam, desto oroligare blir jag.

Att enskilda personer blir oroliga för utbredningen av en ideologi som är så uppenbart totalitär, elitistisk och våldsamt aggressivt expansiv är inget att bli förvånad över. Detsamma skedde när människor på 30- och 40-talen ställdes inför nazismen och senare på 50-, 60- och 70-talen när kommunismen var som mest aggressiv. Människor med ett demokratiskt sinnelag som studerade dessa ideologier greps med rätta av rädsla för att dessa på något sätt skulle få övertaget och kunna dominera vår värld. Andra människor lockades av den virila brutaliteten, kraften och enkelheten i dessa totalitära system och önskade inget hellre än en maktövertagande. Många i vänstern har efter kommunismens fall flyttat över sin lojalitet till islam. Hade de levt på 30- och 40-talet hade de med största sannolikhet bekänt sig till den tidens starkaste totalitära krafter – nazismen och stalinismen. Våra svenska (liksom de flesta andra länders) politiker var som vanligt eftergivliga och mjukryggade inför den aggressiva makten, men till all lycka fanns det både på 30-talet och 60-talet personer och nationer som hade modet att stå upp och försvara demokratin och den västerländska världens landvinningar. Det var dessa nazistofober och marxistofober, som de skulle kallats idag, som räddade oss från slaveri den gången.

Nu står vi där igen. Enda skillnaden är att den aggressiva, expansiva, totalitära makten idag döljs under en slöja av religion. Och kan utnyttja vår religionsfrihet för att underminera våra kulturer. Plus att antalet femtekolonnare, medlöpare och nyttiga idioter är mångdubbelt större. Vi hyser idag förmodligen en miljon muslimer bara i Sverige (ingen vet säkert), runt tio procent av befolkningen. Det är som om Storbritannien 1939 skulle haft 4,6 miljoner nazister inom sina gränser och större delen av den politiska eliten skulle ha ställt sig på Tysklands sida. Eller om USA vid Kuba-krisen 1962 skulle haft 18 miljoner kommunister, varav många skulle befolkat Vita Huset. Samtidigt har motståndarna till den totalitära, aggressiva attacken idag mindre makt och inflytande än inför de tidigare hoten mot vår existens. Motståndet är idag till skillnad från då praktiskt taget uteslutande förankrat i de breda maktlösa folklagren i samhället. I den politiska, mediala och kulturella eliten visar man idag i det närmaste en hundraprocentig uppslutning bakom islam och islamiseringen av Sverige. I dessa kretsar finns det idag nästan ingen som vill stå upp för frihet och demokrati; ingen feminist som törs säga ifrån om islams förtryck av kvinnor; ingen djurrättsaktivist som törs knysta om den plågsamma halal-slakten.

Men varför är man då så rädda för islam? Varför är vi så villiga att kröka rygg för mullorna? Jag har inget svar, utan kan bara konstatera att så uppenbarligen är fallet. I svenska kommuner är man så eftergivna inför islam att man beviljar tillstånd för moskéer utan mycket eftertanke. I den svenska regeringen är man så fogliga att man bereder plats i budgeten för ytterligare hundratusentals muslimer, endera i form av asylsökande, anhöriga eller så kallade ”ensamkommande flyktingbarn”, varav praktiskt taget samtliga måste försörjas med skattepengar i åtminstone sju år, många på livstid. I Storbritannien, idag en tragisk skugga av den envisa nation som stod upp mot Hitler, tillåter man att sharia-domstolar etableras över hela landet. I USA, som räddade världen både från Hitler och Sovjet-väldet, är man så timida inför islam att man tillåtit bygget av en segermoské strax intill Ground Zero på Manhattan i New York; ett grovt hån mot alla de som mördades i WTC och deras anhöriga. Kanske skulle ett japanskt krigsmonument i Pearl Harbor komma i närheten. Eller ett minnesmärke över Adolf Hitler på en central plats i Auschwitz-Birkenau. I alla världens länder tassar regeringar och makthavare på tå för att inte irritera den muslimska minoriteten, och tävlar sinsemellan om vilka som kan göra de mest långtgående eftergifterna.

Varför visar våra makthavare denna extrema eftergivenhet för islam? Varför går man med på alla dessa stolligheter? Vilket ohyggligt hot vilar över de västliga regeringarna som skulle göra det motiverat med dessa eftergifter? För inget annat än nästintill paralyserande skräck skulle väl kunna få våra folkvalda att ge upp den demokrati, de mänskliga rättigheter, allas likhet inför lagen, jämställdhet mellan könen och allt annat som vi har kämpat oss till under alla dessa år. Varför offrar man två tusen år av mödosamt uppbyggd civilisation för att behaga lärjungarna till en krigsherre från arabiska halvön som drömt att han fått ett budskap från Gud? Varför fortsätter vi att importera arabländernas befolkningsöverskott – dessa olyckliga massor som hemländerna inte ens vill ta tillbaka när de begår brott och blir utvisade från civilisationerna i väst. Varför agerar regeringarna i Sverige och väst så uppenbart och flagrant mot den egna befolkningens intressen?

Jag förstår det inte. Och det gör mig mycket orolig.
Kan någon som begriper vara snäll att förklara.

  1. Jag skulle också vilja ha svar på den frågan.

  2. Då är vi åtminstone två som inte begriper varför våra regeringar ägnar sig åt detta kryperi. Jag fruktar framtiden.

  3. Nja, det finns nog många fler än vi! Det kan man se på antalet bloggar för att inte tala om alla som kommenterar på alla dessa bloggar. Valurnan lär kanske vara vår enda chans att göra våra röster hörda.

  4. Valurnan blir det, om jag så ska krypa dit med brutna ben. Hoppas på en oöverträffad ”syntax error” i PK-media på kvällen den 19 september när de ska förklara hur det kunde bli som det blev och hur folket kunde rösta så ”fel”.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: