Red.

Archive for the ‘FN’ Category

Alliansregeringen vill kasta oss in i ett nytt krig.

In EU, Europa, försvar, FN, Internationellt, islamisering, kvinnoförtryck, politiker on 28 januari, 2013 at 14:30

Lagom när den svenska insatsen i Afghanistan närmar sig sitt slut bäddar alliansregeringen för att de vill kasta oss in i ett nytt krig. Denna gång i norra Afrika. Man har uppenbarligen inte lärt sig ett dugg av misslyckandet i Afghanistan, där talibanerna nu sakta men säkert återtar kontrollen av område efter område i takt med att väst-trupperna dras tillbaka.

afghanistanAfrika nästa?

Att kriget mot talibaner och islamister i Afghanistan inte kunde vinnas framstod som uppenbart redan när det drogs igång 2001. Inte ens USAs enorma krigsmakt kunde göra annat än att möjligen driva talibanerna och Al-Qaida under jorden och döda några enstaka av deras ledare och medlemmar. Att radera ut talibanerna och det Afghanska klanväsendet och förvandla Afghanistan till en demokratisk stat med hjälp av vapenmakt var och är omöjligt. Jag tar mig friheten att citera några bitar ut ett av mina tidigare inlägg från 29 augusti 2010 om insatsen i Afghanistan, eller ”Affe” som man lär kalla landet i intierade kretsar.

”Precis de tendenser som vår regering sagt sig vilja bekämpa i Afghanistan tillåter och uppmuntrar samma regering här hemma utan att blinka. Våra muslimskt dominerade förorter är med regeringens goda minne plågade av klanvälde, muslimskt förtryck, kvinnoförakt och segregation mellan könen. […] Att islam måste bekämpas varhelst den sticker upp huvudet är för mig självklart, men jag anser att detta för vår del bäst görs här hemma där vi kan ha någon nytta av insatserna. Sverige har inte militära resurser att föra krig utomlands, och vi borde ha den goda smaken att sopa rent framför vår egen dörr innan vi sätter på oss bror-duktig-byxorna och gör anspråk på att veta bättre än andra folk hur de ska leva sina liv och organisera sina länder.”

Det vore också till fördel för verksamheten om våra generaler och politiker kunde sätta sig i skolbänken ett par timmar för att studera Afghanistans historia.

”Ingen har vad jag vet någonsin lyckats kuva de afghanska klanerna. Världens största och mäktigaste imperier har försökt och gruvligen misslyckats. Jag tror det började med Alexander den store. Delar av hans armé lär till och med ha blivit avskuren och kvarlämnad och ha assimilerats i det som idag kallas Kafiristan eller ”de otrognas land”. Sedan följde det Brittiska imperiet vars soldater slaktades i hopar av primitivt beväpnade afghaner. Det var inte länge sedan även den ryska björnen fick linka hem med blodiga tassar trots en i alla fall tekniskt förkrossande övermakt och en brutalitet som sällan skådats i modern tid. Och nu är det alltså USAs tur. Varför politiker och militärer inte studerar historia är för mig en gåta.

För alla tidigare ockupationsförsök har också gällt att ju längre man stannat i Afghanistan desto värre har situationen blivit. Detta tycks gälla även för vår tids mäktigaste stat. Man har i dag fler soldater på marken än för fem år sedan men tycks trots det ha en sämre situation. Man kan inte vinna ”hearts and minds” i Afghanistan därför att afghanerna inte vill ha vår västliga livsstil och inte tolererar främmande herrar som försöker peta på deras sätt att leva. Och eftersom Afghanistan dessutom är ett högst primitivt, och därmed starkt decentraliserat, land där centralregeringen inte har mycket makt i provinserna kan man heller inte vinna militärt genom att behärska Kabul, Bagram-flygplatsen, vägen där emellan och en handfull provinshuvudstäder. Man måste förmodligen sätta en garnison i varenda liten by och patrullera varenda åsnestig i hela landet. Så mycket trupp är sannolikt ingen beredd att sätta in, än mindre underhålla, i kanske en generation framöver. Inget västland skulle heller vara villigt att acceptera de förluster som en sådan kraftfull insats skulle innebära.”

Problemet för den västliga insatsen i Afghanistan är, förutom oviljan att sätta in tillräckligt med trupp och andra resurser, även vår bristande uthållighet. Trots att USA och andra nu funnits på plats i landet i tolv år är det ändå ett faktum att vi är där på besök. Talibanerna däremot, är där för att stanna.

