Personen på bilden nedan heter Damon Rasti. Han kallar sig debattör. Vad han gör i övrigt är oklart. Vad som dock är klart är att Damon Rasti räknar sitt ursprung någonstans i Iran. Kanske är han kurd, kanske arab eller kanske perser. Vilket är egentligen oviktigt just nu, eftersom Rasti inget högre önskar sig än att istället få vara svensk. Så kan man tolka det han för en tid sedan skrev i ett debattinlägg på bästa plats i Svenska Dagbladet under rubriken ”Låt det här få vara mitt land”.
Damon Rasti. Svensk medborgare, men inte nöjd
med det.
Damon Rasti passade, som så många andra, på att hoppa in på scen när Expressen hade krattat manegen. Han skrev med anledning av den beramade filmen där Sverigedemokraterna Erik Almqvist och Kent Ekeroth i fyllan en tidig morgon sommaren 2010 beter sig illa på Kungsgatan i Stockholm. Så här skrev Rasti bland annat:
”…alldeles för många stödjer deras synsätt: Invandraren kan aldrig bli svensk. (…) Det finns dessvärre en hel del etniska svenskar som inte ser mig och många andra som ‘riktiga’ svenskar. Och det spelar ingen roll om man talar perfekt svenska, skriver debattartiklar eller brinner för Sverige. De ser det svarta håret och skägget. Sen är det stopp. Man är ‘blatte’ framför allt annat.”
Vad Rasti ser som så eftersträvansvärt med att vara just svensk framgår inte av texten. Han har ju redan fått ett svenskt pass och har obegränsad tillgång till alla de förmåner som tillkommer medborgare i Sverige, så vad kan han mer vilja ha? Inte heller framgår vad som för Rasti framstår som så otrevligt med att vara perser, arab eller kurd. Inte för att jag vill byta, men jag skulle kunna tänka mig att när man väl fått alla medborgerliga rättigheter i Sverige så kunde det vara egalt. Rasti och jag är ju jämlika med våra svenska medborgarskap när vi står framför disken och håller fram våra pass för kontrollanten. Ingen av oss är bättre eller sämre än den andre. Det borde finnas väldigt lite i övrigt att önska.
Men, men, men. Bara en av oss är svensk, och det verkar vara här Rastis sko klämmer. Det finns alltså en sak i Sverige som Damon Rasti inte kan lägga vantarna på. Han kan ha fått medborgarskap i Sverige. Han kan ha givits möjlighet att få lära sig tala och skriva svenska, han kan gilla lussebullar och han kan heja på Zlatan i fotboll. Men det gör honom inte till svensk. Faktum är att Damon Rasti kan bli svensk lika lite som jag kan bli arab eller kines. Det går helt enkelt inte. Och om Rasti inte ska leva olycklig och bitter i resten av sitt liv gör han bäst i att lära sig leva med den etnicitet ödet har givit honom. Det är ju inget ”fel” i att vara arab, kurd eller perser. Det är heller inget ”rätt” i att vara svensk, även om Damon Rasti tycks tro det.
Rasti fortsätter med att dra parallellen med invandrarlandet USA. Han skriver:
”Jämför med USA där alla invandrare drömmer om att få kalla sig amerikaner. Man får sitt greencard och sen är man amerikan. Det behöver inte vara svårare än så. Det handlar om attityder. Hur man bemöts och bemöter. Under ett mångfaldsseminarium fick jag höra Kanadas ambassadör berätta om hur deras tulltjänstemän välkomnar nyanlända immigranter med frasen ”Welcome home”. Två ynka ord som skapar en enorm skillnad. Du kan känna dig hemma direkt. Det här är ditt nya land.”
Liknelsen mellan USA och Sverige som invandrarländer haltar betänkligt. Det borde Rasti veta för han verkar inte vara helt obildad i övrigt. För det första är man inte amerikan bara för att man fått ett Green Card. Ett GC är ett uppehålls- och arbetstillstånd. Amerikan blir man när man lyckats erövra ett medborgarskap, och till skillnad från Sverige delar USA inte ut sådana i flingpaket. Man måste till exempel bland annat svära trohet till den amerikanska konstitutionen. Att vara ”amerikan” är heller ingen markör för etnicitet. I USA är praktiskt taget varenda människa invandrare eller ättling till invandrare och alla befinner sig alltså i ungefär samma situation. I Sverige utgör den svenska befolkningen fortfarande 85-90 procent av populationen, även om andelen sjunker för varje år. I USA är ursprungsbefolkningen, de etniska amerikanerna, efter mångåriga krig och ett synnerligen vanhedrande folkmord i det närmaste utrotade. Om samma öde väntar den svenska ursprungsbefolkningen vet vi ännu inte, men jag tycker inte utvecklingen ser bra ut.
Varför Damon Rasti inte är nöjd med sitt medborgarskap och de därmed medföljande förmånerna är en fråga som inte får något svar. Klart är bara att han vill ha mer. Men just detta med etnicitet är något ingen kan köpa eller ge bort.
Damon Rasti är inte svensk och kan inte heller bli det, men det gör inte Damon Rasti automatiskt till en dålig människa i min ögon. Det får hans handlingar och ord göra.
Verkligheten 