Mitt långfinger till den svenska pressen.

 

Klicka på bilden så får du se en större version.

I princip hela den svenska pressen har gjort en gemensam ansträngning för att försöka dölja vissa besvärande fakta beträffande asylinvandringen till Sverige och de övriga Nordiska länderna. Bilden ovan är en annons som Sverigedemokraterna gjort och som de försökt få publicera i den svenska pressen. Praktiskt taget samtliga tidningar har vägrat ta in annonsen. Är det för att redaktörerna tror att de olika ländernas migrationsmyndigheter ljuger om sina siffror? Eller är det för att fakta inte stämmer med den bild pressen vill förmedla till det sovande folket?

Jag publicerar annonsen på bloggen i hopp om att någon som inte sett den förut ska få ögonen på den och förhoppningsvis börja fundera över vilken roll den svenska pressen självsvåldigt har tagit sig. Pressen ska bevaka stat och myndigheter och stå på vanligt folks sida. Den svenska pressen, likt pressen i gamla Sovjetunionen och DDR, gör tyvärr tvärtom. Bevakar och uppfostrar vanligt folk för statens räkning.

Den svenska journalistkåren har förvandlat sig själva till en propagandistkår som springer maktens ärenden. De borde skämmas.

6 juni 2014.

Den sjätte juni borde vara en glädjens dag. En dag då vi gemensamt firar vårt land, vår nations landvinningar och tacksamt skänker en tanke till de generationer av förfäder som slitit och dött för att ta oss dit där vi är idag. Vi borde skänka dem vår tacksamhet över vår lycka att åtnjuta demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter, likhet inför lagen, likvärdiga möjligheter att skaffa oss utbildning och utkomst.

Vi har mycket att tacka våra förfäder för, men när jag tänker tillbaka på allt detta idag blir jag uppfylld av sorg. När jag tänker på att alla dessa generationer kan ha slitit förgäves, brutit sina åkrar och kroppar och offrat sina liv i gruvor och osunda fabriker till ingen nytta uppfylls jag av förtvivlan. När jag tänker på hur samvetslösa och korrupta politiker på bara några tiotals år i det närmaste har sålt ut allt som åstadkommits under dessa mer än tusen slitsamma år vill jag nästan ge upp och stoppa bösspipan i munnen. När jag dessutom tänker på att jag själv med egen hand i val efter val under så lång har givit dessa politiker mitt stöd och uppmuntrat dem att fortsätta med sitt idoga förstörelsearbete kommer självföraktet som iskall dusch.

Men när jag idag läser om hur den svenska nationaldagen som vanligt kidnappats och grovt förhånas av företrädare för den djupt folkfientliga mångkulturen förstärks min förtvivlan av raseri. Jag vill slita flaggan ur deras händer och förvisa dem tillbaka till deras unkna hålor åtminstone denna enda dag. Jag vill slippa se representanter för världens mest osunda totalitära ideologi trampa på minnet av svenska demokrati- och jämställdhetskämpar åtminstone denna enda dag. Denna enda dag på året vill jag vara befriad från åsynen av förtryckta kvinnoslavar i svarta skynken och självgoda skatteförsörjda skäggiga män i klänning. Denna enda dag vill jag slippa få min näsa gnuggad i den mångkulturella dynghögen.

Är det för mycket begärt?

PS. Det här i princip är samma inlägg som jag publicerade den 6 juni 2010, den 6 juni 2011, den 6 juni 2012 och den 6 juni 2013. Jag har fortfarande inte sett någon egentlig anledning att revidera min uppfattning om vår påtvingade nedstigning i helvetet, eftersom ingenting blivit bättre i Sverige sedan dess, snarare tvärtom. Lögnerna till stöd för mångkulturkatastrofen har blivit fler, senast via Sandvikens kommun och revisionsbyrån PwC. Morden, våldtäkterna och rånen ökar hela tiden. Just nu verkar krutröken ligga tätast över Göteborgs muslimska förorter. Sahlgrenska sjukhuset uppdaterar beställningarna på liksäckar. Polisens förmåga att göra sitt jobb och gripa kriminella har sjunkit. Igen. Försvaret, äldrevården, skolan och sjukvården är i fritt fall. Fortfarande. Det enda egentligt nya är att mångkulturen och invandringen fått en prislapp. 250 miljarder. Om året. Pengar i sjön och mer än tre gånger vad vi investerar i Försvaret. Och att en officiell riksdagskandidat för nykommunistiska FI uppmanar till bränning av den svenska flaggan och upplösande av nationalstaten. Inte direkt överraskande, men likafullt obehagligt. I juni 2010 kunde jag se fram emot det kommande valet. Det gör jag även denna gång, i viss mån uppmuntrad av resultatet i EU-valet. Läs om vad som verkligen händer i Sverige och lägg din röst på Sveriges framtid 2014. DS.

”Hora!”

Min mor bor i en mindre mellansvensk stad. Som så många andra liknande städer och samhällen har de styrande även här försökt kompensera vikande befolkning och skatteintäkter med ett inflöde av migranter från allehanda icke-europeiska länder. De flesta av dessa är muslimer om man ska döma efter kvinnornas klädsel och de män med skägg, kalott, klänning och alltför korta byxor man ser ute.

Samhällets förändring har pågått utan att beröra min mor i någon större utsträckning. Hon har vid det här laget bott i staden i många år och har funnit en krets av vänner och bekanta som hon träffar regelbundet. Som pensionär har hon dessutom ett ganska upptrampat rörelsemönster som bara i undantagsfall tangerar de platser där de nyanlända vistas. Hon är till yttermera visso en ganska typisk svensk i så måtto att hon anser att vi bör hjälpa människor som har behov av vårt stöd och hjälp, även om dessa skulle råka vara födda i andra länder och ha en annan hudfärg. Hon har dock ingen kontakt med datorer eller nätet, så hon är för sina nyheter hänvisad till vad mainstream-media förmedlar lokalt och nationellt.

Det hände för några månader sedan, men hon berättade inte om det förrän härom veckan. Händelsen kan tyckas obetydlig och orsakade ingen fysisk skada. Ändå kan hon inte glömma.

Hon går varje dag en runda med stavar för att hålla sin kropp i gång, en rutin hon sällan missar. På sin vanliga promenad mötte hon på den asfalterade gångstigen en ung representant för den nya befolkningen. En pojke med kortklippt korpsvart hår och vackra bruna ögon. Kanske i tioårsåldern, spensligt byggd och iklädd någon sorts träningskläder. Hon kan inte se skillnad på Adidas eller något annat klädmärke så det är så långt vi kommer med signalementet. Det finns säkert tiotals eller kanske ett hundratal pojkar med liknande utseende i den lilla staden.

Mötet med pojken blev omtumlande för min mor. När de närmade sig varandra på gångstigen lade hon an det lilla leende som hon alltid ger mötande människor i de fall det inte rör sig om en närmare bekant i vilket fall det oftast blir en handskakning och en pratstund. Gossen var emellertid inte disponerad för att besvara leendet utan behöll sin lite buttra min. Men när de passerade varandra yttrade han dock ett hälsningsord.

”Hora!”

Det var allt han sa, men min mor blev så överraskad av detta att hon inte kom sig för med att leverera något svar. Hon har annars gott om skinn på näsan och brukar inte låta övertramp stå emotsagda. Detta var emellertid så långt bortom alla för henne kända gränser för mänskligt beteende att hon blev tillfälligt svarslös. Det var först när hon kommit inom hemmets dörr det började gå upp för henne vad som skett i mötet med denne lilla representant för Det Nya Sverige.

Hon berättade om händelsen med ett mått av tvekan och först flera veckor efter mötet. Hon känner till min inställning till islam och ville nog inte ge mig onödigt vatten på min kvarn. Men hon vet också att jag inte har kommit till mitt ställningstagande mot islam av en slump, utan att jag har studerat ämnet under längre tid. Men hon hade inte kunnat glömma den kränkning denne lille pojke utsatt henne för och nu ville hon veta vad som kan få en gosse att bete sig på detta sätt.

Det är inte lätt att för en gammal människa på ett skonsamt sätt berätta om islam, dess doktrinära misogyni och det vi-och-dom-samhälle som gradvis tillåts byggas upp i vårt land. Jag tonade ner min beskrivning så mycket jag kunde, men inte ens en vittvättad version av landets utveckling är särskilt uppbygglig. Skulden vilar tungt på de politiker som med berått mod dragit på oss mångkulturkatastrofen. Vi kan med fog ställa oss frågan vad det är för samhälle våra politiker skapat åt oss.

Vad medieeliten inte vill prata om.

Jag skrev en gång för ett bra tag sedan att jag inte skulle avslöja för mycket av innehållet i boken Problempartiet av Björn Häger. Jag vill nämligen att du också ska läsa boken och skapa dig en uppfattning om vad journalisteliten gör och inte gör för att befrämja yttrandefrihet och demokrati i vårt land. Men. Men en bit till ska jag ta upp, och det handlar om vilka frågor journalisterna och chefredaktörerna anser vara legitima att diskutera. Och vilka som inte anses vara det.

Hallins modell för studier av objektivitet.
Från Hallin, The Uncensored War 1986
Publicerad i Häger, Problempartiet, 2012, sid 249

I diagrammet ovan ser vi tre fält eller sfärer; ”konsensus”, ”legitima konflikter” och ”avvikelser”. Enligt Hallins modell för studier av objektivitet kan alla frågor och diskussionsämnen sorteras in i en eller en annan av dessa grupper. I sfären ”konsensus” finns förstås alla i princip konfliktfria frågor som de flesta människor är överens om, exempelvis att demokrati är att föredra som samhällsordning och att val ska vara hemliga. Detta är frågor där de allra flesta aldrig har minsta tanke på att ha avvikande åsikter.

I nästa sfär, ”legitima konflikter”, placeras frågor som journalisterna anser att det är legitimt att diskutera och att ha olika åsikter om. Hit räknas om skatterna ska sänkas eller om kärnkraften ska avvecklas eller byggas ut. Detta är frågor där vi medborgare har medieelitens benägna tillstånd att tycka något annat än vad de själva gör.

Utanför cirklarna placeras sfären av ”avvikelser”, och det är här det börjar bli intressant. Här är åsikter och ställningstaganden som medieeliten upplever som så avvikande att de inte förtjänar att skyddas av yttrandefriheten. Vad som är en legitim konflikt och vad som är en avvikelse beror förstås lite på vem man frågar. Därför tyckte vi det vore intressant att redovisa vad några kända journalister anser är förbjudna ämnen. Vi har tagit ut några som kan betraktas som makthavare i branschen. Boken redovisar fler, men eftersom jag vill att du ska läsa den själv får det stanna vid ett smakprov. (Och nej, jag får inte någon kickback på försäljningen.)

Personerna:
– Jan Helin, chefredaktör, Aftonbladet
– Thomas Mattson, chefredaktör, Expressen
– Lena Sundström, reporter, TV4
– Staffan Sillén, chef, SR Ekot

Frågor och påståenden:
– Minska invandringen
– Nej till mångkultur
– Ställ hårdare krav på invandrarna
– Invandrare våldtar mer än andra
– Kosovoalbaner stjäl
– Romer stjäl
– Muslimer är det största hotet
– Förbjud burka
– Förbjud minareter
– Inför dödsstraff

Låt oss börja med Jan Helin, chef för landets största tidning. Denne mediemakthavare visar upp en ganska nykter syn på påståendena i listan. Han tycker att ”Minska invandringen”, ”Nej till mångkultur”, ”Ställ hårdare krav på invandrarna”, ”Muslimer är det största hotet” (kanske inte så överraskande), ”Förbjud minareter” och ”Inför dödstraff” är fullt legitima påståenden och åsikter. Det är bara två påståenden som han definitivt inte vill se; de är ”Invandrare våldtar mer än andra” och ”Kosovoalbaner stjäl”. Påståendet att ”Romer stjäl” är dock Helin nästan villig att acceptera och placerar det på gränsen till vad som bör tillåtas tillsammans med ”Förbjud burka”.

Thomas Mattson, som väl får beskrivas som Helins argaste konkurrent, verkar inte heller vara den mångkulturkramare han ibland utmålas som. Han anser att påståenden som ”Minska invandringen”, ”Nej till mångkultur”, ”Ställ hårdare krav på invandrarna”, ”Kosovoalbaner stjäl”, ”Romer stjäl”, ”Muslimer är det största hotet”, ”Förbjud burka” och ”Förbjud minareter” är fullt legitima och bör få diskuteras. Han reagerar dock starkt på påståendena ”Invandrare våldtar mer än andra” och ”Inför dödstraff” som han inte anser ska få framföras.

Lena Sundström, SDs kanske största fiende i media, sätter okejtecken för påståenden som ”Minska invandringen” och ”Förbjud burka”, men anser att det borde vara förbjudet att säga ”Nej till mångkultur”, ”Ställ hårdare krav på invandrarna”, ”Invandrare våldtar mer än andra”, ”Kosovoalbaner stjäl”, ”Romer stjäl”, ”Muslimer är det största hotet”, ”Förbjud minareter” och ”Inför dödstraff”. I Lena Sundströms värld är det en hel del man inte får prata om.

Staffan Sillén, slutligen, är chef på Ekot och får betraktas som en makthavare inom etermedia, anser att det är legitimt att argumentera för att ”Minska invandringen”och ”Förbjud burka”, medan han tycker att ”Nej till mångkultur” är på gränsen till vad som ska tillåtas. Han tycker också det är okej med ”Ställ hårdare krav på invandrarna” medan ”Invandrare våldtar mer än andra”, ”Kosovoalbaner stjäl”, ”Romer stjäl”, ”Muslimer är det största hotet”, ”Förbjud minareter” och ”Inför dödstraff” är påståenden som inte borde ges utrymme.

Ovanstående är hämtat ur boken Problempartiet – Mediernas villrådighet kring SD valet 2010.
Bokus

Tidigare inlägg om boken Problempartiet

R.I.P. Tommy Robinson. Stephen Yaxley-Lennon lär ha börjat i koranskola.

Tommy Robinson är död. Den stridbare engelsmannen har av allt att döma knäckts av hot mot sig själv och familjen, misshandel, ständiga trakasserier, mer eller mindre godtyckliga gripanden av den politiskt anstrukna brittiska polisen och långvariga vistelser i arrest och isoleringscell.  

Men Tommy Robinson fanns aldrig i verkligheten. Figuren var en pseudonym för den högst verklige Stephen Yaxley-Lennon och Stephen lever vidare, tillsammans med kusinen Kevin Carroll, under ny ledning i form av den muslimska organisationen Quilliam Foundation, där han också nu får undervisning i islam. De två visades fram under en presskonferens arrangerad av Quilliam häromdagen där de deklarerade att de båda lämnar det English Defence League de en gång startade till stöd för den brittiska nationen och dess försvarsmakt. Den officiella anledningen sägs vara att Lennon och Carroll inte längre anser sig kunna kontrollera en påstått växande falang av högerextrema och nynazister som gått med i EDL.

På bilden ovan ser vi Stephen Yaxley-Lennon (till höger) tillsammans med sin nye bäste vän Mohammed Ansar, en välkänd debattör omhuldad av bland annat BBC, vars käpphäst är att klaga på brittisk ”islamofobi”.

Stephen Yaxley-Lennon, som för övrigt ska vara avlägset släkt med den berömde John Lennon, har gått cirkeln runt. Från att ha varit en av de skarpaste kritikerna av islam, jihad, sharia-zoner och ökande muslimskt inflytande verkar han nu ha lierat sig med en av just de grupper som arbetar för att lägga Storbritannien under islam och sharia under täckmantel av att företräda en ”moderat” islam.

Här ser vi Stephen Yaxley-Lennon tillsammans med sina nya chefer, Maajid Nawaz (till höger), ordförande i Quilliam Foundation och Usama Hasan (till vänster). Vi tycker Lennon inte verkar helt tillfreds, men det kanske är en elak tolkning av bilden.

