”För den här åldersgruppen av patienter tillkommer indirekta kostnader eftersom produktion minus konsumtion resulterar i ett underskott. Förlängd överlevnad för den här åldersgruppen ger därmed upphov till ökade samhällskostnader”.
Så skriver Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, i ett svar till en svensk pensionär tillika Prostatacancerförbundets vice ordförande. Han lider själv av prostatacancer sedan nio år tillbaka, och ända sedan sommaren 2012 har han grubblat på hur myndigheten hade resonerat innan de kommit fram till att inte subventionera läkemedlet Zytiga, som är till för att ge mer tid på slutet till män med prostatacancer som inte längre går att behandla.
Vad TLV säger, även om det inte är rent ut, är att det inte är samhällsekonomiskt försvarbart att subventionera dyr medicin till folk som inte kommer att kunna arbeta efter behandlingen. En sådan attityd till de som faktiskt byggt upp vår välfärd är helt enkelt skrämmande. Vad blir nästa steg på arbetslinjen? Obligatorisk eutanasi vid 67 års ålder? Det vore ett sätt att spara in stora pengar åt samhället.
Låt oss göra ett moraliskt tankeexperiment. Låt oss sätta in citatet ovan i några olika sammanhang och se hur vi känner inför varje bild. Svara sedan på två frågor:
1. För vilken eller vilka utsatta grupper känns det okej att dra in eller vägra subventionera läkemedel med motiveringen att gruppen inte är tillräckligt samhällsekonomiskt lönsam?
2. Hur stor skulle twitter-stormen blivit om TLV’s uttalande hade gällt någon annan utsatt grupp än cancersjuka pensionärer?
Brasklapp: Bilderna är enbart tänkta som illustrationer och är inte avsedda att utmåla någon av grupperna som samhällsekonomiskt olönsam. Ingen av personerna på bilderna har heller något att göra med själva ämnet… ja, utom möjligen personerna på den sista bilden. Inte tjuvkika!
Exempel # 1:
Exempel # 2:
Exempel # 3:
Exempel # 4:
Exempel # 5:
Exempel # 6:
Exempel # 7:
Exempel # 8:
Exempel # 9:
Exempel # 10:
Verkligheten 