Red.

Alliansregeringen vill kasta oss in i ett nytt krig.

In EU, Europa, försvar, FN, Internationellt, islamisering, kvinnoförtryck, politiker on 28 januari, 2013 at 14:30

Lagom när den svenska insatsen i Afghanistan närmar sig sitt slut bäddar alliansregeringen för att de vill kasta oss in i ett nytt krig. Denna gång i norra Afrika. Man har uppenbarligen inte lärt sig ett dugg av misslyckandet i Afghanistan, där talibanerna nu sakta men säkert återtar kontrollen av område efter område i takt med att väst-trupperna dras tillbaka.

afghanistanAfrika nästa?

Att kriget mot talibaner och islamister i Afghanistan inte kunde vinnas framstod som uppenbart redan när det drogs igång 2001. Inte ens USAs enorma krigsmakt kunde göra annat än att möjligen driva talibanerna och Al-Qaida under jorden och döda några enstaka av deras ledare och medlemmar. Att radera ut talibanerna och det Afghanska klanväsendet och förvandla Afghanistan till en demokratisk stat med hjälp av vapenmakt var och är omöjligt. Jag tar mig friheten att citera några bitar ut ett av mina tidigare inlägg från 29 augusti 2010 om insatsen i Afghanistan, eller ”Affe” som man lär kalla landet i intierade kretsar.

”Precis de tendenser som vår regering sagt sig vilja bekämpa i Afghanistan tillåter och uppmuntrar samma regering här hemma utan att blinka. Våra muslimskt dominerade förorter är med regeringens goda minne plågade av klanvälde, muslimskt förtryck, kvinnoförakt och segregation mellan könen. […] Att islam måste bekämpas varhelst den sticker upp huvudet är för mig självklart, men jag anser att detta för vår del bäst görs här hemma där vi kan ha någon nytta av insatserna. Sverige har inte militära resurser att föra krig utomlands, och vi borde ha den goda smaken att sopa rent framför vår egen dörr innan vi sätter på oss bror-duktig-byxorna och gör anspråk på att veta bättre än andra folk hur de ska leva sina liv och organisera sina länder.”

Det vore också till fördel för verksamheten om våra generaler och politiker kunde sätta sig i skolbänken ett par timmar för att studera Afghanistans historia.

”Ingen har vad jag vet någonsin lyckats kuva de afghanska klanerna. Världens största och mäktigaste imperier har försökt och gruvligen misslyckats. Jag tror det började med Alexander den store. Delar av hans armé lär till och med ha blivit avskuren och kvarlämnad och ha assimilerats i det som idag kallas Kafiristan eller ”de otrognas land”. Sedan följde det Brittiska imperiet vars soldater slaktades i hopar av primitivt beväpnade afghaner. Det var inte länge sedan även den ryska björnen fick linka hem med blodiga tassar trots en i alla fall tekniskt förkrossande övermakt och en brutalitet som sällan skådats i modern tid. Och nu är det alltså USAs tur. Varför politiker och militärer inte studerar historia är för mig en gåta.

För alla tidigare ockupationsförsök har också gällt att ju längre man stannat i Afghanistan desto värre har situationen blivit. Detta tycks gälla även för vår tids mäktigaste stat. Man har i dag fler soldater på marken än för fem år sedan men tycks trots det ha en sämre situation. Man kan inte vinna ”hearts and minds” i Afghanistan därför att afghanerna inte vill ha vår västliga livsstil och inte tolererar främmande herrar som försöker peta på deras sätt att leva. Och eftersom Afghanistan dessutom är ett högst primitivt, och därmed starkt decentraliserat, land där centralregeringen inte har mycket makt i provinserna kan man heller inte vinna militärt genom att behärska Kabul, Bagram-flygplatsen, vägen där emellan och en handfull provinshuvudstäder. Man måste förmodligen sätta en garnison i varenda liten by och patrullera varenda åsnestig i hela landet. Så mycket trupp är sannolikt ingen beredd att sätta in, än mindre underhålla, i kanske en generation framöver. Inget västland skulle heller vara villigt att acceptera de förluster som en sådan kraftfull insats skulle innebära.”

Problemet för den västliga insatsen i Afghanistan är, förutom oviljan att sätta in tillräckligt med trupp och andra resurser, även vår bristande uthållighet. Trots att USA och andra nu funnits på plats i landet i tolv år är det ändå ett faktum att vi är där på besök. Talibanerna däremot, är där för att stanna.

”Så fort den utländska truppen åkt tillbaka till sin camp sig kommer talibanerna fram ur sina gömmor och tar en gruvlig hämnd på de afghaner som samarbetat med utlänningarna. Det här vet afghanerna. Den amerikanska armén tycks däremot inte ha lärt sig ett enda dugg av sina bittra erfarenheter från Vietnam där mönstret var detsamma. USA kan inte behärska Afghanistan med mindre än att man tillgriper en så ohyggligt hård och resurskrävande repression att den amerikanska hemmabefolkningen aldrig skulle tolerera det, än mindre världsopinionen. Att utbilda och beväpna lokala afghanska styrkor för att utföra den önskvärda repressionen är lika meningsfullt som att skänka pengarna och vapnen direkt till talibanerna. Afghanerna slåss för sin klan och ibland för talibanerna. Inte för en avlägsen central regering och definitivt inte för västmakterna.”

 När USA och Nato drar sig ur Afghanistan 2014 skruvas tiden tillbaka till situationen dagen innan det amerikanska anfallet för tio år sedan. I Afghanistan har inget egentligen förändrats utom att några tusentals afghaner och drygt 3.000 amerikanska och andra soldater fått sätta livet till. Talibanerna kommer tillbaka och förtrycket får fäste igen.

Nu vill alltså Alliansregeringen kasta oss in i ett nytt meningslöst krig som inte går att vinna.

”Regeringen har höga ambitioner när det gäller internationella insatser. I takt med att Afghanistaninsatsen minskar kommer det finnas utrymme att bidra i andra områden. Det ska dessutom finnas förmåga att öka vårt engagemang jämfört med i dag.”

Så sade försvarsminister Karin Enström (M) i sitt tal inför Folk och försvars konferens i Sälen i januari. Här ligger en svårförklarlig önskan att blottställa vårt land ytterligare genom att satsa våra redan bristfälliga försvarsresurser på ett nytt utländskt krig, samtidigt som vårt försvar på hemmaplan möjligen kan försvara en begränsad del av landet mot angrepp under en veckas tid.

Så fort sopades misslyckandet i Afghanistan under mattan. Så fort glömdes de fem svenska soldater som offrat sina liv. Inga analyser av insatsen tycks ha gjorts. Inga lärdomar verkar ha dragits. Inga klockor har ringt efter ÖBs erkännande av försvarets haveri. Det enda försvarsministern säger är att försvaret är tillräckligt och att vi nu ska skicka mer trupp och materiel utomlands.

Det är klart att det är både billigare och enklare att skicka några hundratal elitsoldater utomlands än att rusta och organisera ett territorialförsvar som kan göra ett rimligt jobb. Men bara för att det är enklare behöver det inte vara det rätta att göra.

Riksdag & Departement

Advertisements
%d bloggare gillar detta: