Red.

Archive for the ‘Drottninggatan’ Category

Ullenhag sätter nytt bottenrekord.

In Drottninggatan, invandring, islamisering, judendom, medlöpare, politiker on 14 maj, 2011 at 20:20

Just när jag trodde att Erik Ullenhag och Alliansen inte kunde sjunka lägre kommer ett nytt bottennapp. I ett utspel i dagens Svenska Dagbladet har han lierat sig med några av landets inflytelserika muslimer för att blanda bort korten runt antisemitism och antiislamism. Det mest tragiska är att en företrädare för den judiska folkgruppen i Sverige förletts att ställa upp som nyttig idiot hos islamförespråkarna.

Av de sju undertecknarna till artikeln, Erik Ullenhag, Bejzat Becirov, Helena Benaouda, Lena Posner-Körösi, Ingrid Lomfors, Lars Dencik och Mohammad Fazlhashemi är tre (eller kanske fyra) muslimer, nämligen Becirov, Benaouda och Fazlhashemi (möjligen också Dencik), Posner-Körösi är ensam jude och de resterande två, Ullenhag och Lomfors, är svenskar. Är det bara jag som misstror en artikel om antisemitism och antiislamism där majoriteten av underteckna är muslimer?

Nu till vad de skriver.  Redan från start sätter man den tendensiösa tonen. Så här skriver man redan i det första stycket:

”Människor i Sverige som tydligt visar med sin klädsel, eller på annat sätt identifieras som muslimer eller judar, får räkna med att bli trakasserade. Det är slutsatsen vi tyvärr måste dra av de samtal vi har haft om antisemitism och islamofobi.”

I stycket drar man en tydlig gräns mellan antisemitism och ”islamofobi” i så måtto att kritik mot islam får en sjukdomsdiagnos, ”fobi”, medan antisemitism i jämförelse presenteras som en frisk reaktion. Att dessutom nämna antisemitism och och ”islamofobi” i samma mening är ett sätt att få alla som är kritiska till islam att också betraktas som antisemiter.  Man fortsätter:

”I Malmö har rabbinen Shneur Kesselman otaliga gånger mötts av spottloskor och glåpord. Allt fler judar väljer att inte bära synliga Davidstjärnor eller annat som visar deras judiska tillhörighet.”

Inte med ett enda ord nämns att attackerna mot synagogan och rabbi Kesselman med största sannolikhet utförts av muslimska aktivister. Man ska istället dra slutsatsen att övergreppen kan skyllas på etniska svenskar. Man relaterar en undersökning gjord av Forum för levande historia, där man hävdar att elever i svenska skolor i viss utsträckning har negativa attityder mot judar och muslimer. Vad man ska tro efter att ha läst detta är att dessa negativa attityder existerar i samma personer; de svenska eleverna. Det ligger nog närmare sanningen att anta att de antisemitiska attityderna finns hos muslimska elever och de antimuslimska kanske hos de svenska.

Vidare i texten:

”I Malmö blev antisemitismen tydligt manifesterad i samband med Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel och Israels militära operation på Gazaremsan för omkring två år sedan. Kritik mot Israels politik övergick i förföljelser av judar och svenska judar ställdes kollektivt ansvariga för vad Israels regering gör.”

Vad man inte nämner här är att dessa övergrepp till hundra procent begicks av muslimer från Rosengård, hetsade och uppbackade av aktivister från yttersta vänstern, AFA, med flera. Demonstranterna mot matchen bar palestinska flaggor, plakat där Israels flagga jämförts med hakkors och man skanderade en ramsa som innehöll orden ”jehud” (jude) och ”Khaybar” (en i muslimsk tradition viktig händelse där Muhammeds armé utplånade ett helt judiskt samhälle – staden Khaybar).

Inte heller missar man chansen att ge en känga till SD. I viss mån är det självförvållat, man får inte släppa ifrån sig twitterinlägg av det slag som vissa SD-profiler gjorde efter det att den muslimske självmordsbombaren utlöst sin laddning på Bryggargatan. Även om ingen var förvånad över attentatet; det var ju bara en tidsfråga innan det skulle ske, är det dumt att göra sådana självmål när man måste veta att hela sjuklövern, åsiktspolisen Expo och hela den autonoma vänstern bara väntar på ett missgrepp.

Mot slutet skriver man följande:

”Vi som undertecknar detta tillsammans med integrationsministern är muslimer och judar, företrädare för organisationer, forskare och debattörer av judisk och muslimskt härkomst. Var och en av oss som skriver under upplever ett starkt behov att markera allvaret i situationen. Så vitt vi vet har ingen motsvarande gemensam artikel skrivits i Sverige tidigare.”

Av undertecknarna kan bara en person ses vara jude, eller representant för judiska intressen. Det är Lena Posner-Körösi, ordförande för Judiska Centralrådet, som av okunskap eller frivilligt satt sig i mycket dåligt sällskap. Ingen jude med minsta självbevarelsedrift skulle sätta sig i samma båt som Helena Benaouda eller Bejzat Bezirov. Om Judiska Centralrådet är representativt för judarna i Sverige är oss obekant, men efter detta borde hennes ställning vara osäker.

Läs själv på Svenska Dagbladet

Annonser

Muslimska terrorbomberna: Varför pratar ingen om offren?

In bombattentat, Drottninggatan, islamisering, media, press on 15 december, 2010 at 04:39

En sak med rapporteringen om det muslimska terrorattentatet i Stockholm känns konstig. Tidningar och tv har plötsligt mängder av reportage om hur synd det är om muslimerna i Sverige. Efter det att en av deras meningsfränder försökt mörda några tiotals (eller hundratals) julshoppare fruktar man att den muslimska gruppen ska utsättas för svenskarnas missaktning.

Däremot ägnas inte en sekund, inte ett ord, åt de två personer som uppges ha blivit skadade i attentatet. Eller alla de andra som befann sig i närheten av explosionerna och sannolikt skulle ha blivit skadade eller dödade om bomberna fungerat. De som måste ha trott att de skulle dö just där på den snöiga, kalla och skitiga gatan. De som räddades till livet tack vare att bomben råkat gå sönder, men som får fortsätta leva med traumat.

Varför sägs inte ett ord om deras lidande?
För att de är svenskar och får skylla sig själva?
Det är skrämmande hur islam redan lyckats koppla ett så starkt grepp om media att man numera rent automatiskt och pavlovskt tar förövaren och hans samfund i försvar.

Uppdatering 8 maj 2014
Omedelbart efter bomberna på Olof Palmes gata och Bryggargatan julen 2010 rapporterades att två personer bland de oskyldiga julshopparna skulle ha blivit skadade i Taimour Abdulwahhabs attentat. Jag kan bara minnas att detta nämndes en enda gång, och jag har inte kunnat hitta artikeln igen. Kanske har den blivit raderad. Hursomhelst så har jag sedan dess inte sett ett enda ord skrivet om att någon skulle blivit skadad. Förrän nu, tre och ett halvt år efteråt.

Häromdagen publicerade signaturen @Abdullenhag på Twitter (tack för tipset!) en kort referens till en artikel i Metro från den 6 maj 2014 om en av de skadade, en kvinna från Enköping, som nu fått 5.000 kronor minus självrisk på 1.500 i brottsskadeersättning för att ha fått hörseln och ena benet skadat i attentatet. 3.500 kronor? Jag trodde det var ett skämt. Särskilt med tanke på att man kan få 60.000 om man vägrar skaka hand med en kvinnlig chef?

Men det var inget skämt, och Brottsoffermyndighetens motivering var än mindre lustig: 

Myndigheten skriver enligt Metro i sin bedömning att brottet inte har varit riktat direkt mot kvinnan och att hon inte heller anses ha ingått i en ”sådan avgränsad krets av personer” där ”gärningspersonen medvetet har utsatt en eller flera särskilda personer för en påtaglig risk att skadas”.

Okej. Så om det inte kan bevisas att en muslimsk självmordbombare bränt av sin bomb i en folksamling specifikt för att skada eller döda just dig, eller om du gjort dig känd som exempelvis islamkritiker, och därför blivit utsedd till måltavla i största allmänhet, så kan du i princip glömma ersättning som brottsoffer.

Detta är ju förbannat struntprat, endast ägnat åt att slippa ta ansvar och betala ut en riktig ersättning. Den svenska regeringen borde naturligtvis genom Brottsoffermyndigheten betala ut ersättning i miljonklassen till båda de fysiskt skadade vid attentatet på Drottninggatan och dessutom till alla som inte skadats fysiskt, men som traumatiserades av explosionen. Om det rör sig om hundra personer så blir det ändå bara 100 miljoner, en spottstyver jämfört med de kanske 250 miljarder som migrationsindustrin årligen kostar.

Jag lägger ansvaret för att Taimour Abdulwahhab överhuvud taget befann sig i Sverige med sin bomb och kunde försöka mörda ett hundratal julshoppare helt på de regeringar som öppnat våra gränser för ett inflöde av invandring som saknar motstycke i Europa.

Muslimska organisationer efter terrorbomberna: Tyck synd om oss.

In bombattentat, Drottninggatan, invandring, islamisering, kriminalitet on 12 december, 2010 at 22:03

De visar upp en exempellös fräckhet som gör mig häpen. Och det faktum att de inte blir motsagda av låtsasjournalisterna gör mig fullständigt rasande. Efter terrorbomberna på Drottninggatan har nu en rad muslimska organisationer gått ut och meddelat att de är oroliga för att detta senaste försök till massmord ska leda till ökad ”islamofobi”.

Terrorbombaren var av allt att döma en irakisk muslim som radikaliserats så till den grad att han ville döda sig själv och ta med sig några hundra oskyldiga svenska julshoppare i döden. Och det enda Leif Abd-al-haqq Karlsson och Helena Benaouda oroar sig för är om saken kan leda till att svenska folket blir skeptiska till islam.

Det är väl inte förvånande om detta attentat späder på min och andras avsky för islam. Och det handlar inte om ”fobi”. Det handlar om verklig fara. Det handlar om att muslimer gång efter annan aktivt anstränger sig för att spränga mig och mina närmaste till blodiga trasor. Eller skära halsen av oss. Eller spränga flygplan vi åker i. Detta agerande från muslimer kan ha den effekten på oss tilltänkta offer.

Det hade varit klädsamt om de muslimska potentaterna under åtminstone en kort sekund hade skänkt en tanke till de hundratals julshopparna som var märkta att utplånas. Men det var väl för mycket att hoppas på.

Länk
Dagens Industri

Uppdatering
Leif Abd-al-haqq Karlsson går idag ut i Dagens Nyheter och tycker synd om sig själv och sina muslimska åsiktsfränder. Apropå bombattentaten på Drottninggatan i lördags, där en irakisk muslim försökte ta livet av så många svenska julshoppare som möjligt, gör konvertiten Leif Karlsson följande häpnadsväckande uttalande:

”Dem det skadar allra mest är oss muslimer.”

Nej, Leif, där har du fel. De sådana här terrordåd skadar allra mest är de som blir söndertrasade av flygande spik eller får armar och ben avslitna av tryckvågen. De, Leif, är de verkliga offren. Inte du, inte bombmannens familj och inte hans jihadkompisar. Om du någon gång kunde förmå dig till att ta avstånd från islamisk terror och avstå från att spela ut offerkortet så fort någon muslim begått ett illdåd så skulle jag kanske så småningom kunna få lite respekt för dig. Om svenska folket blir vaksamma inför muslimer efter detta så är det faktiskt välförtjänt.

Länk
Dagens Nyheter

%d bloggare gillar detta: