De senaste dagarnas utveckling av relationerna mellan Syrien och Turkiet har givit bloggaren anledning att fundera och resultatet är en teori om varför det som händer händer och vad som kan ligga bakom.
Låt oss först gå en liten tid tillbaka. I början av det syriska upproret, eller kuppförsöket, eller vad man ska kalla det, höjdes röster från USA, Nato och EU om att man borde göra en liknande insats som den i Libyen. Man skulle gå in med flyg och eventuellt även trupp för att stödja Assad-regimens fiender.
Invasionsplanerna stoppades dock av Ryssland, som vägrade gå med på någon Nato-intervention. Inte heller i FN hade USA någon möjlighet att få igenom en syrienfientlig resolution på grund av Rysslands vetorätt. Anledningen kan man spekulera i, men Ryssland och Syrien har vänskapsförbindelser som går långt tillbaka till sovjettiden. Ryssland har också en flottbas i Syrien, vilken är ryssarnas enda betydande närvaro i Medelhavet. Denna bas anses säkert som en värdefull tillgång och dess existens skulle troligen vara i fara med en annan regim i Syrien.
Tvärnit, alltså. En viss frustration torde ha infunnit sig i Vita Huset och fortplantat sig till Nato-högkvarteret och till EU. Något måste göras. Man hade visserligen säkert operatörer inuti Syrien, vilket bloggen inte kan bevisa men som vi anser vara sannolikt. Dessa har förmodligen ägnat sig åt att träna revoltörerna och hjälpa till med satellit-intel och diverse annat, men det räckte inte. Regeringstrupperna håller fortfarande det mesta av Syrien och inget tyder i skrivande stund på att kuppmakarna håller på att få övertaget.
En dag kommer någon på en lysande idé. Turkiet är lösningen! Turkiet är ju medlem i Nato och värdland för bland annat det amerikanska flygvapnets bas vid Incirlik. Här finns det resurser. Problemet är bara att få släppa lös dem utan en FN-resolution och utan att det ser alltför illa ut inför den internationella opinionen. Svaret är att Nato-landet Turkiet kan begära militär hjälp från hela Nato om det skulle anfallas av något annat land. Den här paragrafen var egentligen riktad mot Sovjetunionen, men det finns inget som hindrar att den används mot något annat land, exempelvis Syrien. Men Syrien har väl inte anfallit Turkiet?
Den syriska arméns ledning är nog inte tillräckligt korkad för att inleda ett oprovocerat angrepp mot Turkiet (de har sannolikt också läst Natos statuter) så något måste göras för att få det att se ut som Syrien har anfallit Turkiet och därmed skapat casus belli. En anledning till krig. Och nu kommer vi till vad vi misstänker har hänt på gränsen mellan Syrien och Turkiet.
En granatkastaromgång ur rebellrörelsen, alternativt en grupp operatörer (Navy Seals, SAS, eller liknande), eller alternativt en kombination av dessa, får i uppdrag att avlossa en granat mot något lämpligt mål i Turkiet. Vissa källor hävdar att turkarna själva försett revoltörerna med granatkastare och ammunition. Minst en granat avfyras i alla fall, och fem människor dör. Turkarna skjuter tillbaka med artilleri och flyttar stridsflyg och pansar närmare gränsen. Natos Fogh-Rasmussen förklarar att Nato ska försvara Turkiet.
USA, Nato och EU har skapat en anledning att än en gång intervenera på islamisternas sida. Kriget mot Syrien drar sakta igång, och nu är utgången mer eller mindre given. Med USA, Nato och EU mot sig kan ett litet land som Syrien knappast hålla ut särskilt länge. Avgörandet kan fördröjas av rysk militär hjälp, men slutresultatet tror vi nog blir att ytterligare ett Mena-land överlämnas i islamisternas händer liksom Tunisien, Libyen och Egypten. Tecken tyder dessutom på att Jordanien står på tur.
Verkligheten 