”Så fort den utländska truppen åkt tillbaka till sin camp sig kommer talibanerna fram ur sina gömmor och tar en gruvlig hämnd på de afghaner som samarbetat med utlänningarna. Det här vet afghanerna. Den amerikanska armén tycks däremot inte ha lärt sig ett enda dugg av sina bittra erfarenheter från Vietnam där mönstret var detsamma. USA kan inte behärska Afghanistan med mindre än att man tillgriper en så ohyggligt hård och resurskrävande repression att den amerikanska hemmabefolkningen aldrig skulle tolerera det, än mindre världsopinionen. Att utbilda och beväpna lokala afghanska styrkor för att utföra den önskvärda repressionen är lika meningsfullt som att skänka pengarna och vapnen direkt till talibanerna. Afghanerna slåss för sin klan och ibland för talibanerna. Inte för en avlägsen central regering och definitivt inte för västmakterna.”

 När USA och Nato drar sig ur Afghanistan 2014 skruvas tiden tillbaka till situationen dagen innan det amerikanska anfallet för tio år sedan. I Afghanistan har inget egentligen förändrats utom att några tusentals afghaner och drygt 3.000 amerikanska och andra soldater fått sätta livet till. Talibanerna kommer tillbaka och förtrycket får fäste igen.

Nu vill alltså Alliansregeringen kasta oss in i ett nytt meningslöst krig som inte går att vinna.

”Regeringen har höga ambitioner när det gäller internationella insatser. I takt med att Afghanistaninsatsen minskar kommer det finnas utrymme att bidra i andra områden. Det ska dessutom finnas förmåga att öka vårt engagemang jämfört med i dag.”

Så sade försvarsminister Karin Enström (M) i sitt tal inför Folk och försvars konferens i Sälen i januari. Här ligger en svårförklarlig önskan att blottställa vårt land ytterligare genom att satsa våra redan bristfälliga försvarsresurser på ett nytt utländskt krig, samtidigt som vårt försvar på hemmaplan möjligen kan försvara en begränsad del av landet mot angrepp under en veckas tid.

Så fort sopades misslyckandet i Afghanistan under mattan. Så fort glömdes de fem svenska soldater som offrat sina liv. Inga analyser av insatsen tycks ha gjorts. Inga lärdomar verkar ha dragits. Inga klockor har ringt efter ÖBs erkännande av försvarets haveri. Det enda försvarsministern säger är att försvaret är tillräckligt och att vi nu ska skicka mer trupp och materiel utomlands.

Det är klart att det är både billigare och enklare att skicka några hundratal elitsoldater utomlands än att rusta och organisera ett territorialförsvar som kan göra ett rimligt jobb. Men bara för att det är enklare behöver det inte vara det rätta att göra.

Riksdag & Departement

Annonser

Maskirovka. Eller hur man hittar på en anledning att anfalla Syrien.

In Barack Obama, desinformation, EU, FN, Internationellt, islamisering, sanning och lögn, USA on 11 oktober, 2012 at 10:24

De senaste dagarnas utveckling av relationerna mellan Syrien och Turkiet har givit bloggaren anledning att fundera och resultatet är en teori om varför det som händer händer och vad som kan ligga bakom.

Låt oss först gå en liten tid tillbaka. I början av det syriska upproret, eller kuppförsöket, eller vad man ska kalla det, höjdes röster från USA, Nato och EU om att man borde göra en liknande insats som den i Libyen. Man skulle gå in med flyg och eventuellt även trupp för att stödja Assad-regimens fiender.

Invasionsplanerna stoppades dock av Ryssland, som vägrade gå med på någon Nato-intervention. Inte heller i FN hade USA någon möjlighet att få igenom en syrienfientlig resolution på grund av Rysslands vetorätt. Anledningen kan man spekulera i, men Ryssland och Syrien har vänskapsförbindelser som går långt tillbaka till sovjettiden. Ryssland har också en flottbas i Syrien, vilken är ryssarnas enda betydande närvaro i Medelhavet. Denna bas anses säkert som en värdefull tillgång och dess existens skulle troligen vara i fara med en annan regim i Syrien.

Tvärnit, alltså. En viss frustration torde ha infunnit sig i Vita Huset och fortplantat sig till Nato-högkvarteret och till EU. Något måste göras. Man hade visserligen säkert operatörer inuti Syrien, vilket bloggen inte kan bevisa men som vi anser vara sannolikt. Dessa har förmodligen ägnat sig åt att träna revoltörerna och hjälpa till med satellit-intel och diverse annat, men det räckte inte. Regeringstrupperna håller fortfarande det mesta av Syrien och inget tyder i skrivande stund på att kuppmakarna håller på att få övertaget.

En dag kommer någon på en lysande idé. Turkiet är lösningen! Turkiet är ju medlem i Nato och värdland för bland annat det amerikanska flygvapnets bas vid Incirlik. Här finns det resurser. Problemet är bara att få släppa lös dem utan en FN-resolution och utan att det ser alltför illa ut inför den internationella opinionen. Svaret är att Nato-landet Turkiet kan begära militär hjälp från hela Nato om det skulle anfallas av något annat land. Den här paragrafen var egentligen riktad mot Sovjetunionen, men det finns inget som hindrar att den används mot något annat land, exempelvis Syrien. Men Syrien har väl inte anfallit Turkiet?

Den syriska arméns ledning är nog inte tillräckligt korkad för att inleda ett oprovocerat angrepp mot Turkiet (de har sannolikt också läst Natos statuter) så något måste göras för att få det att se ut som Syrien har anfallit Turkiet och därmed skapat casus belli. En anledning till krig. Och nu kommer vi till vad vi misstänker har hänt på gränsen mellan Syrien och Turkiet.

En granatkastaromgång ur rebellrörelsen, alternativt en grupp operatörer (Navy Seals, SAS, eller liknande), eller alternativt en kombination av dessa, får i uppdrag att avlossa en granat mot något lämpligt mål i Turkiet. Vissa källor hävdar att turkarna själva försett revoltörerna med granatkastare och ammunition. Minst en granat avfyras i alla fall, och fem människor dör. Turkarna skjuter tillbaka med artilleri och flyttar stridsflyg och pansar närmare gränsen. Natos Fogh-Rasmussen förklarar att Nato ska försvara Turkiet.

USA, Nato och EU har skapat en anledning att än en gång intervenera på islamisternas sida. Kriget mot Syrien drar sakta igång, och nu är utgången mer eller mindre given. Med USA, Nato och EU mot sig kan ett litet land som Syrien knappast hålla ut särskilt länge. Avgörandet kan fördröjas av rysk militär hjälp, men slutresultatet tror vi nog blir att ytterligare ett Mena-land överlämnas i islamisternas händer liksom Tunisien, Libyen och Egypten. Tecken tyder dessutom på att Jordanien står på tur.

30 år sedan Falklandskriget. Är Argentina redo för en returmatch?

In FN, Internationellt on 4 april, 2012 at 13:45

Det var i dagarna 30 år sedan Argentinas president (i princip ledare för en militärjunta med fascistiska tendenser) general Leopoldo Galtieri beslöt att göra slag i saken och anfalla och ockupera en liten brittisk ögrupp strax utanför Argentinas kust. Galtieri var pressad av inre missnöje med juntan och behövde en diversion. Han räknade säkert med att Storbritannien inte skulle orka eller våga göra något åt saken. Men han hade inte kalkylerat med Margaret Thatcher.

Argentinarnas gryningsanfall den 2 april 1982 och den inledande ockupationen gick som smort. Den lilla brittiska garnisonen på 80 man från Royal Marines övermannades och resten av befolkningen på ca 1.600 personer hade inte mycket att sätta emot. Men när den inledande chocken lagt sig och tv-bilderna på tillfångatagna brittiska soldater hade sjunkit in bestämde sig Thatcher för att öarna skulle återtas militärt, en uppgift som bl a USA bedömde som omöjlig. Hon gav den brittiska armén, flottan och flygvapnet order att köra bort argentinarna från Falklandsöarna. Det är min personliga gissning att ingen annan än Thatcher skulle ha vågat fatta ett sådant beslut; alla andra samtida brittiska politiker hade troligen givit upp öarna och försökt få en förhandlingslösning.

649 argentinska och 255 brittiska soldater stupade i det korta kriget. 368 av argentinarna
omkom när en brittisk ubåt den 2 maj torpederade den argentinska kryssaren General Belgrano. 

Trots att man inte hade någon som helst planering för ett eventuellt angrepp på Falklandsöarna samlade sig britterna tämligen snabbt och skickade en flottstyrka och 5.000 soldater till Falklandsöarna. Bland fartygen, inalles 127 stycken i olika storlekar, fanns två hangarfartyg, Invincible och Hermes, lastade med 42 Harrier och Sea Harrier-plan. Under den månad det tog för fartygen att komma fram försökte britterna få till förhandlingar, men Galtieri var envis i tron att han satt med alla ässen och vägrade förhandla.

Argentina kunde inte hindra att britterna landsteg men gjorde rejält motstånd,
främst med flyg, och orsakade britterna stora förluster både i folk och
materiel.

Den 21 maj steg brittiska soldater i land i Port San Carlos och började förbereda anfallet mot det argentiska försvaret. Efter förvånansvärt hårda strider, där framförallt det argentinska flyget utmärkte sig och sänkte flera fartyg bl a två jagare, två fregatter och ett transportfartyg med praktiskt taget alla den brittiska styrkans medförda helikoptrar, kapitulerade de Argentinska trupperna den 14 juli.

De argentinska soldaterna var till största delen vanliga värnpliktiga, dåligt utrustade,
utbildade och ledda. Ofta utan varm mat, skydd och varma och torra kläder eroderades deras
stridsvilja snabbt på de kalla och regniga öarna. Officerarna bodde i bekväma rum i Port Stanley.

Även om förlusten i det 74 dagar korta kriget ledde till att militärjuntan störtades, och Argentina har haft en relativt demokratiskt utveckling sedan dess så har kriget aldrig avslutats med någon överenskommelse runt Falklandsöarnas tillhörighet. Innevånarna på Falklandsöarna har fullt brittiskt medborgarskap och har själva valt att förbli brittiska undersåtar. Argentina menar fortfarande att Falklandsöarna (som man kallar Malvinerna) tillhör Argentina och har inte givit upp ambitionerna att ta över territoriet. Den nuvarande regeringen under president Cristina Fernandez de Kirschner (nedan) har på senare tid trappat upp retoriken runt Falklandsfrågan. En möjlig orsak till detta kan vara att man funnit tecken på möjliga stora oljetillgångar i havet utanför ögruppen.

Cristina Fernandez de Kirschner. Det kan knappast råda något tvivel om Argentinas inställning
till vem som borde kontrollera Falklandsöarna.

Den brittiska flottan har skickat ner en modern jagare till farvattnen runt öarna och har en liten flygstyrka (fyra stridsflygplan) på plats. Gissningsvis har man också placerat ut en eller fler ubåtar runt öarna utan att göra någon stor affär av det. I ljuset av Argentinas allt mer irriterade hållning i Falklandsfrågan, plus det faktum att Storbritannien inte längre förfogar över några hangarfartyg, (två nya, HMS Queen Elizabeth och HMS Prince of Wales, kan möjligen vara i tjänst 2016 respektive 2018) skulle man kunna spekulera i att Argentina, lockade av de nyupptäckta möjliga oljerikedomarna, skulle se ett window of opportunity och försöka sig på ett nytt Falklandsäventyr. Precis som för trettio år sedan i hopp om att Britterna inte skulle våga eller ha möjlighet att ställa upp till strid. Och den här gången har britterna ingen Margaret Thatcher. David Cameron har visserligen sagt att det inte kommer att bli några förhandlingar om öarnas status, men skulle Cameron ha samma mod och beslutsamhet som Margaret Thatcher om det blir allvar av? Om Cristina Kirschner hör till dem som tror att Cameron är en papperstiger kan Falklandsborna bereda sig på sin andra utländska ockupation på trettio år.

Dagens Nyheter: ”Trettio år sedan Falklandskriget
Rysslands Röst: ”Brittisk jagare beger sig till Falklandsöarna
Christian Science Monitor: ”…Falklands question to UN
British ships sunk and damaged in the Falklands war
Falkland Islands Information Portal
Queen Elizabeth Class Aircraft Carrier
Storbritannien stoppar export till Argentinas militär
Argentina kallar Falklands sin landsdel

Uppdatering 2012-08-03
Buenos Aires portar brittiska fartyg

Uppdatering 2012-11-05
Tester av nya brittiska hangarfartyg 2017

Fredrik hycklaren.

In demokrati, diskriminering, FN, Fredrik Reinfeldt, islamisering, mänskliga rättigheter, mångkultur, parallellkultur on 23 september, 2011 at 12:58

Vår bålde statsminister har rest till Amerika. Där ska han enligt uppgift hålla ett tal i FN. Vi lär inte bli insläppta för att lyssna på talet, men Reinfeldt har i en text på DNs debattsida berättat lite om vad han tänker prata om. Han ska enligt DN belysa att kvinnor i många länder fortfarande förvägras sina mänskliga rättigheter. Reinfeldt undviker sorgfälligt att nämna några länder vid namn, och det är nog lika bra med tanke på att Sverige numera är ett av de länder där kvinnors rättigheter blir alltmer kringskurna.

Kvinnors rättigheter är en område där vi i Sverige länge varit framstående, men där vi nu sorgligt nog är på väg tillbaka till medeltiden. Detta med statsmaktens och Alliansens välvilliga bistånd. Reinfeldt (eller hans talskrivare) skriver bland annat:

”Frågorna kring kvinnors rättigheter berör drygt hälften av världens befolkning, men utvecklingen är långsam och framstegen få i många delar av världen. Vi har dessutom exempel på länder där utvecklingen snarare går bakåt.” 

Jo, nog är det lätt att se grandet i ens nästas öga, men svårt att se bjälken i sitt eget. Han fortsätter:

”För Sverige handlar frågan om kvinnors rättigheter också om rätten att bestämma över sin egen kropp, sin sexualitet och över beslutet att föda barn. En del av detta handlar om det faktum att en graviditet i tidig ålder påverkar kvinnors förutsättningar att ha tillgång till utbildning eller kunna få ett jobb. Men vi vet också att en graviditet är en av de största hälsoriskerna en kvinna under 18 år kan utsättas för.”

I ett Sverige där allt fler unga kvinnor tvingas in i äktenskap i tidig ålder, ofta direkt efter examen från nionde klass, har dessa kvinnor knappast rätten att bestämma över sin egen kropp. I ett Sverige som ligger på en skamlig förstaplats i våldtäkter i Europa och på andra plats i världen, och där alltfler unga kvinnor förnekas möjligheten att ens gå utanför hemmet utan övervakning, har kvinnor knappast några vittgående rättigheter att bestämma över sin egen sexualitet. Beträffande barnafödande är det enligt tidigare pressuppgifter inte ovanligt att niondeklassarna återvänder efter sommarlovet inte bara nygifta, utan också gravida. Han fortsätter på samma spår:

”Jämställdhet handlar i grunden om att garantera lika rättigheter för kvinnor och män. Att ge alla individer – oavsett kön – samma möjligheter till utbildning, ekonomiska möjligheter och till att delta i samhället. Att det fortfarande år 2011 finns länder i världen som förvägrar kvinnor rätten att rösta, att ärva, att arbeta och till och med att köra bil är oacceptabelt.”

Jadu, Fredrik, det trodde vi nog inte att Sverige skulle vara ett av dessa länder. Inte så att landets lag förbjuder kvinnor allt detta (i alla fall inte den officiella lagen) men det är skamligt att landets lag inte kan eller vågar komma till rätta med de patriarkala klanstrukturer och den islamiska ideologi som faktiskt förnekar kvinnorna deras rättigheter.

Fredrik Reinfeldt talar i FNs Generalförsamling. Han talar om kvinnors rättigheter. Han säger förstås rätt saker. Men det är ändå pinsamt att veta att världens ledare, som naturligtvis mycket väl vet hur det egentligen står till i Sverige, kan skåda hycklaren i full frihet; se kejsaren utan en tråd på kroppen.

Dagens Nyheter
Politiskt Inkorrekt
Humanistbloggen

Efter Oslo och Utøya.

In "ensamkommande flyktingbarn", asylpolitik, bombattentat, demokrati, FN, Fredrik Reinfeldt, islamisering, mångkultur, Norden, yttrandefrihet on 30 juli, 2011 at 20:44

Det har tagit tid att skriva det här inlägget. Jag skulle kunna skylla på datahaveri och det skulle till och med vara sant. Men det skulle inte vara hela sanningen. Ärligt talat har jag haft svårt att sätta ord till ett våldsdåd av en magnitud som vi aldrig tidigare sett maken till i Norden. Nu, lite mer än en vecka senare och med en färsk hårddisk, kanske det ska gå.

Det verkar vara allmän konsensus att attentatsmannen är identisk med norrmannen Anders Behring Breivik. Jag kommer därför att använda hans namn, trots att han ännu inte är dömd för något brott. Anders Behring Breivik planerade och utförde av allt att döma sina attentat med sådant kallsinne att det är svårt att ta in. I synnerhet de kallblodiga morden på de försvarslösa ungdomarna på Utøya visar prov på en känslokyla och brist på empati som trotsar varje försök till förklaring. Hundratals ungdomar och deras anhöriga kastades på ett par timmar från sin trygga tillvaro in i en skräckvärld utan motstycke. Alla som överlevde massakern på Utøya i fredags kommer att tvingas leva med minnena för all framtid. För de anhöriga till de mördade blir resultatet livslång sorg. Till dem vill vi utsträcka all den medkänsla och sympati vi är mäktiga. Anders Behring Breivik har tagit oskyldiga liv. För det ska han ställas inför rätta. Och om han befinns skyldig ska han dömas och bestraffas. Helst med livstid, om det är möjligt i Norge, för han lär inte vara mindre farlig om 21 år.

Politisk ”feeding frenzy”.
Att mainstream-media inte backat från namns nämnande kan vara intressant att notera eftersom sådan publicering är ett brott mot de publiceringsregler som MSM i alla fall på papperet bekänner sig till. Nu har vi ju tidigare sett hur MSM förhåller sig till namn och bild när det gäller brottsmisstänkta av olika etniciteter, så vi kanske inte ska vara alltför förvånade. Likhet inför lagen, eller i alla fall inför publiceringsreglerna, är inte MSMs bästa gren. Politiskt korrekta media och opinionsbildare på vänsterkanten har dessutom sedan det kom fram att attentatsmannen var etnisk norrman befunnit sig i ett stadium av ”feeding frenzy”. Plötsligt är allt tal om ”bara en ensam förvirrad galning” som ”inte representerar alla” och faran med att ”skuldbelägga hela grupper”, som förekom så ofta efter bomberna i Stockholm i vintras, helt bortglömt. Vänstermedia, dit jag även räknar SvT och TV4 har, hjälpta av åsiktspolisen Expo, istället snubblat på sina egna fötter i ivern att försöka avkräva alla partier, rörelser och personer som Breivik nämnt, ens i förbigående i sitt efterlämnade manifest, ett erkännande om medansvar. Sa jag alla? Det är förstås inte riktigt sant, eftersom folk till vänster på den politiska skalan åtminstone hittills tycks ha varit befriade från sådan uppmärksamhet.

Befrämjar islamisering.
Breivik har sagt sig ha som syfte att stoppa islamiseringen av Norge, Norden och Europa. Ironiskt då, efter alla dessa offer, att Breivik gjort mer för att befrämja islamiseringen av våra länder än alla regeringar de senaste femtio åren sammantaget. Hans avskyvärda handlingar utnyttjas nu inte oväntat av islamiserings- och mångkulturförespråkarna i den politiska och mediala eliten. Syftet verkar vara att för lång tid framöver lägga en stadig munkavle på alla som vågar yttra ett ord av kritik mot islam, islamiseringen av våra länder och våra regeringars oförklarliga eftergiftspolitik. Hjälp har också aviserats från EU i form av hårdare tag mot kritik av islam och en intensifierad jakt på oliktänkande med hjälp av Europol. Det sista lilla hålet i muren ska nu täppas till och tryckkokarens lock skruvas hårdare fast. Vår egen justitieminister har redan aviserat en översyn även av den svenska lagstiftningen. Exakt vad detta kan innebära är än så länge oklart, men det lär inte vara några goda nyheter för landets oliktänkande. Regimen Reinfeldt vill uppenbarligen ta tillfället i akt att införa hårdare tag mot icke önskvärda dissidenter. Apropå Reinfeldt, så visar vår statsminister förresten inte heller denna gång prov på några nämnvärda ledaregenskaper. Jag har skrivit om det förut, och det förtjänar att upprepas; det känns inte som om Fredrik Reinfeldt är riktigt vuxen sin stora uppgift. Han verkar tyvärr sakna förmåga att ta ansvar och leda när det verkligen behövs. I godväder går det ganska bra, men när det börjar blåsa fladdrar kostymen högst betänkligt. Han lär ha varit  en duktig MUF-ordförande. Kanske borde han suttit nöjd på den nivån.

Terror mot sitt eget folk.
Några har också varit förvånade över att Breivik, som verkar vara uttalad motståndare till islamiseringen och det misslyckade mångkulturexperimentet, valde att utsätta sin egen regering och Arbeiderpartiet för terrordåd istället för att angripa någon islamisk institution. Sådana är ju numera gu’vars inte svåra att hitta. Efter att ha tittat på en massa nyhetssändningar de senaste dagarna, både i SvT och TV4, trodde jag för en stund att lägerdeltagarna till övervägande delen bestod av ungdomar med utomnordisk bakgrund och att det kanske var därför Breivik valt ut just detta läger. Jag antog då att SvT och TV4 valt ut intervjupersoner som var representativa för lägerdeltagarna. Men om jag räknat rätt i den nu publicerade listan på offren, så hade endast sju eller åtta av de sextionio mördade ungdomarna utomnordisk bakgrund. Intrycket reportagen skapade var alltså falskt och nog bara ett resultat av vanlig självpåtagen ”affirmative action”. Det kan ha varit så enkelt att Breivik faktiskt upplevde Arbeiderpartiet som förrädare mot det norska folket och ville slå till mot det han såg som partiets framtida ledare oavsett bakgrund.

Har Breivik rätt?
Så till den verkligt känsliga delen av den här texten. Det här stycket kan räcka för att få mig flaggad av Europol, så läs det här först, konstapeln:

JAG STÖDER INTE MORD PÅ OSKYLDIGA MÄNNISKOR ELLER NÅGON ANNAN FORM AV TERRORISM OAVSETT VILKEN IDEOLOGI ELLER RELIGION TERRORISTERNA SÄGER SIG VILJA BEFRÄMJA.

Nu kan vi återgå till själva saken. Anders Behring Breivik hade vad det verkar som första mål att stoppa islamiseringen i Norge. Mot detta har anförts från vänsterhåll att det alls inte försiggår någon islamisering av vare sig Norge eller Sverige, eller Europa för den delen. Bland annat har vänsterjournalisten Lena Sundström uttryckt ilska över att själva ordet ens existerar. Men verkligheten (och nu kommer vänstern helt grundlöst att anklaga mig för att stödja massmord) talar ett annat språk. Våra samhällen har faktiskt genomgått en kraftig islamisering under de senaste 50-60 åren. Några exempel.

– 1930 genomfördes den sista folkräkningen i Sverige där medborgarna fick uppge sin religionstillhörighet. Då uppgav 15 personer att de var muslimer. Idag har vi 500.000 – 700.000 muslimer, kanske fler. Ingen av dessa hade kommit till Sverige och blivit kvar utan regeringens goda vilja. Det är islamisering.

– 1949 fanns det en enda muslimsk församling i Sverige. Idag finns det åtminstone 115. Hur många som får statsbidrag är oklart, kanske alla. Det är islamisering.

– 1976 öppnades den första moskén i Sverige, idag finns det 14 färdiga eller planerade stormoskéer och minst 120 källarskrubbar som används som bönelokaler. Inga av stormoskéerna skulle ha kunnat byggas om inte stat och kommun stött projekten. Det är islamisering.

– 1950 skulle ingen ha förespråkat plågsam ritualslakt, idag praktiseras den helt lagligt. Låt vara tills vidare endast på fjäderfä, men krafter inom regimen Reinfeldt, främst samfundsminister Stefan Attefall (kd), har bland annat låtit undslippa sig följande pärla ”När det gäller halal- och kosherslakt tar jag gärna ett samtal med jordbruksministern för att hitta en lösning. Jag tror det är för enkelt att göra detta enbart till en djurrättsfråga.” Det är islamisering.

– 1950 skulle ingen ha gått med på att servera särskild mat till muslimska elever. Nu är det regel i många skolor och det skulle inte skett om inte skolstyrelsen gått med på det. Det är islamisering.

– 1950 hade vi inte särskilda badtider endast för  muslimska kvinnor i våra skattefinansierade badhus. Idag tillämpas detta på många ställen. Det skulle inte hänt om inte kommunen sagt okej. Det är islamisering.

– 1950 skulle en muslimsk arbetssökande inte fått 60.000 kronor i skadestånd för att han vägrat hälsa på sin eventuellt blivande kvinnliga chef. Idag är det annorlunda. Idag får många muslimer skadestånd för mer eller mindre fiktiva oförätter. Det är islamisering.

– 1950 skulle vi inte tillåtit människor att gå omkring maskerade på gator och torg. Idag anses detta fullt normalt och polisen sitter knäpptyst. Det är islamisering. 

– 1950 skulle ingen som kritiserade regeringens politik, oavsett område, direkt beskrivits som mentalsjuk. Det är regel idag när det gäller kritik av islam och mångkulturkatastrofen. Det är islamisering.

– Det dröjde heller inte ens en vecka efter attentaten i Oslo och på Utøya innan den norska eliten, komplett med biskop, regeringsföreträdare och kronprins, samlades i Oslos moské för att be tillsammans med den muslimska församlingen. Det är islamisering.

Jag fruktar att vi ännu inte sett slutet, och det oroar mig att jag inte kan se något rimligt syfte bakom våra samhällens gradvisa anpassning till islam och nedmonteringen av våra fri- och rättigheter. Det är ju inget vi måste göra, eller tvingats till, det sker ju enbart därför att vår politiska elit vill ha det så. Jag undrar varför.

Vem kan tjäna på detta fruktansvärda?
Vänstern och islamiseringsförespråkarna inom media har vi redan nämnt. De vilar inte på hanen utan kasserar redan in sin vinst varje dag i press och etermedia. Sedan kommer Arbeiderpartiet, som nu översköljs av sympati och välvilja. Med väl utformat spinn och uthållig mediahantering kan sympativågen mycket väl hålla i sig till nästa val som infaller 2013. Om detta lär vi få besked i kommande opinionsundersökningar. Om regeringen Stoltenberg har statsrättslig möjlighet att tidigarelägga valet för att dra maximal nytta av sympativågen får någon statsvetare svara på. Många länder har sådana regler. Därnäst bland vinnarna kommer förstås de islamiska organisationer som visserligen inte själva försökt slå politiskt mynt av tragedin, men som kommer att få njuta frukterna av den ökande acceptansen för islam och sharia.

Vem är då förlorarna?
Förutom alla de ungdomar och regeringsanställda som tragiskt miste livet, och naturligtvis deras anhöriga, är de stora förlorarna det norska folket och i förlängningen alla Nordiska och Europeiska folk. Det betyder du och jag och våra familjer. I första hand våra barn och barnbarn som riskerar att tvingas växa upp under allt större islamiskt inflytande och till slut leva under sharia. Bland det vi redan gradvis håller på att förlora är yttrandefrihet (redan under angrepp i EU och FN), demokrati, likhet inför lagen (Sverige har redan ett sharia-råd med säte i Malmö) och jämställdhet mellan könen (könsapartheid förekommer redan i många muslimska enklaver). Att dåden, som Breivik vad det verkar hoppades, skulle utlösa ett allmänt folkligt motstånd mot islamiseringen tror jag inte kommer att inträffa. I alla fall inte i Sverige, vi sjunger hellre med i allsång på tv än tar oss fem minuter att fundera på vad sharia kan betyda för våra barns framtid. Bland förlorarna finns naturligtvis också alla muslimska kvinnor som i en västerländsk demokrati skulle kunnat hoppas på att kunna befria sig från de patriarkaliska strukturer som är endemiska inom islam. När samhället islamiseras permanentas detta förtryck. Därnäst kommer förstås de tre politiska partier som är de enda röster som argumenterar emot islamiseringen och det misslyckade mångkultur-experimentet; Sverigedemokraterna, Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti. Dessa partier kommer som en följd av den massiva svartmålningen i mainstream-media säkerligen att tappa procentandelar i kommande opinionsundersökningar. Huruvida det tappet kommer att vara verkligt, eller bara ett resultat av att respondenterna inte vill eller vågar uppge rätt partisympati inför utfrågarna, måste vi vänta till nästa val för att får reda på. Att partierna haft svårigheter att rekrytera bra folk är redan känt. Efter detta kan det bli ännu svårare.

Dessa missade möjligheter till rekrytering kanske blir den största förlusten. Det framstår som pinsamt uppenbart att i alla fall SD behöver fler aktiva som tänker mer och twittrar mindre. Eller åtminstone tänker innan de twittrar.

FNs råd för mänskliga rättigheter är ett skämt.

In demokrati, FN, Internationellt, islamisering, mänskliga rättigheter on 24 maj, 2011 at 13:20

FN:s råd för mänskliga rättigheter – Human Rights Council, HRC – lever inte direkt upp till sitt namn. Rådet har länge varit en tummelplats för några av världens värsta förtryckarregimer. Så även i 2011 års upplaga som valdes nyligen. Bara 21 av rådets 47 medlemsstater, en klar minoritet alltså, kan betraktas som länder där man respekterar mänskliga rättigheter.

Valen till HRC har länge störts av mygel och taktikröstande. Nomineringsprocessen har också ofta satts ur spel genom att de olika regionala nomineringskommittéerna nominerat exakt så många kandidatländer som man har stolar till, och på så vis undvikit att länder ställs mot varandra under omröstningen. Trots att FNs generalförsamling ska ta hänsyn till de olika ländernas hantering av mänskliga rättigheter så röstas varje år in länder som bryter mot dessa.

18 av de 47 länderna i årets HRC tillhör dessutom OIC, Organization of the Islamic Conference, som inte alls ställer upp på FNs deklaration om mänskliga rättigheter, utan har skrivit en egen version som grundar sig på sharia. Den heter Cairo Declaration of Human Rights in Islam, eller Kairodeklarationen. OIC-länderna har också flitigt försökt använda HRC som plattform för att få fram ett fördömande av Israel och ett förbud mot kritik av religion, läs islam.

Att OIC-länderna, som alltså inte stöder FNs deklaration om mänskliga rättigheter, ens tillåts vara med i HRC är en gåta vars svar delvis kan hänföras till politisk korrekthet och delvis till det faktum att islamiska och andra förtryckarregimer är så många och att deras röster i FN är lika mycket värda som de västliga ländernas. (Det här är något som bloggaren anser måste ändras om inte FN helt ska marginaliseras och förlora den legitimitet organisationen ännu har kvar, men det är en annan historia.)

Det HRC som alltså ska sitta till maj 2012 ser ut så här:
Utan asterisk = landet anses fritt
En asterisk * = Landet anses delvis fritt
Två asterisker ** = Landet anses ofritt
(OIC) = Landet är medlem i Organization of the Islamic Conference
Hur ett land kan vara medlem i OIC och samtidigt anses ”fritt” är för bloggaren en gåta, men rankingen är gjord av Freedom House och får stå för dem. Bloggaren hade gjort en annan uppdelning.

Benin (OIC)
Belgien
Botswana
Chile
Costa Rica
Tjeckien
Ungern
Indien
Indonesien (OIC)
Italien
Mauritius
Mexico
Norge
Peru
Polen
Rumänien
Spanien
Schweiz
USA
Uruguay
Österrike

Bangladesh * (OIC)
Burkina Faso * (OIC)
Djibouti * (OIC)
Ecuador *
Guatemala *
Kuwait * (OIC)
Malaysia * (OIC)
Maldiverna *  (OIC)
Moldavien *
Nigeria * (OIC)
Filippinerna *
Senegal *  (OIC)
Uganda *  (OIC)
Thailand *

Angola **
Kamerun ** (OIC)
Kina **
Kongo **
Kuba **
Jordanien ** (OIC)
Kirgisistan ** (OIC)
Libya **  (OIC) (tillfälligt suspenderade)
Mauritanien ** (OIC)
Qatar **  (OIC)
Ryssland **
Saudiarabien **  (OIC) 

Dessa är alltså de länder som ska vara världens främsta försvarare av de mänskliga fri- och rättigheterna. Det är inte utan att man blir lite mörkrädd.

Human Rights Council
Organization of the Islamic Conference
FNs deklaration om mänskliga rättigheter
Cairo Declaration of Human Rights in Islam

%d bloggare gillar detta: