Red.

Leve fosterlandet?

In demokrati, Europa, Internationellt, invandring, islamisering, parallellkultur, svenska rötter, valet 2014 on 12 november, 2012 at 22:57

Igår högtidlighöll man i Paris den 94e årsdagen av l’armistice efter första världskriget som inträffade på förmiddagen den 11 november 1918.

Den franske polismannenss ansikte är pixlat för att skydda hans
identitet.

Vapnen tystnade enligt order på båda sidor den 11/11 1918 klockan 11:11. Firandet därefter centreras sedan många år av naturliga skäl runt L’Arch de Triomphe i Paris där den okände soldatens grav är belägen sedan den 11 november 1920. Graven markeras av en evig låga sedan 1923.

För en svensk är detta firande en omskakande upplevelse. För en svensk som av regering efter regering sedan många årtionden indoktrinerats i tron att hans land inte har någon betydelsefull historia, att det inte finns något svenskt som är bra eller någon svensk kultur att yvas över och att han inte har något att vara nationellt stolt över framstår det franska folkets stolthet över landets framgångar, respekten för dess stupade i alla dess krig och deras glädje över att vara fransmän som oerhört uppfriskande. Mitt i glädjen infinner sig också ett stort mått av avund, det ska inte förnekas.

Vi svenskar har precis som fransmännen mycket att vara glada och stolta över. Litteratur, musik och film från båda våra länder har vunnit gillande över hela världen. Den vetenskap och de forskningsrön som kommit fram i våra länder har haft avgörande betydelse för mänsklighetens utveckling under många år. Vi har båda mycket att vara stolta över. Vi har också liknande problem med en stor invandring av folk från muslimska länder och växande allt mer aggressiva etniska enklaver.

Men bara ett av våra länder har en regering som systematiskt förhånar nationens landvinningar och trycker ner folkets stolthet över vad det gemensamt åstadkommit genom historien. Jag skulle inte tro att en fransk regering ostraffat skulle kunna håna en Victor Hugo, en Louis Pasteur, en Antoine Laurent Lavoisier, en Monet, en Rodin, en Manet och så vidare. En fransk premiärminister skulle inte våga säga att all fransk kultur kommit utifrån och att det genuint franska endast är barbari.

Jag är född och uppväxt svensk och borde kunna få vara stolt över det. Ändå finner jag att jag på frågor från nyfikna icke-svenskar glider på svaret; jag ser helst att jag slipper svara och kan för det mesta komma undan genom att byta samtalsämne. Jag vill inte bli förknippad med de terrorister, krigsförbrytare, våldtäktstmän och den politiska naivitet och idioti som oftast får representera det svenska i nyheterna i utlandet. Jag vill inte försöka börja förklara att dessa terrorister inte är svenskar utan ”svenskar” och inte har ett spår gemensamt med mig utom att våra pass ser likadana ut. Jag vill inte svara på frågor om svensk politik och den svenska regeringens göranden och låtanden. Jag kan inte förklara hur det kan komma sig att Sverige av alla nationer bestämt sig för att begå nationellt självmord.

Jag vill vara stolt över att vara svensk utan att bli kallad rasist. Jag vill kunna ha en svensk flagga på min resväska utan att bli utvald till extra noggrann kontroll på flygplatsen. Jag vill kunna säga att jag bor i en av de mest stabila demokratierna i världen utan att bli betraktad som idiot.

Kanske kan jag göra det efter den 14 september 2014.

%d bloggare gillar detta: