Red.

Muslimska terrorbomberna: Varför pratar ingen om offren?

In bombattentat, Drottninggatan, islamisering, media, press on 15 december, 2010 at 04:39

En sak med rapporteringen om det muslimska terrorattentatet i Stockholm känns konstig. Tidningar och tv har plötsligt mängder av reportage om hur synd det är om muslimerna i Sverige. Efter det att en av deras meningsfränder försökt mörda några tiotals (eller hundratals) julshoppare fruktar man att den muslimska gruppen ska utsättas för svenskarnas missaktning.

Däremot ägnas inte en sekund, inte ett ord, åt de två personer som uppges ha blivit skadade i attentatet. Eller alla de andra som befann sig i närheten av explosionerna och sannolikt skulle ha blivit skadade eller dödade om bomberna fungerat. De som måste ha trott att de skulle dö just där på den snöiga, kalla och skitiga gatan. De som räddades till livet tack vare att bomben råkat gå sönder, men som får fortsätta leva med traumat.

Varför sägs inte ett ord om deras lidande?
För att de är svenskar och får skylla sig själva?
Det är skrämmande hur islam redan lyckats koppla ett så starkt grepp om media att man numera rent automatiskt och pavlovskt tar förövaren och hans samfund i försvar.

Uppdatering 8 maj 2014
Omedelbart efter bomberna på Olof Palmes gata och Bryggargatan julen 2010 rapporterades att två personer bland de oskyldiga julshopparna skulle ha blivit skadade i Taimour Abdulwahhabs attentat. Jag kan bara minnas att detta nämndes en enda gång, och jag har inte kunnat hitta artikeln igen. Kanske har den blivit raderad. Hursomhelst så har jag sedan dess inte sett ett enda ord skrivet om att någon skulle blivit skadad. Förrän nu, tre och ett halvt år efteråt.

Häromdagen publicerade signaturen @Abdullenhag på Twitter (tack för tipset!) en kort referens till en artikel i Metro från den 6 maj 2014 om en av de skadade, en kvinna från Enköping, som nu fått 5.000 kronor minus självrisk på 1.500 i brottsskadeersättning för att ha fått hörseln och ena benet skadat i attentatet. 3.500 kronor? Jag trodde det var ett skämt. Särskilt med tanke på att man kan få 60.000 om man vägrar skaka hand med en kvinnlig chef?

Men det var inget skämt, och Brottsoffermyndighetens motivering var än mindre lustig: 

Myndigheten skriver enligt Metro i sin bedömning att brottet inte har varit riktat direkt mot kvinnan och att hon inte heller anses ha ingått i en ”sådan avgränsad krets av personer” där ”gärningspersonen medvetet har utsatt en eller flera särskilda personer för en påtaglig risk att skadas”.

Okej. Så om det inte kan bevisas att en muslimsk självmordbombare bränt av sin bomb i en folksamling specifikt för att skada eller döda just dig, eller om du gjort dig känd som exempelvis islamkritiker, och därför blivit utsedd till måltavla i största allmänhet, så kan du i princip glömma ersättning som brottsoffer.

Detta är ju förbannat struntprat, endast ägnat åt att slippa ta ansvar och betala ut en riktig ersättning. Den svenska regeringen borde naturligtvis genom Brottsoffermyndigheten betala ut ersättning i miljonklassen till båda de fysiskt skadade vid attentatet på Drottninggatan och dessutom till alla som inte skadats fysiskt, men som traumatiserades av explosionen. Om det rör sig om hundra personer så blir det ändå bara 100 miljoner, en spottstyver jämfört med de kanske 250 miljarder som migrationsindustrin årligen kostar.

Jag lägger ansvaret för att Taimour Abdulwahhab överhuvud taget befann sig i Sverige med sin bomb och kunde försöka mörda ett hundratal julshoppare helt på de regeringar som öppnat våra gränser för ett inflöde av invandring som saknar motstycke i Europa.

%d bloggare gillar detta: