Red.

Tre obekväma frågor om de ”ensamkommande”.

In "ensamkommande flyktingbarn", asylpolitik, islamisering, journalister, kriminalitet, politiker on 5 mars, 2012 at 20:17

Vi har publicerat det här inlägget tidigare på bloggen. Men i dyningarna efter reportaget om de ”ensamkommande” i Dalarnas Tidningar känns delar av texten relevant igen. De som läst oss tidigare får förlåta, men det kanske kan vara intressant för eventuella nytillkommande.

(Del av tidigare publicerat inlägg från den 3 januari 2010. Något redigerad.)

Första frågan.
Handlar det verkligen om barn?
Genom att använda ordet “barn” frammanar man bilden av en ensam gråtande femåring i sliten jacka och med en adresslapp i ett snöre om halsen. Detta är uppenbarligen inte inte förenligt med verkligheten. De ensamkommande “barnen” tycks i verkligheten sällan vara barn. Det rör sig i praktiken om unga vuxna män i åldrar från 15-16 och upp till 25-30. Av de bilder på ensamkommande ”flyktingbarn” som cirkulerat i pressen så tycks de flesta dessutom tillhöra den senare gruppen. Man kan anta att om pressen hade kunnat hitta några barn så skulle dessa ha visats upp på bild.

Det är visserligen möjligt att en del av de ensamkommande verkligen är barn i juridisk mening, dvs under 18 år, men eftersom inkompetenta eller kuschade handläggare på Migrationsverket inte lägger pengar (eller tillåts göra det) på att låta göra några medicinska åldersbestämningar eller kontroll av identiteter är det omöjligt att bevisa om en ung man är 17 eller 23. Deras gissning är så god som någon annans. “Barnens” egna utsagor om sin ålder blir gällande. Säger man att man är 16 år och heter Muhammed, så skriver Migrationsverket in detta i sina papper.

Andra frågan.
Kommer de verkligen ensamma?
Nästa misstänkta lögn är det ofta använda påståendet att dessa ”barn” kommer ensamma. I verkligheten kan de visserligen ha lämnats ensamma några minuter på Migrationsverkets parkeringsplats, men på vägen dit har de med största sannolikhet haft hjälp, stöd och coachning från erfarna och välbetalda människosmugglare som vet hur det fungerar i Sverige och vad man lämpligen bör säga för att vara i det närmaste garanterad asyl. Hur skulle annars en 20-årig somalisk analfabet veta var Migrationsverkets lokaler i Malmö är belägna? Hur kan de ens veta var Malmö ligger? Eller hitta till Sverige för den delen?

Praktiskt taget ingen av dessa “ensamkommande” har heller några papper som kan visa deras identitet eller ursprung. Man kan undra hur de kunnat komma ända till Sverige utan resedokument. Svaret är att de har de troligen inte. Deras dokument används på vägen, men tas om hand av smugglarna innan “barnen” släpps av på Migrationsverkets parkering; papperen är värdefulla och kan användas fler gånger.

Smugglingen av dessa människor är en mycket lönsam och tämligen riskfri organiserad kriminell verksamhet. Branschen omsätter troligtvis åtskilliga miljarder och har utvecklats till ett väloljat system; ett slags DHL eller FedEx fast med människor i stället för paket. För en summa på 100.000 – 150.000 kronor eller mer kan en familj skicka en av sönerna till Sverige för att söka asyl och uppehållstillstånd. När detta är avklarat kan släkten följa efter och få uppehållstillstånd av anhörigskäl.

Tredje frågan.
Är de verkligen flyktingar?
Den tredje misstänkta lögnen är att detta skulle handla om flyktingar. Så är sällan fallet, även om någon enstaka av “barnen” mycket väl kan ha rymt från något i sitt hemland. Försvinnande få av de utlandsfödda i Sverige är nämligen flyktingar. Av de drygt 100.000 som årligen får uppehållstillstånd i Sverige är bara något tusental flyktingar i ordets rätta mening, utvalda av FNs flyktingorgan UNHCR och Sverige i samarbete. Resten är ekonomiska migranter och bidragsturister som tagit sig hit på egen hand.

Vi skulle alltså kunna hjälpa tusentals behövande äkta flyktingar om budgeten inte belastades med kostnader för icke-flyktingarna. Både politiker, media och talesmän för migrationsindustrin använder slarvigt och felaktigt uttrycket “flykting” i likhet med det lika felaktiga ordet “barn” för att väcka vår sympati för hanteringen. Man vill frammana bilden av ett stackars barn som flytt från sitt hem i panik med kulorna vinande om öronen, som tvingats lämna sin mördade familj bakom sig, och som efter en tid som gatubarn träffat på en vänlig man som av ren godhet betalat 10.000 dollar ur egen ficka för att “barnet” skulle kunna resa till Sverige. Det är en rörande historia, men den har ingenting med verkligheten att göra.

En skamfläck på Sverige.
I verkligheten är hela hanteringen av “ensamkommande flyktingbarn” en okontrollerat geschäft som omsätter stora pengar. På femtiotalet i USA lanserade president Eisenhower begreppet “det militärindustriella komplexet” för att beskriva farorna med att näringsliv och militär hade alltför täta band med varandra. I Sverige har vi skapat ett migrationsindustriellt komplex, där privata vårdföretag, politiska intressen, advokater, integrationskonsulter, mm har alltför täta band med de myndigheter som ska kontrollera dem och styra arbetet.

De pengar staten satsar på dessa “barn” försvinner i privata fickor, medan de som skulle behövt vår hjälp får fortsätta att svälta och dö på gatorna i Kabul och Mogadishu. Om vi verkligen är intresserade av att hjälpa är det är en skam att vi slösar våra resurser på dem som kan köpa sig en plats vid köttgrytorna. Om vi använde pengarna på ett klokt och rationellt sätt, skulle vi för vart och ett av dessa “ensamkommande flyktingbarn” kunna hjälpa tusentals till ett drägligare liv.

Om våra politiker verkligen vore intresserade av att hjälpa utsatta människor skulle de returnera de ”ensamkommande flyktingbarnen” med vändande plan och hjälpa till att krossa denna organiserade kriminella verksamhet. Om pressen vore intresserade av att vi hjälpte folk som behövde vår hjälp skulle de protestera mot detta geschäft som bara berikar en internationell smugglingsmaffia.

 

%d bloggare gillar detta: