6 juni 2013.

Den sjätte juni borde vara en glädjens dag. En dag då vi gemensamt firar vårt land, vår nations landvinningar och tacksamt skänker en tanke till de generationer av förfäder som slitit och dött för att ta oss dit där vi är idag. Vi borde skänka dem vår tacksamhet över vår lycka att åtnjuta demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter, likhet inför lagen, likvärdiga möjligheter att skaffa oss utbildning och skaffa oss en utkomst.

Vi har mycket att tacka våra förfäder för, men när jag tänker tillbaka på allt detta idag blir jag uppfylld av sorg. När jag tänker på att alla dessa generationer kan ha slitit förgäves, brutit sina åkrar och kroppar och offrat sina liv i gruvor och osunda fabriker till ingen nytta uppfylls jag av förtvivlan. När jag tänker på hur samvetslösa och korrupta politiker på bara några tiotals år i det närmaste har sålt ut allt som åstadkommits under dessa mer än tusen slitsamma år vill jag nästan ge upp och stoppa bösspipan i munnen. När jag dessutom tänker på att jag själv med egen hand i val efter val under så lång har givit dessa politiker mitt stöd och uppmuntrat dem att fortsätta med sitt idoga förstörelsearbete kommer självföraktet som iskall dusch.

Men när jag idag läser om hur den svenska nationaldagen åter kidnappats och grovt förhånas av företrädare för den djupt folkfientliga mångkulturen förvandlas min förtvivlan till raseri. Jag vill slita flaggan ur deras händer och förvisa dem tillbaka till deras unkna hålor åtminstone denna enda dag. Jag vill slippa se representanter för världens mest osunda totalitära ideologi trampa på minnet av svenska demokrati- och jämställdhetskämpar åtminstone denna enda dag. Denna enda dag på året vill jag vara befriad från åsynen av förtryckta kvinnoslavar i svarta skynken och självgoda skatteförsörjda skäggiga män i klänning. Denna enda dag vill jag slippa få min näsa gnuggad i den mångkulturella dynghögen.

Är det för mycket begärt?

PS. Det här är samma inlägg som jag publicerade den 6 juni 2010, den 6 juni 2011 och den 6 juni 2012. Jag har fortfarande inte sett någon anledning att revidera min uppfattning om vår påtvingade nedstigning i helvetet, eftersom ingenting blivit bättre sedan dess, snarare tvärtom. I juni 2010 kunde jag se fram emot det kommande valet. Det gör jag även denna gång. Läs om vad som verkligen händer i Sverige och lägg din röst på Sveriges framtid 2014. DS.

Sorgens dag 6 juni 2012.

Den sjätte juni borde vara en glädjens dag. En dag då vi gemensamt firar vårt land, vår nations landvinningar och tacksamt skänker en tanke till de generationer av förfäder som slitit och dött för att ta oss dit där vi är idag. Vi borde skänka dem vår tacksamhet över vår lycka att åtnjuta demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter, likhet inför lagen, likvärdiga möjligheter att skaffa oss utbildning och skaffa oss en utkomst.

Vi har mycket att tacka våra förfäder för, men när jag tänker tillbaka på allt detta idag blir jag uppfylld av sorg. När jag tänker på att alla dessa generationer kan ha slitit förgäves, brutit sina åkrar och kroppar och offrat sina liv i gruvor och osunda fabriker till ingen nytta uppfylls jag av förtvivlan. När jag tänker på hur samvetslösa och korrupta politiker på bara några tiotals år i det närmaste har sålt ut allt som åstadkommits under dessa mer än tusen slitsamma år vill jag nästan ge upp och stoppa bösspipan i munnen. När jag dessutom tänker på att jag själv med egen hand i val efter val under så lång har givit dessa politiker mitt stöd och uppmuntrat dem att fortsätta med sitt idoga förstörelsearbete kommer självföraktet som iskall dusch.

Men när jag idag läser om hur den svenska nationaldagen åter kidnappats och grovt förhånas av företrädare för den djupt folkfientliga mångkulturen förvandlas min förtvivlan till raseri. Jag vill slita flaggan ur deras händer och förvisa dem tillbaka till deras unkna hålor åtminstone denna enda dag. Jag vill slippa se representanter för världens mest osunda totalitära ideologi trampa på minnet av svenska demokrati- och jämställdhetskämpar åtminstone denna enda dag. Denna enda dag på året vill jag vara befriad från åsynen av förtryckta kvinnoslavar i svarta skynken och självgoda skatteförsörjda skäggiga män i klänning. Denna enda dag vill jag slippa få min näsa gnuggad i den mångkulturella dynghögen.

Är det för mycket begärt?

PS. Det här är samma inlägg som jag publicerade den 6 juni 2010 och den 6 juni 2011. Jag har fortfarande inte sett någon anledning att revidera min uppfattning om vår påtvingade nedstigning i helvetet, eftersom ingenting blivit bättre sedan dess, snarare tvärtom. I juni 2010 kunde jag se fram emot det kommande valet. Det gör jag även denna gång. Läs om vad som verkligen händer i Sverige och lägg din röst på Sveriges framtid 2014. DS.

Expressen väljer sin egen verklighet.

Nedan en bild av en bit av Expressens förstasida, så som den såg ut i min kiosk i dag på eftermiddagen. Den misstänkte terroristen Muhammed Merah, som bland annat mördade tre små judiska barn och deras lärare utanför en skola i Toulouse, toppar förstasidan. ”Så valde misstänkte seriemördaren Merah, 23 ut sina offer” skriver Expressen.

Expressens förstasida idag 22 mars 2012.

Expressen ljuger i och för sig inte. I alla fall inte direkt. Men jag tycker att Expressen fifflar med sanningen, eftersom den här Muhammed inte var någon vanlig seriemördare, eller ens en person om man skulle kunna kalla seriemördare efter de kriterier som är de vanliga.

Muhammed Merah var i stället en jihadkrigare ansluten till al-quaida, självutnämnd eller inte, som valde ut de judiska barnen, deras lärare och de tidigare mördade franska soldaterna av religio-politiska skäl. Om man ska tro vad han själv uppges ha berättat för franska journalister så var Muhammed ute för att hämnas. Hämnas Frankrikes deltagande i Afghanistan genom att attackera franska soldater som tjänstgjort där (i synnerhet franska soldater av arabiskt ursprung som av de rättrogna anses som förrädare). Hämnas Gaza genom att mörda judar och i synnerhet judiska barn. Kanske också hämnas på Frankrike i allmänhet för sina tidigare problem med polisen och rättsväsendet.

Därför tycker jag att Expressen borde ha den goda smaken att hålla sig närmare sanningen, eller verkligheten om man vill. Expressen kunde ha utformat sin förstasida som här under. Jag har använt liknande typsnitt, grader och tillriktning och man kan inte hävda att sannningen inte skulle fått plats. Jag tycker faktiskt att det är ohederligt av Expressen att försöka lura oss att tro att Merah inte hette Muhammed i förnamn och att han var en vanlig seriemördare när han i verkligheten var en muslimsk jihad-krigare som utförde sina dåd i islams namn.

Expressen agerar förmodligen i tron att svenska folket, i det fall Expressen skulle redovisa sanningen, allesammans skulle drabbas av en djup så kallad främlingsfientlighet och börja misstro muslimer till höger och vänster. Kanske mest vänster. Men någon måtta får det väl vara i den svenska pressens institutionaliserade ursäktande av islamiska illdåd. Detta, om något, tjänar istället till att avslöja och bekräfta lögnerna om ”fredens och kärlekens religion”.

Bilden visar inte en autentisk sida ur Expressen utan vår bearbetning av originalet.

Socialdemokraterna ger besked om Sveriges framtid.

Leif Pagrotsky är ett av Socialdemokraternas tyngsta namn. Efter att ha suttit på flera ministerposter under Göran Persson, lär han bli svår att bortse från när portföljerna ska fördelas i höst. Om de rödgröna skulle vinna valet förstås, vilket verkar sannolikt i alla fall om man ska tro de senaste undersökningarna.

Vad Pagrotsky säger offentligt får anses vara förankrat i partiet, åtminstone inom ledningen. Pagrotskys första-maj-tal i Malmö bestod enligt medierapporterna till största delen av väntade angrepp på alliansen och en bukett allmänna floskler, men en kort passus stack ut (se de gulmålade raderna på klippet). Pagrotsky berömde Malmö och menade att staden är Sveriges framtidsansikte. Malmö är om man ska tro Pagrotsky en sorts Socialdemokratisk idealstad, som ska tjäna som modell för omstöpningen av resten av vårt land.

Så vad är då utmärkande för idealstaden Malmö? Och vad kommer att känneteckna alla Sveriges städer om Pagrotsky och Socialdemokraterna får bestämma? Man kan räkna upp en hel del saker där Malmö ligger före resten av Sverige, men tyvärr är ingen av dem särskilt smickrande för vare sig Malmö eller Socialdemokratin. Här är några exempel på vad Pagrotsky ser som ideal:

Malmö är en svårt etniskt splittrad stad
28 procent är invandrare, en stor del muslimer
Bland förskolebarnen har 48 procent utländsk bakgrund
Malmö har Sveriges största population av zigenare
Stor arbetslöshet
Malmös invånare har bland de lägsta snittinkomsterna i Sverige
I Malmö bor 18 procent av alla barn i ett bidragshushåll, mest i hela Sverige
Växande antisemitism
Den judiska befolkningen flyr staden
Grov professionell brottslighet
God tillgång till skjutvapen bland kriminella
Överfall och rån
Våldtäkter
Otrygghet
Tillväxt för islamistiska grupperingar
Sharia tillämpas inofficiellt
Växande kriminella invandrargäng
Mordbränder
Stenkastning mot polis och räddningstjänst
mm

Välkommen till verkligheten.