Men vi ska inte döma Stephen Yaxley-Lennon alltför hårt. Han knäcktes av allt att döma av trycket. Det är mänskligt. Alla är inte ägnade att vara ledare och frihetskämpar. Ett sådant ställningstagande har trots allt ett pris i synnerhet när de brittiska muslimska påtryckningsgrupperna agerar i samförstånd och med stöd av den brittiska regeringen och polisen. Han ville inte tillbaka till fängelset och han kan ha förhandlat sig till ett frikort genom att göra ett sidbyte. Han ville heller inte längre oroa sig för sin familj och har kanske lyckats köpa dem trygghet med detta.

Så länge han inte ställer sig upp mot islam och islamiseringen av Storbitannien lär nog i alla fall myndigheterna låta honom vara i fred. Att den brittisk-muslimska menigheten inte nåtts av budskapet är en annan sak; han ska nyligen råkat ut för ännu ett överfall med misshandel utförd av några muslimska fotsoldater som inte visste om att Lennon bytt sida. Så trots att Tommy Robinson är död och begraven kan det fortfarande vara en öppen fråga hur länge Stephen Yaxley-Lennon kommer att klara sig.

Atlas Shrugs
SR
Mail Online
Metro UK
BBC
Sky News

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Kommunerna ska tvingas hysa ”ensamkommande”.

Alliansregeringen har med hjälp av Miljöpartiet i Riksdagen drivit igenom en lagändring som innebär att landets kommuner nu kan tvingas att ta emot och försörja de så kallade ”ensamkommande flyktingbarn” som nu i allt större antal söker asyl i landet.

Av Sveriges 290 kommuner har hela 243 avtal med Migrationsverket om att ta emot ”ensamkommande flyktingbarn”. Men det räcker inte till. Enligt Migrationsverket har man ändå brist på bostäder för de runt 3.600 – 3.700 ”barn” som beräknas komma till Sverige per år fram till 2015. Hur de stackars 47 kommuner som ännu inte har gått med på att ta emot ”barnen”, men som nu ska tvingas till detta, ska kunna göra någon skillnad framgår inte.

Det är den insideraffärsmisstänkte migrationsministern Tobias Billström som drivit igenom lagen som nu ska träda i kraft den 1 januari 2014. Det blir en fin valårspresent till svenska folket. Man kan bara hoppas att de svenska väljarna minns tvångslagen när det blir dags att gå till val i september 2014.

Inom parentes tycks det numera ibland som om PK-media inte längre orkar upprätthålla lögnen om att de ”ensamkommande” är barn. Till och med annars så korrekta SR har valt att illustrera sin artikel om tvångslagen med en bild på ”ensamkommande” vars ålder man kanske skulle kunna diskutera.

 

Det är lite skillnad mot den skärmdump jag tog i mars 2012 på P4 Västerbotten…

För övrigt vill jag återigen ställa frågan varför i himmelens namn det är så viktigt för Alliansen och Miljöpartiet att varje svensk by, ort och samhälle tvunget ska hysa dessa ”ensamkommande”, ett antal unga muslimska män i vapenför ålder som ganska väl skulle motsvara en skyttegrupp ur infanteriet.

 

 

 

6 juni 2013.

Den sjätte juni borde vara en glädjens dag. En dag då vi gemensamt firar vårt land, vår nations landvinningar och tacksamt skänker en tanke till de generationer av förfäder som slitit och dött för att ta oss dit där vi är idag. Vi borde skänka dem vår tacksamhet över vår lycka att åtnjuta demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter, likhet inför lagen, likvärdiga möjligheter att skaffa oss utbildning och skaffa oss en utkomst.

Vi har mycket att tacka våra förfäder för, men när jag tänker tillbaka på allt detta idag blir jag uppfylld av sorg. När jag tänker på att alla dessa generationer kan ha slitit förgäves, brutit sina åkrar och kroppar och offrat sina liv i gruvor och osunda fabriker till ingen nytta uppfylls jag av förtvivlan. När jag tänker på hur samvetslösa och korrupta politiker på bara några tiotals år i det närmaste har sålt ut allt som åstadkommits under dessa mer än tusen slitsamma år vill jag nästan ge upp och stoppa bösspipan i munnen. När jag dessutom tänker på att jag själv med egen hand i val efter val under så lång har givit dessa politiker mitt stöd och uppmuntrat dem att fortsätta med sitt idoga förstörelsearbete kommer självföraktet som iskall dusch.

Men när jag idag läser om hur den svenska nationaldagen åter kidnappats och grovt förhånas av företrädare för den djupt folkfientliga mångkulturen förvandlas min förtvivlan till raseri. Jag vill slita flaggan ur deras händer och förvisa dem tillbaka till deras unkna hålor åtminstone denna enda dag. Jag vill slippa se representanter för världens mest osunda totalitära ideologi trampa på minnet av svenska demokrati- och jämställdhetskämpar åtminstone denna enda dag. Denna enda dag på året vill jag vara befriad från åsynen av förtryckta kvinnoslavar i svarta skynken och självgoda skatteförsörjda skäggiga män i klänning. Denna enda dag vill jag slippa få min näsa gnuggad i den mångkulturella dynghögen.

Är det för mycket begärt?

PS. Det här är samma inlägg som jag publicerade den 6 juni 2010, den 6 juni 2011 och den 6 juni 2012. Jag har fortfarande inte sett någon anledning att revidera min uppfattning om vår påtvingade nedstigning i helvetet, eftersom ingenting blivit bättre sedan dess, snarare tvärtom. I juni 2010 kunde jag se fram emot det kommande valet. Det gör jag även denna gång. Läs om vad som verkligen händer i Sverige och lägg din röst på Sveriges framtid 2014. DS.

10 procent illegala i polisens kontroller.

”Hög felmarginal när polisen jagar papperslösa”, skriver Dagens Nyheter idag, och fortsätter med att återge ett TT-telegram där det avslöjas att drygt nio av tio personer som polisen id-kontrollerat i Stockholms län i februari i sökandet efter papperslösa hade rätt att vistas i Sverige. DN menar att detta är en hög felprocent. Jag skulle påstå motsatsen.

Enligt officiella siffror så antar myndigheterna att det finns upp till 50.000 personer som vistas illegalt i Sverige. Det kan vara folk som fått avslag på sin asylansökan i alla instanser och valt att gå under jorden, eller så har de aldrig brytt sig om att söka asyl utan bara rest in under radarn. Ingen vet naturligtvis säkert hur många som egentligen befinner sig i landet illegalt, vilket är naturligt eftersom det ligger helt i sakens natur.

Att en av tio som kontrolleras visar sig vara illegal marknadsför DN som en hög felmarginal. Jag skulle vilja säga att tio procent är en oväntat hög träffprocent. Större än man kunde väntat sig med tanke på relationen mellan befolkningens storlek och det uppgivna antalet illegala. Om Stockholmspolisens träffprocent skulle gälla för riket som helhet skulle det innebära att vi hyser uppåt 200.000 illegala utlänningar jämfört med uppgivna 50.000. Om istället det officiellt antagna antalet illegala är riktigt så borde man i ett stickprov likt polisens i Stockholm få kanske två och en halv procent träffar istället för tio. Det är en stor skillnad, och som vanligt är jag mer benägen att tro på verkligheten än på uppskattningar.

Nu är det naturligtvis sannolikt, eller kanske till och med troligt, att antalet illegala är större i städer som Stockholm, Malmö, Södertälje och Göteborg än det är ute i landet, men att skillnaden skulle vara så stor hade jag inte trott.

Polisens REVA-projekt, som på många sätt kan liknas vid en marknadsundersökning, kan ha visat sig ge en värdefull indikation på att antalet illegala är någonstans i närheten av fyra gånger större än vad myndigheterna vill att vi ska tro, eller veta om. Det är kanske därför kritiken mot polisens arbete är så högljudd; och det är kanske därför Metro, TT och DN anstränger sig så för att förvilla begreppen med sin vinkling. Här ligger kanske en lögn som riskerar att bli avslöjad.

Dagens Nyheter
Metro

Magsurt, Mazetti!

Uppdaterat!

Läser i Journalistens nätupplaga att Katarina Mazetti i en artikel under rubriken ”Hur ägd är journalistkåren?” ifrågasätter om Lars Hedegaard verkligen utsatts för ett mordförsök i sin port häromdagen. Kanske, verkar Mazetti mena, har han hittat på hela historien för att sälja mer tidningar.

Nu saknas visserligen ännu många detaljer i rapporteringen av Hedegaard-fallet, men hennes ifrågasättande känns mest polemiskt och ganska magsurt.

Att det förekommit ett attentatsförsök torde vara ganska lätt att verifiera genom att lokalisera det kulhål som borde finnas i väggen eller taket bakom den plats där Hedegaard påstår sig ha blivit beskjuten. Förekomsten av ett sådant kulhål, kanske med någorlunda intakt inbäddad kula, skulle utgöra ett tämligen starkt bevis för att en skottlossning verkligen ägt rum. Om skytten använt en pistol, vilket verkar sannolikt med tanke på att vapnet fick eldavbrott efter första skottet (slitet vapen, eftersatt vapenvård, felaktig ammunition till vapentypen), borde det även finnas en patronhylsa någonstans i porten eller utanför.

Det är först när varken kulhål, kula eller hylsa gått att finna man möjligen kan fundera på att ifrågasätta Hedegaards berättelse. Och inte ens då kan man utesluta att skytten använt en revolver och att kulan som missade Hedegaard flugit ut genom exempelvis ett tillfälligtvis öppet fönster och att ammunitionen var så ålderstigen och defekt att de följande skotten klickade av den orsaken.

Mazettis text gör inget för att föra diskussionen om det politiskt/religiöst motiverade våldet framåt, men hon får i alla fall mig att inse att jag faktiskt inte sett ett enda bevis för att Mazetti själv verkligen blivit utsatt för det ”näthat” hon påstår. Kanske har hon hittat på hela historien för att skaffa lite sympatipoäng och bättre cred i PK-kretsar.

Journalisten

Uppdatering.
Danska TV2 har publicerat en bild som sägs föreställa hålet av den kula som skulle ha ändat Lars Hedegaards liv om den inte missat. En granne ska också, fortfarande enligt danska TV2, ha berättat att själva kulan ska ha legat på golvet efter skottet. Ska vi gissa på en projektil i kaliber .22? TV2

Apropå de 600.000 invandrarna som ”går till jobbet varje dag”.

Partierna i sjuklövern brukar när den misslyckade migrationspolitiken kommer på tal ofta anföra att 600.000 invandrare går till jobbet varje dag. Det är en uppgift som måste tas med en hel del salt. Det är en hel del som Sabuni och Ullenhag med flera väljer att tala tyst om i sammanhanget.

Vad man för det första inte berättar är hur många av dessa som kommer från oss kulturellt närstående länder som till exempel Norden, Europa eller USA. Folk som i regel har klart med jobb och bostad redan innan de lämnar hemlandet. Eller för den delen hur många av dem som kommer från Thailand, Korea, Japan, Kina och andra länder med vilkas innevånare det sällan blir några problem (och ja, jag har läst om den adopterade thailändaren Theo Göthberg). Om man nöjer sig med Norden, Europa och USA utgör dessa förmodligen majoriteten av de som ”går till jobbet varje dag” kanske så många som 400.000 av de 600.000.

Man berättar heller inte att det här med att de ”går till jobbet varje dag” troligen är en sanning med stor modifikation. Siffran hänförs med all sannolikhet till antalet utlänningar som går till någon form av aktivitet minst en gång i veckan. Så kan alltså en invandrare som går på någon organiserad aktivitet ett par timmar på onsdagar plötsligt se ut som en heltidsanställd som går till jobbet ”varje dag”.

2008 fanns det totalt 1.843.705 personer födda i utlandet boende i Sverige. Det är den senaste siffran jag kan hitta så den får duga, men den rätta siffran torde vara flera hundra tusen större. Kanske ligger den över två miljoner. Hursomhelst, så går alltså 600.000 av dem till ”jobbet varje dag” om man ska tro Ullenhag. Men vad ingen i den lydiga regimpressen orkar fråga om är vad de andra i så fall pysslar med. Jag menar de 1.243.705 personer som inte ens går till någon sorts aktivitet en gång i veckan.