Red.

Archive for the ‘EU’ Category

6 juni 2014.

In asylpolitik, äldrevård, åsiktsregistrering, demokratur, desinformation, dhimmifiering, diskriminering, EU, invandring, islam, islamisering, kapitulation, korruption, kränkningsindustrin, kriminalitet, kvinnoförtryck, moskébyggen, parallellkultur, politisk korrekthet, valet 2014, yttrandefrihet on 6 juni, 2014 at 14:01

Den sjätte juni borde vara en glädjens dag. En dag då vi gemensamt firar vårt land, vår nations landvinningar och tacksamt skänker en tanke till de generationer av förfäder som slitit och dött för att ta oss dit där vi är idag. Vi borde skänka dem vår tacksamhet över vår lycka att åtnjuta demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter, likhet inför lagen, likvärdiga möjligheter att skaffa oss utbildning och utkomst.

flagga_100606

Vi har mycket att tacka våra förfäder för, men när jag tänker tillbaka på allt detta idag blir jag uppfylld av sorg. När jag tänker på att alla dessa generationer kan ha slitit förgäves, brutit sina åkrar och kroppar och offrat sina liv i gruvor och osunda fabriker till ingen nytta uppfylls jag av förtvivlan. När jag tänker på hur samvetslösa och korrupta politiker på bara några tiotals år i det närmaste har sålt ut allt som åstadkommits under dessa mer än tusen slitsamma år vill jag nästan ge upp och stoppa bösspipan i munnen. När jag dessutom tänker på att jag själv med egen hand i val efter val under så lång har givit dessa politiker mitt stöd och uppmuntrat dem att fortsätta med sitt idoga förstörelsearbete kommer självföraktet som iskall dusch.

Men när jag idag läser om hur den svenska nationaldagen som vanligt kidnappats och grovt förhånas av företrädare för den djupt folkfientliga mångkulturen förstärks min förtvivlan av raseri. Jag vill slita flaggan ur deras händer och förvisa dem tillbaka till deras unkna hålor åtminstone denna enda dag. Jag vill slippa se representanter för världens mest osunda totalitära ideologi trampa på minnet av svenska demokrati- och jämställdhetskämpar åtminstone denna enda dag. Denna enda dag på året vill jag vara befriad från åsynen av förtryckta kvinnoslavar i svarta skynken och självgoda skatteförsörjda skäggiga män i klänning. Denna enda dag vill jag slippa få min näsa gnuggad i den mångkulturella dynghögen.

Är det för mycket begärt?

PS. Det här i princip är samma inlägg som jag publicerade den 6 juni 2010, den 6 juni 2011, den 6 juni 2012 och den 6 juni 2013. Jag har fortfarande inte sett någon egentlig anledning att revidera min uppfattning om vår påtvingade nedstigning i helvetet, eftersom ingenting blivit bättre i Sverige sedan dess, snarare tvärtom. Lögnerna till stöd för mångkulturkatastrofen har blivit fler, senast via Sandvikens kommun och revisionsbyrån PwC. Morden, våldtäkterna och rånen ökar hela tiden. Just nu verkar krutröken ligga tätast över Göteborgs muslimska förorter. Sahlgrenska sjukhuset uppdaterar beställningarna på liksäckar. Polisens förmåga att göra sitt jobb och gripa kriminella har sjunkit. Igen. Försvaret, äldrevården, skolan och sjukvården är i fritt fall. Fortfarande. Det enda egentligt nya är att mångkulturen och invandringen fått en prislapp. 250 miljarder. Om året. Pengar i sjön och mer än tre gånger vad vi investerar i Försvaret. Och att en officiell riksdagskandidat för nykommunistiska FI uppmanar till bränning av den svenska flaggan och upplösande av nationalstaten. Inte direkt överraskande, men likafullt obehagligt. I juni 2010 kunde jag se fram emot det kommande valet. Det gör jag även denna gång, i viss mån uppmuntrad av resultatet i EU-valet. Läs om vad som verkligen händer i Sverige och lägg din röst på Sveriges framtid 2014. DS.

Annonser

Lösningen på problemet Lampedusa och Melilla.

In asylpolitik, dhimmifiering, EU, Europa, försvar, flyktingar, invandring on 6 maj, 2014 at 18:32

Lampedusa är idag tillsammans med Melilla en av Europas mest utsatta utposter i Medelhavet. Hit försöker tusentals migranter från både Mena-området och Sub-Sahara-Afrika ta sig varje år. De som överlever sjöresan eller lyckas klättra över staketet har kommit till Europa och kan kräva att få asyl, eller åtminstone att få sitt asylkrav bedömt i en rättslig process.

På senare tid har flera migranter omkommit på vägen mellan Libyen och Lampedusa. Dessa sjöolyckor har fått de förutsägbara rösterna i Sverige och EU att kräva att befolkningarna i Mena-området och resten av Afrika istället ska ges asyl direkt i sina hemländer. Som om det inte räckte med att Sverige som enda land i världen redan på förhand beviljat carte blanche asyl och permanent uppehållstillstånd till den samlade befolkningen i Eritrea (ca 5 miljoner) och Syrien (ca 20 miljoner).

LampedusaLampedusa

Oavsett denna generösa på förväg utan frågor beviljade asyl till 25 miljoner människor, kommer Lampedusa och Melilla för överskådlig framtid att vara Europas blödande sår mot söder. Hit kommer framledes miljoner migranter att söka sig för att ha chansen att komma in i lyckolandet Europa. Redan nu kommer rapporter om att så många som 800.000 migranter väntar i Libyen på att komma med en båt. Med ett uppskattat pris på 10.000 dollar per näsa är detta en potentiell marknad på hela 8 miljarder dollar. En storindustri.

Lampedusa, med endast ca 20 kvadratkilometer yta, är egentligen helt olämplig som mänsklig bosättning. Här finns inget vatten annat än det som kan samlas ihop under de sällsynta regnen. Ön är karg och egentligen inte lämpad för annat jordbruk är fårskötsel. Här bor ca 5.000 personer som försörjer sig på fiske, turism och jordbruk.

Min lösning på problemet Lampedusa är helt enkelt att Italien evakuerar ön med dess grannöar Conigli, Lampione och Linosa tillsammans med Pantelleria och relokerar befolkningen på kanske 15 – 20.000 personer till fastlandsitalien, till exempel i provinsen Apulien där man kan köpa hela övergivna byar tämligen billigt och där fiske och jordbruk är de traditionella inkomstkällorna.

MelillaMelilla

Ceuta och Melilla är två av sju mindre landområden och öar som Spanien fortfarande håller på och intill Afrikas nordkust i Marocko. Ceuta och Melilla är tämligen stora städer med över 70.oo0 invånare vardera. Ceuta och Melilla utsätts mer eller mindre dagligen för invasionsförsök från afrikanska migranter som pressar på och klättrar över sexmeters stängsel för att på det sättet komma in i Europa. Marocko gör sedan självständigheten anspråk på dessa områden och det klokaste vore väl för Spanien att ge upp enklaverna och flytta sin och EUs gräns till det spanska fastlandet. Detta skulle göra enklaverna ointressanta för de afrikanska migranterna, eftersom Marocko i likhet med Libyen knappast har status som drömland.

Ett tillbakadragande från Lampedusa-gruppen, Pantelleria, Ceuta och Melilla kan naturligtvis ses som ett nederlag för Italien och Spanien som nationer, men som det politiska läget är inom EU kan varken Italien och Spanien unilateralt eller EU centralt förväntas kunna skrapa ihop det politiska stöd som behövs för att försvara öarnas integritet. De tjänar endast som en lockande port in till Europa för miljontals migranter i Mena-länderna och Sub-Sahara Afrika.

Alla Europas nationer har vid ett tillfälle eller annat förlorat bitar av sitt territorium och överlevt. Sverige förlorade exempelvis i 1809 års krig med Ryssland en tredjedel av landytan och befolkningen utan att detta fick landet att kollapsa. Frankrike förlorade Algeriet utan att gå under. Lampedusa och Melilla är att betrakta som utposter som i rådande politiska läge inte är möjliga att försvara utan en helt oacceptabel nivå av militärt våld och borde därför överges, i alla fall tillfälligt. Det kommer inte att få Italien eller Spanien att bryta samman som nationer. Men det kan lätta på det enorma migranttryck som just nu pressar Europa till allt mer långtgående eftergifter.

Om så krävs skulle EU mycket väl ha råd att kompensera både Italien och Spanien för förlusten av dessa små områden och öar. Att ge de människor som måste evakueras, totalt kanske ett par hundra tusen personer, en EU-pension att leva på skulle dessutom troligen betyda en vinst jämfört med alternativet.

Det vore en sak att arbeta för i Europaparlamentet.

Kuppen mot grundlagen.

In demokrati, diskriminering, EU, Fredrik Reinfeldt, journalister, mänskliga rättigheter, mångkultur, Sverigedemokraterna, valet 2010, valet 2014, yttrandefrihet on 25 april, 2014 at 10:40

Den 24 november 2010 antog den nyvalda svenska Riksdagen en rad ändringar i våra grundlagar. Bland annat skrevs det in att Sverige ska vara ett mångkulturellt samhälle och medlem i EU. Detta kan alltså inte ändras utan två riksdagsbeslut med allmänna val emellan. Endast Sverigedemokraternas representanter röstade emot beslutet.

Ändringarna av grundlagen 2010 skedde i princip utan debatt, vilket borde vara förvånande med tanke på beslutens stora betydelse för svenska folkets framtid. En stor del av förklaringen till tystnaden var naturligtvis att samtliga sju riksdagspartier var överens i frågan och inte hade någon anledning att ta upp saken till diskussion. En annan starkt bidragande orsak var det närmast totala ointresset från media. Det var i stort sett bara alternativmedia som skrev om saken och deras insats räckte inte för att väcka svenska folkets intresse för vad som var på väg att hända. Bristen på bevakning och granskning av 2010 års förändringar i grundlagen var enligt bloggens mening förmodligen de etablerade mediernas hittills största svek mot svenska folket.

Första beslut togs den 2 juni 2010.
Val hölls 23 september 2010.
Andra beslut togs den 24 november 2010.
Den nya grundlagen trädde i kraft den 1 januari 2011.

Det gick fort, och det kan nästan liknas vid en en kupp. Det var inte snyggt, men det sköttes formellt enligt reglerna.

Regeringens webbsida: http://www.regeringen.se/sb/d/…
Prop. 2009/10:80 (423 sidor): http://www.regeringen.se/conte…

Här nedan följer några utdrag ur den nya grundlag som skapades genom att ändringarna (SFS 2010:1408) infördes i Regeringsformen från 1974. Lite sent kanske, men det stundar snart ett nytt val och man vet aldrig vad makten har för planer denna gång. Om sju-klövern kan enas så kan mycket oönskat hända även mellan juni och november 2014. (Fetstil och färgmarkerad text är mina redigeringar.)

1 kap
10 § Sverige är medlem i Europeiska unionen. Sverige deltar även inom ramen för Förenta nationerna och Europarådet samt i andra sammanhang i internationellt samarbete. Lag (2010:1408).

Kommentar: Sveriges medlemskap i EU kan alltså efter den 1 januari 2011 inte ändras med mindre än att Riksdagen tar beslut om utträde vid två tillfällen med allmänna val emellan.

2 kap
12 § Lag eller annan föreskrift får inte innebära att någon missgynnas därför att han eller hon tillhör en minoritet med hänsyn till etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande eller med hänsyn till sexuell läggning. Lag (2010:1408).

Kommentar: Det är alltså enligt grundlagen fullt tillåtet att missgynna någon som inte tillhör en minoritet. Det betyder att man fullt lagligt kan diskriminera svenskar i förhållande till utlänningar, vita i förhållande till färgade och heterosexuella i förhållande till homosexuella. Det är naturligtvis avsiktligt formulerat på detta vis. Det rätta hade varit att stryka texten om ”minoritet” och istället ge paragrafen följande lydelse: ”Lag eller annan föreskrift får inte innebära att någon missgynnas med hänsyn till etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande eller med hänsyn till sexuell läggning.”

13 § Lag eller annan föreskrift får inte innebära att någon missgynnas på grund av sitt kön, om inte föreskriften utgör ett led i strävanden att åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor eller avser värnplikt eller motsvarande tjänsteplikt. Lag (2010:1408).

Kommentar: Det är alltså enligt grundlagen tillåtet att missgynna någon på grund av att man har ”fel” kön. Detta har använts som ett vapen mot arbetsplatser där män råkar vara i flertal. Om könsfördelningen anses ojämn kan man alltså frångå principen om att den mest komptetente sökande ska få t ex ett utlyst arbete.

20 § Följande fri- och rättigheter får, i den utsträckning som medges i 21–24 §§, begränsas genom lag:
1. yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten (1 § första stycket 1–5),
2. skyddet mot annat kroppsligt ingrepp än som avses i 4 och 5 §§, mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång, mot intrång i förtroliga försändelser och meddelanden samt i övrigt mot intrång som innebär övervakning och kartläggning av den enskildes personliga förhållanden (6 §),
3. rörelsefriheten (8 §), och
4. offentligheten vid domstolsförhandling (11 § andra stycket andra meningen).

Kommentar: Om lagen initialt skrivs så att den bara ska gälla i två år (se 22 § nedan) behövs det bara ett beslut som stöds av fem sjättedelar av ledamöterna i Riksdagen för att vi ska beläggas med munkavle, drabbas av mediecensur, förbjudas hålla politiska eller fackliga möten eller demonstrationer eller bilda demokratiska föreningar. Ett liknande beslut kan ge polis och militär rätt visitera oss utan synbara skäl, söka igenom våra hus, öppna vår post, avlyssna våra telefoner och kartlägga vilka vi träffar. Vi kan också drabbas av utegångsförbud och dömas i hemliga domstolar. Fem sjättedelar av Rikdagen är 291 av de 349 ledamöterna. Sjuklövern har i nuvarande Riksdag 329 ledamöter och kan alltså trycka igenom krislagar utan parlamentariska problem.

Efter bemyndigande i lag får de i första stycket angivna fri- och rättigheterna begränsas genom annan författning i de fall som anges i 8 kap. 5 § och i fråga om förbud att röja sådant som någon fått kännedom om i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt. I samma ordning får mötesfriheten och demonstrationsfriheten begränsas även i de fall som anges i 24 § första stycket andra meningen. Lag (2010:1408).

21 § Begränsningar enligt 20 § får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. Lag (2010:1408). 

Kommentar: ”Godtagbara i ett demokratiskt samhälle” känns som en gummiformulering. Vad som är ”godtagbart” är ju inte någon evig sanning utan avgörs varje gång av den konsensus eller ”värdegrund” som för tillfället råder. Idag tycks till exempel statistiska fakta inom området migration och integration vara, om inte icke ”godtagbara”, så i alla fall på gränsen. Vad som anses ”godtagbart” i ett hårdare politiskt och ekonomiskt klimat är vars och ens gissning.

22 § Ett förslag till lag enligt 20 § ska, om det inte avslås av riksdagen, på yrkande av lägst tio av dess ledamöter vila i minst tolv månader från det att det första utskottsyttrandet över förslaget anmäldes i riksdagens kammare. Riksdagen får dock anta förslaget direkt, om minst fem sjättedelar av de röstande enas om beslutet.

Första stycket gäller inte förslag till lag om fortsatt giltighet i högst två år av lag. Det gäller inte heller förslag till lag som enbart rör

1. förbud att röja sådant som någon har fått kännedom om i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt och vars hemlighållande är nödvändigt med hänsyn till något av de intressen som anges i 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen,
2. husrannsakan eller liknande intrång, eller
3. frihetsstraff som påföljd för viss gärning.

Konstitutionsutskottet prövar för riksdagens del om första stycket är tillämpligt i fråga om ett visst lagförslag. Lag (2010:1408).

23 § Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskildas anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten göras endast om särskilt viktiga skäl föranleder det.

Vid bedömandet av vilka begränsningar som får göras med stöd av första stycket ska särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.
Att meddela föreskrifter som utan avseende på yttrandens innehåll närmare reglerar ett visst sätt att sprida eller ta emot yttranden anses inte som en begränsning av yttrandefriheten och informationsfrihetenLag (2010:1408).
Kommentar: Din rätt att yttra dig om t ex politik kan alltså begränsas om du fått tag på graverande uppgifter som till exempel kan skada Fredrik Reinfeldts anseende. Eller om du skriver några fakta om islam på nätet som gör i Sverige boende muslimer så upprörda att de stör allmän ordning och säkerhet. Dessutom kan man enligt tredje stycket helt lagligt förbjuda internetbaserade fria nyhetsförmedlare oavsett vad de skriver om utan att det anses som ett ingrepp i yttrandefriheten.
3 kap
4 § Rösträtt vid val till riksdagen har varje svensk medborgare som är eller någon gång har varit bosatt i riket och har fyllt arton år.
Endast den som uppfyller villkoren för rösträtt kan vara ledamot av riksdagen eller ersättare för ledamot.
Kommentar: Här finns inga begränsningar för folk som har dubbla eller trippla medborgarskap. Jag tycker personligen att man av riksdagsledamöter borde kunna kräva odelad lojalitet och att de enbart innehar svenskt medborgarskap.
4 kap
12 § Talan får inte väckas mot den som utövar eller har utövat uppdrag som riksdagsledamot på grund av hans eller hennes yttranden eller gärningar under utövandet av uppdraget, utan att riksdagen har medgett det genom ett beslut som minst fem sjättedelar av de röstande har enats om. Utan ett sådant medgivande får en sådan person inte heller berövas friheten eller hindras från att resa inom riket på grund av yttranden eller gärningar under utövandet av uppdraget.
Kommentar: Rikdagsledamöter har i princip evig immunitet för vad de säger och gör under sin tid i Rikdagen. Om inte fem sjättedelar av ledamöterna enas om att hänga ut någon, vill säga. Men det lär nog inte inträffa i brådrasket. Däremot tycks det vara så att en sådan person utan Riksdagens 5/6-medgivande faktiskt kan hindras från att fly till sitt hemland. ”Resa inom riket” är ju inte detsamma som att resa hem till exempelvis Irak.
Dessa förändringar infördes alltså utan nämnvärd uppmärksamhet hösten 2010. Jag kan inte tycka annat än att i princip alla ändringar innebär en i alla fall potentiell inskränkning av svenska folkets yttrandefrihet och allmänna medborgerliga rättigheter. Att lagen dessutom gör det helt lagligt att diskriminera svenskar i förhållande till andra etniciteter är ett lågvattenmärke i svensk lagstiftning.
 

Margaret Thatcher 1925 – 2013 R.I.P.

In EU, Europa, Internationellt, Margaret Thatcher, politiker, Storbritannien on 8 april, 2013 at 20:50

Margaret_Thatcher
En större ledare än vad Storbritannien kanske förtjänade.
Klarsynt, principfast, skarp och orubblig.
Järnhård mot den fascistiska diktaturen i Argentina.
Ansåg tidigt att EU var en riktigt dålig idé.
Storbritannien skulle behöva henne idag.
Ett järnspett bland alla syltryggarna.

Sveriges 15 farligaste områden.

In asylpolitik, dhimmifiering, EU, Europa, Frankrike, Internationellt, islamisering, kriminalitet, parallellkultur on 27 mars, 2013 at 12:00

Frankrike har sina ZUS, zones urbaines sensibles, Danmark har ghettoområden och Sverige har sina utanförskapsområden. Gemensamt för alla dessa orter och områden är att de domineras av muslimska migranter och att de utgör osäker mark för alla medlemmar av ursprungsbefolkningen.

Listorna över de svenska utanförskapsområdena sammanställdes till en början av Folkpartiet och de ryktas att det var den sedermera i exil förvisade Mauricio Rojas som stod bakom. Oavsett vems idé det var så publicerades listan ”Utanförskapets karta – en kartläggning av utanförskapet i Sverige” vid två tillfällen. Den första 2004-12-05 samt en uppdaterad upplaga 2008-07-08. Sedan 2008 har Folkpartiet inte uppdaterat ”Utanförskapets karta”. Kanske blev utanförskapsområdena alltför många, kanske kom det till alltför många nya.

Idag har emellertid Alliansregeringen gjort en, kanske inte regelrätt uppdatering, men i alla fall ett erkännande om att dessa områden är ett allvarligt problem och att det är ett problem som växer. Idag meddelade man att regeringen ska satsa 100 miljoner kronor på 15 de områden som behöver mest stöd – alltså ett implicit erkännande att dessa femton områden är de allra värsta i hela landet. Samtliga finns för övrigt med i båda utgåvorna av ”Utanförskapets karta”. Här är Sveriges 15 värsta bostadsområden 2013 enligt Alliansregeringen:

Stockholm
Tensta
Rinkeby

Södertälje
Ronna
Hovsjö

Växjö
Araby

Kristianstad
Gamlegården

Malmö
Herrgården
Södra Sofielund

Landskrona
Centrum-Öster

Borås
Hässleholmen

Göteborg
Bergsjön
Gårdsten
Hjällbo
Norra Biskopsgården

Trollhättan
Krongården

Riksdag & Departement

Tidigare inlägg:
Ställen där du kanske inte vill bo; A-M
Ställen där du kanske inte vill bo; N-Ö
Frankrikes 751 ZUS
Danmarks ghettoområden
Parallellkulturen drabbar alla

Alliansregeringen vill kasta oss in i ett nytt krig.

In EU, Europa, försvar, FN, Internationellt, islamisering, kvinnoförtryck, politiker on 28 januari, 2013 at 14:30

Lagom när den svenska insatsen i Afghanistan närmar sig sitt slut bäddar alliansregeringen för att de vill kasta oss in i ett nytt krig. Denna gång i norra Afrika. Man har uppenbarligen inte lärt sig ett dugg av misslyckandet i Afghanistan, där talibanerna nu sakta men säkert återtar kontrollen av område efter område i takt med att väst-trupperna dras tillbaka.

afghanistanAfrika nästa?

Att kriget mot talibaner och islamister i Afghanistan inte kunde vinnas framstod som uppenbart redan när det drogs igång 2001. Inte ens USAs enorma krigsmakt kunde göra annat än att möjligen driva talibanerna och Al-Qaida under jorden och döda några enstaka av deras ledare och medlemmar. Att radera ut talibanerna och det Afghanska klanväsendet och förvandla Afghanistan till en demokratisk stat med hjälp av vapenmakt var och är omöjligt. Jag tar mig friheten att citera några bitar ut ett av mina tidigare inlägg från 29 augusti 2010 om insatsen i Afghanistan, eller ”Affe” som man lär kalla landet i intierade kretsar.

”Precis de tendenser som vår regering sagt sig vilja bekämpa i Afghanistan tillåter och uppmuntrar samma regering här hemma utan att blinka. Våra muslimskt dominerade förorter är med regeringens goda minne plågade av klanvälde, muslimskt förtryck, kvinnoförakt och segregation mellan könen. […] Att islam måste bekämpas varhelst den sticker upp huvudet är för mig självklart, men jag anser att detta för vår del bäst görs här hemma där vi kan ha någon nytta av insatserna. Sverige har inte militära resurser att föra krig utomlands, och vi borde ha den goda smaken att sopa rent framför vår egen dörr innan vi sätter på oss bror-duktig-byxorna och gör anspråk på att veta bättre än andra folk hur de ska leva sina liv och organisera sina länder.”

Det vore också till fördel för verksamheten om våra generaler och politiker kunde sätta sig i skolbänken ett par timmar för att studera Afghanistans historia.

”Ingen har vad jag vet någonsin lyckats kuva de afghanska klanerna. Världens största och mäktigaste imperier har försökt och gruvligen misslyckats. Jag tror det började med Alexander den store. Delar av hans armé lär till och med ha blivit avskuren och kvarlämnad och ha assimilerats i det som idag kallas Kafiristan eller ”de otrognas land”. Sedan följde det Brittiska imperiet vars soldater slaktades i hopar av primitivt beväpnade afghaner. Det var inte länge sedan även den ryska björnen fick linka hem med blodiga tassar trots en i alla fall tekniskt förkrossande övermakt och en brutalitet som sällan skådats i modern tid. Och nu är det alltså USAs tur. Varför politiker och militärer inte studerar historia är för mig en gåta.

För alla tidigare ockupationsförsök har också gällt att ju längre man stannat i Afghanistan desto värre har situationen blivit. Detta tycks gälla även för vår tids mäktigaste stat. Man har i dag fler soldater på marken än för fem år sedan men tycks trots det ha en sämre situation. Man kan inte vinna ”hearts and minds” i Afghanistan därför att afghanerna inte vill ha vår västliga livsstil och inte tolererar främmande herrar som försöker peta på deras sätt att leva. Och eftersom Afghanistan dessutom är ett högst primitivt, och därmed starkt decentraliserat, land där centralregeringen inte har mycket makt i provinserna kan man heller inte vinna militärt genom att behärska Kabul, Bagram-flygplatsen, vägen där emellan och en handfull provinshuvudstäder. Man måste förmodligen sätta en garnison i varenda liten by och patrullera varenda åsnestig i hela landet. Så mycket trupp är sannolikt ingen beredd att sätta in, än mindre underhålla, i kanske en generation framöver. Inget västland skulle heller vara villigt att acceptera de förluster som en sådan kraftfull insats skulle innebära.”

Problemet för den västliga insatsen i Afghanistan är, förutom oviljan att sätta in tillräckligt med trupp och andra resurser, även vår bristande uthållighet. Trots att USA och andra nu funnits på plats i landet i tolv år är det ändå ett faktum att vi är där på besök. Talibanerna däremot, är där för att stanna.

”Så fort den utländska truppen åkt tillbaka till sin camp sig kommer talibanerna fram ur sina gömmor och tar en gruvlig hämnd på de afghaner som samarbetat med utlänningarna. Det här vet afghanerna. Den amerikanska armén tycks däremot inte ha lärt sig ett enda dugg av sina bittra erfarenheter från Vietnam där mönstret var detsamma. USA kan inte behärska Afghanistan med mindre än att man tillgriper en så ohyggligt hård och resurskrävande repression att den amerikanska hemmabefolkningen aldrig skulle tolerera det, än mindre världsopinionen. Att utbilda och beväpna lokala afghanska styrkor för att utföra den önskvärda repressionen är lika meningsfullt som att skänka pengarna och vapnen direkt till talibanerna. Afghanerna slåss för sin klan och ibland för talibanerna. Inte för en avlägsen central regering och definitivt inte för västmakterna.”

 När USA och Nato drar sig ur Afghanistan 2014 skruvas tiden tillbaka till situationen dagen innan det amerikanska anfallet för tio år sedan. I Afghanistan har inget egentligen förändrats utom att några tusentals afghaner och drygt 3.000 amerikanska och andra soldater fått sätta livet till. Talibanerna kommer tillbaka och förtrycket får fäste igen.

Nu vill alltså Alliansregeringen kasta oss in i ett nytt meningslöst krig som inte går att vinna.

”Regeringen har höga ambitioner när det gäller internationella insatser. I takt med att Afghanistaninsatsen minskar kommer det finnas utrymme att bidra i andra områden. Det ska dessutom finnas förmåga att öka vårt engagemang jämfört med i dag.”

Så sade försvarsminister Karin Enström (M) i sitt tal inför Folk och försvars konferens i Sälen i januari. Här ligger en svårförklarlig önskan att blottställa vårt land ytterligare genom att satsa våra redan bristfälliga försvarsresurser på ett nytt utländskt krig, samtidigt som vårt försvar på hemmaplan möjligen kan försvara en begränsad del av landet mot angrepp under en veckas tid.

Så fort sopades misslyckandet i Afghanistan under mattan. Så fort glömdes de fem svenska soldater som offrat sina liv. Inga analyser av insatsen tycks ha gjorts. Inga lärdomar verkar ha dragits. Inga klockor har ringt efter ÖBs erkännande av försvarets haveri. Det enda försvarsministern säger är att försvaret är tillräckligt och att vi nu ska skicka mer trupp och materiel utomlands.

Det är klart att det är både billigare och enklare att skicka några hundratal elitsoldater utomlands än att rusta och organisera ett territorialförsvar som kan göra ett rimligt jobb. Men bara för att det är enklare behöver det inte vara det rätta att göra.

Riksdag & Departement

Maskirovka. Eller hur man hittar på en anledning att anfalla Syrien.

In Barack Obama, desinformation, EU, FN, Internationellt, islamisering, sanning och lögn, USA on 11 oktober, 2012 at 10:24

De senaste dagarnas utveckling av relationerna mellan Syrien och Turkiet har givit bloggaren anledning att fundera och resultatet är en teori om varför det som händer händer och vad som kan ligga bakom.

Låt oss först gå en liten tid tillbaka. I början av det syriska upproret, eller kuppförsöket, eller vad man ska kalla det, höjdes röster från USA, Nato och EU om att man borde göra en liknande insats som den i Libyen. Man skulle gå in med flyg och eventuellt även trupp för att stödja Assad-regimens fiender.

Invasionsplanerna stoppades dock av Ryssland, som vägrade gå med på någon Nato-intervention. Inte heller i FN hade USA någon möjlighet att få igenom en syrienfientlig resolution på grund av Rysslands vetorätt. Anledningen kan man spekulera i, men Ryssland och Syrien har vänskapsförbindelser som går långt tillbaka till sovjettiden. Ryssland har också en flottbas i Syrien, vilken är ryssarnas enda betydande närvaro i Medelhavet. Denna bas anses säkert som en värdefull tillgång och dess existens skulle troligen vara i fara med en annan regim i Syrien.

Tvärnit, alltså. En viss frustration torde ha infunnit sig i Vita Huset och fortplantat sig till Nato-högkvarteret och till EU. Något måste göras. Man hade visserligen säkert operatörer inuti Syrien, vilket bloggen inte kan bevisa men som vi anser vara sannolikt. Dessa har förmodligen ägnat sig åt att träna revoltörerna och hjälpa till med satellit-intel och diverse annat, men det räckte inte. Regeringstrupperna håller fortfarande det mesta av Syrien och inget tyder i skrivande stund på att kuppmakarna håller på att få övertaget.

En dag kommer någon på en lysande idé. Turkiet är lösningen! Turkiet är ju medlem i Nato och värdland för bland annat det amerikanska flygvapnets bas vid Incirlik. Här finns det resurser. Problemet är bara att få släppa lös dem utan en FN-resolution och utan att det ser alltför illa ut inför den internationella opinionen. Svaret är att Nato-landet Turkiet kan begära militär hjälp från hela Nato om det skulle anfallas av något annat land. Den här paragrafen var egentligen riktad mot Sovjetunionen, men det finns inget som hindrar att den används mot något annat land, exempelvis Syrien. Men Syrien har väl inte anfallit Turkiet?

Den syriska arméns ledning är nog inte tillräckligt korkad för att inleda ett oprovocerat angrepp mot Turkiet (de har sannolikt också läst Natos statuter) så något måste göras för att få det att se ut som Syrien har anfallit Turkiet och därmed skapat casus belli. En anledning till krig. Och nu kommer vi till vad vi misstänker har hänt på gränsen mellan Syrien och Turkiet.

En granatkastaromgång ur rebellrörelsen, alternativt en grupp operatörer (Navy Seals, SAS, eller liknande), eller alternativt en kombination av dessa, får i uppdrag att avlossa en granat mot något lämpligt mål i Turkiet. Vissa källor hävdar att turkarna själva försett revoltörerna med granatkastare och ammunition. Minst en granat avfyras i alla fall, och fem människor dör. Turkarna skjuter tillbaka med artilleri och flyttar stridsflyg och pansar närmare gränsen. Natos Fogh-Rasmussen förklarar att Nato ska försvara Turkiet.

USA, Nato och EU har skapat en anledning att än en gång intervenera på islamisternas sida. Kriget mot Syrien drar sakta igång, och nu är utgången mer eller mindre given. Med USA, Nato och EU mot sig kan ett litet land som Syrien knappast hålla ut särskilt länge. Avgörandet kan fördröjas av rysk militär hjälp, men slutresultatet tror vi nog blir att ytterligare ett Mena-land överlämnas i islamisternas händer liksom Tunisien, Libyen och Egypten. Tecken tyder dessutom på att Jordanien står på tur.

”Ensamkommande” och Dublinförordningen.

In "ensamkommande flyktingbarn", asylpolitik, äldrevård, EU, invandring, islamisering on 12 mars, 2012 at 18:51

I dagens Dagens Nyheter, Stockholmsbilagan (sid 1, 4 och 5) bjuds vi på ett stort upplagt reportage med Ali Hussein. Ali är enligt DN ett ”ensamkommande flyktingbarn” på ”15 år” från Afghanistan som nu har fått en fristad hos en fostermamma i stockholmsförorten Vårby. DN har säkert tänkt att artikeln ska få läsarna välvilligt inställda till de tusentals ”barn” som nu trängs på mottagningarna, men DN har nog inte tänkt på att man själva avslöjar fakta som visar att Ali sannolikt inte ens skulle släppts in. 


Huruvida Ali verkligen är ”ensamkommande”, ”flykting” eller ”barn” är väl upp till var och en att bedöma, men vad som framstår som klart är att han är ordentligt berest (se den inringade och förstorade delen av artikeln ovan). På sin väg från det trista livet i Afghanistan till överflödet i Sverige har han passerat Pakistan, Iran, Turkiet, Grekland, Italien, Frankrike, Tyskland och Danmark.

Men vänta nu lite…

Tyskland? Frankrike? Italien? Grekland? Alla dessa är ju länder som skrivit under Dublinförordningen som tillkommit för att hindra personer som Ali att ägna sig åt så kallad asylshopping, där migranter reser runt inom EU tills de hittar det land som för tillfället erbjuder bäst villkor. Även om en person kommit till Sverige och vill söka asyl här, så är det långt ifrån säkert att vi i behöver ta ansvar för hans försörjning. Ett annat EU-land kan ha det ansvaret och då kan han tvingas åka dit istället. Det är alltså ingen mänsklig rättighet att få asyl i Sverige, trots allt som skrivs i pressen. Det är för övrigt ingen mänsklig rättighet att få asyl i något land över huvud taget, bara att få ansöka.

Dublinförordningen ska stoppa asylshopping bland annat i följande fall:

1. Man har rest in i ett annat EU-land innan man kom till Sverige

2. Man har redan fått visum eller uppehållstillstånd av ett annat land som omfattas av Dublinförordningen

3. Man har rest in illegalt i ett land som omfattas av Dublinförordningen

4. Man har redan ansökt om asyl i ett annat land som omfattas av Dublinförordningen

5. Migrantens familj har redan uppehållstillstånd i något annat EU-land

Så även om Ali inte redan fått visum eller uppehållstillstånd, eller ens ansökt, i något annat land, tyder DNs avslöjande uppgifter på att Ali skulle ha skickats ut ur riket redan när han dök upp i Sverige första gången. Om inte annat så på grunden att han skulle ha rest in illegalt i ett land som omfattas av Dublinförordningen. Ali har troligen rest in illegalt i alla de EU-länder han besökt. Om han borde ha skickats till Grekland (första ankomstland) eller till Italien, Frankrike, Tyskland eller Danmark (som gör ålderskontroller på ”barnen”) kan nog bara juristerna avgöra. Vad som förefaller klart för en lekman är emellertid att Ali med största sannolikhet inte har någon som helst anledning att befinna sig i Sverige.

Vi skulle kunna reducera våra migrantkostnader till en bråkdel, och troligen kunna avhjälpa många av de resursproblem som drabbar äldrevården och skolorna, om vi bara följde de lagar och förordningar som finns på plats. Dublinförordningen är inte den enda. Varför vi väljer att se mellan fingrarna med de ”ensamkommande” är ett politiskt ställningstagande som nog aldrig formulerats offentligt inför medborgarna.

Tidigare inlägg om Dublinförordningen
Dagens Nyheter ”Ali, 15, fick ny mamma i Stockholm” (grafiken finns inte med i nätupplagan)

Uppdatering 1
Bloggen Misslyckande har grävt vidare i fallet Ali och tittat på vad Alis fostermamma kan tjäna på att ha Ali och hans landsman boende hos sig. Det är inte några småsummor precis. Om man bara har plats hemma kan det nog vara en ganska god affär att ha ett par-tre ”flyktingbarn” inneboende…

Uppdatering 2
Återigen har bloggen Misslyckande grävt fram intressanta fakta. Den här gången handlar det om huruvida de ”ensamkommande” verkligen är ensamma eller inte. En uppsats vid Stockholms Universitet från 2009 skriven av Marie Hessle visar att verkligheten inte alltid är som den utmålas i media…

Apropå Fredrik Reinfeldts utspel om höjd pensionsålder.

In asylpolitik, äldrevård, demokrati, EU, infrastruktur, invandring, islamisering, korruption, kriminalitet, medlöpare, parallellkultur, politiker on 7 februari, 2012 at 23:24

Jobba till 75?
Sa du 75, Fredrik!?
När folk är utslitna redan vid 60?
När den politiska eliten drar sig tillbaka vid 50.
Till ett behagligt liv i värmen och ägnar sig åt golf.
Och grillning.
Skulle inte tro det, Fredrik.

Det är inte det att vi inte förstår.
Vi förstår att pengarna inte räcker.
Vi fattar att det kommer in mindre än vad som går ut.
Och att det hållit på så i många år.
Vi begriper att det inte går att hålla på så.
Men vi förstår en annan sak också.
Vi förstår varför pengarna inte räcker.

Vi förstår att det blir dyrt.
Med en miljon extra munnar att mätta.
Så många uppehållstillstånd.
Till så många som aldrig
kommer att kunna förmås göra rätt för sig.
Vi ser dem varje dag, Fredrik.
Men det gör nog inte du.

Ditt utspel är ett slag i ansiktet.
På alla som arbetat och slitit i alla år.
Du ser nog inte dem heller.
Men vi ser dig, Fredrik.
Och vi vet vad du går för.
Vi ser vad du arbetar för.
Och vi glömmer inte.
Eller förlåter.
Tänk på det ikväll när du ska sova, Fredrik.

Jens Orback – undercover muslim?

In dhimmifiering, EU, invandring, islamisering, medlöpare, politiker, svenskt nyspråk on 30 januari, 2012 at 18:23

I november 2011 hade vi anledning att uppmärksamma Anna Maria Corazza Bildt. Inte för hennes politiska gärning eller filantropiska verksamhet – vi har inte kunnat hitta trovärdiga belägg för någondera – men för hennes åkallan av den muslimska guden allah.

Då tyckte vi att det var märkligt att en person som i alla fall nominellt ska företräda Sverige och svenskarna åkallade allah i tv, men nu har det hänt igen. Jens Orback, socialdemokrat och och före detta integrations- och jämställdhetsminister, satt häromdagen med i en soffa i SvT. Anledningen till soffsittandet var det Socialdemokratiska partiets kris och vånda att välja lämpliga ledare. På frågan hur det faktum att nye partiledaren Stefan Löfven är vald av en mycket liten krets kommer att påverka hans politik under det kommande året, svarar Orback ”Insha’allah!” och översätter själv till ”det får vi se”.

Varför i hela världen gör Corazza Bildt och Orback så här? Är det muslimska inflytandet i Bryssel och i Palmecentret (där Orback placerats som chef) nu så stort att åkallan av allah ingår i deras vanliga språkbruk? Båda tillhör den svenska politiska eliten, oavsett om de förtjänat det eller inte. Är detta numera ett vanligt uttryck i dessa kretsar? Är Corazza Bildt och Orback konvertiter? Vore det i så fall inte lämpligt att de öppet deklararerade detta för oss väljare?

Anna Maria Corazza Bildt åkallar Allah hos Skavlan

PS. Jens Orback är annars mest känd för ett par andra mediegrodor. I en radiointervju med Ekot den 14 november 2004 förklarade Orback att han inte har några fördomar mot homosexuella med orden: ”Jag hade också en härlig syster till min mormor i Kanada som levde med en häst. Jag tyckte det var underbart. Låt människor leva med vem de vill, hur som helst. Jag har inga synpunkter”. Uttalandet fick hård kritik och Orback tvingades be om ursäkt. Ett annat tillfälle var när Orback försökte urskuldra eftergifter till islam ungefär med tanken att om vi är snälla mot dem idag, så kommer de att vara snälla mot oss när de tagit över. Se den videon och den ovan på Avpixlat. DS.

 

%d bloggare gillar detta: