Polisens värsta gangster-områden.

Polisen har i en rapport, ”En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället”, redovisat 55 områden där kriminella gäng har tillåtits ta ett så starkt grepp om samhällsstrukturen att det betyder problem för de vanliga människor som bor i områdena. Plus naturligtvis även problem för polisen att utföra sitt arbete. 

Gemensamt för dessa områden är att de är invandrartäta bostadsområden eller förorter starkt påverkade av islam. Dessa områden är, om de inte redan blivit det, på väg att bli enklaver där det svenska samhällsmaskineriet har förlorat sin betydelse utom som utbetalare av understödspengar.

I de fall polisens rapport redovisat hopslagna områden, t ex ”Tensta/Rinkeby” eller ”Täby/Vallentuna” har vi valt att separera dessa till ”Tensta” och ”Rinkeby” o s v. Vi har också valt att sortera områdena i bokstavsordning, allt för att göra det lättare att hitta ett specifikt område:

Alvesta
Rönnemyr

Borås
Hulta
Hässleholmen

Enköping
Inget område specificerat

Eskilstuna
Fröslunda
Lagersberg
Skiftinge
Årby

Falkenberg
Falkagård

Gävle
Brynäs

Göteborg
Backa
Bergsjön
Biskopsgården södra
Biskopsgården norra
Gårdsten
Hammarkullen
Hjällbo
Majorna
Västra Frölunda

Halmstad
Andersberg

Kalmar
Berga
Norrliden

Kristianstad
Gamlegården

Köping
Fängelsegården

Laholm
Inget område specificerat

Landskrona
Koppargården

Linköping
Berga
Ryd
Skäggetorp

Malmö
Herrgården/Södra Rosengård
Oxie
Seved

Norrköping
Hageby
Navesta

Stockholm med förorter
Alby
Bagarmossen
Bredäng
Edsberg
Enskededalen
Farsta
Fittja
Hagsätra
Hallunda
Husby
Hässelby
Norsborg
Nynäshamn
Rinkeby
Skarpnäck
Skärholmen
Sollentuna
Tensta
Täby
Vallentuna
Vårberg
Åkersberga
Östberga

Södertälje
Fornhöjden
Hovsjö
Ronna
Salem

Trollhättan
Inget område specificerat

Uppsala
Gottsunda
Sävja
Stenhagen
Gränby
Eriksberg

Växjö
Araby

Örebro
Oxhagen
Vivalla

Tidigare inlägg:
Sveriges 15 farligaste områden
Ställen där du kanske inte vill bo; A-M
Ställen där du kanske inte vill bo; N-Ö
Frankrikes 751 ZUS
Danmarks ghettoområden

Mitt långfinger till den svenska pressen.

 

Klicka på bilden så får du se en större version.

I princip hela den svenska pressen har gjort en gemensam ansträngning för att försöka dölja vissa besvärande fakta beträffande asylinvandringen till Sverige och de övriga Nordiska länderna. Bilden ovan är en annons som Sverigedemokraterna gjort och som de försökt få publicera i den svenska pressen. Praktiskt taget samtliga tidningar har vägrat ta in annonsen. Är det för att redaktörerna tror att de olika ländernas migrationsmyndigheter ljuger om sina siffror? Eller är det för att fakta inte stämmer med den bild pressen vill förmedla till det sovande folket?

Jag publicerar annonsen på bloggen i hopp om att någon som inte sett den förut ska få ögonen på den och förhoppningsvis börja fundera över vilken roll den svenska pressen självsvåldigt har tagit sig. Pressen ska bevaka stat och myndigheter och stå på vanligt folks sida. Den svenska pressen, likt pressen i gamla Sovjetunionen och DDR, gör tyvärr tvärtom. Bevakar och uppfostrar vanligt folk för statens räkning.

Den svenska journalistkåren har förvandlat sig själva till en propagandistkår som springer maktens ärenden. De borde skämmas.

6 juni 2014.

Den sjätte juni borde vara en glädjens dag. En dag då vi gemensamt firar vårt land, vår nations landvinningar och tacksamt skänker en tanke till de generationer av förfäder som slitit och dött för att ta oss dit där vi är idag. Vi borde skänka dem vår tacksamhet över vår lycka att åtnjuta demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter, likhet inför lagen, likvärdiga möjligheter att skaffa oss utbildning och utkomst.

Vi har mycket att tacka våra förfäder för, men när jag tänker tillbaka på allt detta idag blir jag uppfylld av sorg. När jag tänker på att alla dessa generationer kan ha slitit förgäves, brutit sina åkrar och kroppar och offrat sina liv i gruvor och osunda fabriker till ingen nytta uppfylls jag av förtvivlan. När jag tänker på hur samvetslösa och korrupta politiker på bara några tiotals år i det närmaste har sålt ut allt som åstadkommits under dessa mer än tusen slitsamma år vill jag nästan ge upp och stoppa bösspipan i munnen. När jag dessutom tänker på att jag själv med egen hand i val efter val under så lång har givit dessa politiker mitt stöd och uppmuntrat dem att fortsätta med sitt idoga förstörelsearbete kommer självföraktet som iskall dusch.

Men när jag idag läser om hur den svenska nationaldagen som vanligt kidnappats och grovt förhånas av företrädare för den djupt folkfientliga mångkulturen förstärks min förtvivlan av raseri. Jag vill slita flaggan ur deras händer och förvisa dem tillbaka till deras unkna hålor åtminstone denna enda dag. Jag vill slippa se representanter för världens mest osunda totalitära ideologi trampa på minnet av svenska demokrati- och jämställdhetskämpar åtminstone denna enda dag. Denna enda dag på året vill jag vara befriad från åsynen av förtryckta kvinnoslavar i svarta skynken och självgoda skatteförsörjda skäggiga män i klänning. Denna enda dag vill jag slippa få min näsa gnuggad i den mångkulturella dynghögen.

Är det för mycket begärt?

PS. Det här i princip är samma inlägg som jag publicerade den 6 juni 2010, den 6 juni 2011, den 6 juni 2012 och den 6 juni 2013. Jag har fortfarande inte sett någon egentlig anledning att revidera min uppfattning om vår påtvingade nedstigning i helvetet, eftersom ingenting blivit bättre i Sverige sedan dess, snarare tvärtom. Lögnerna till stöd för mångkulturkatastrofen har blivit fler, senast via Sandvikens kommun och revisionsbyrån PwC. Morden, våldtäkterna och rånen ökar hela tiden. Just nu verkar krutröken ligga tätast över Göteborgs muslimska förorter. Sahlgrenska sjukhuset uppdaterar beställningarna på liksäckar. Polisens förmåga att göra sitt jobb och gripa kriminella har sjunkit. Igen. Försvaret, äldrevården, skolan och sjukvården är i fritt fall. Fortfarande. Det enda egentligt nya är att mångkulturen och invandringen fått en prislapp. 250 miljarder. Om året. Pengar i sjön och mer än tre gånger vad vi investerar i Försvaret. Och att en officiell riksdagskandidat för nykommunistiska FI uppmanar till bränning av den svenska flaggan och upplösande av nationalstaten. Inte direkt överraskande, men likafullt obehagligt. I juni 2010 kunde jag se fram emot det kommande valet. Det gör jag även denna gång, i viss mån uppmuntrad av resultatet i EU-valet. Läs om vad som verkligen händer i Sverige och lägg din röst på Sveriges framtid 2014. DS.

Lösningen på problemet Lampedusa och Melilla.

Lampedusa är idag tillsammans med Melilla en av Europas mest utsatta utposter i Medelhavet. Hit försöker tusentals migranter från både Mena-området och Sub-Sahara-Afrika ta sig varje år. De som överlever sjöresan eller lyckas klättra över staketet har kommit till Europa och kan kräva att få asyl, eller åtminstone att få sitt asylkrav bedömt i en rättslig process.

På senare tid har flera migranter omkommit på vägen mellan Libyen och Lampedusa. Dessa sjöolyckor har fått de förutsägbara rösterna i Sverige och EU att kräva att befolkningarna i Mena-området och resten av Afrika istället ska ges asyl direkt i sina hemländer. Som om det inte räckte med att Sverige som enda land i världen redan på förhand beviljat carte blanche asyl och permanent uppehållstillstånd till den samlade befolkningen i Eritrea (ca 5 miljoner) och Syrien (ca 20 miljoner).

Lampedusa

Oavsett denna generösa på förväg utan frågor beviljade asyl till 25 miljoner människor, kommer Lampedusa och Melilla för överskådlig framtid att vara Europas blödande sår mot söder. Hit kommer framledes miljoner migranter att söka sig för att ha chansen att komma in i lyckolandet Europa. Redan nu kommer rapporter om att så många som 800.000 migranter väntar i Libyen på att komma med en båt. Med ett uppskattat pris på 10.000 dollar per näsa är detta en potentiell marknad på hela 8 miljarder dollar. En storindustri.

Lampedusa, med endast ca 20 kvadratkilometer yta, är egentligen helt olämplig som mänsklig bosättning. Här finns inget vatten annat än det som kan samlas ihop under de sällsynta regnen. Ön är karg och egentligen inte lämpad för annat jordbruk är fårskötsel. Här bor ca 5.000 personer som försörjer sig på fiske, turism och jordbruk.

Min lösning på problemet Lampedusa är helt enkelt att Italien evakuerar ön med dess grannöar Conigli, Lampione och Linosa tillsammans med Pantelleria och relokerar befolkningen på kanske 15 – 20.000 personer till fastlandsitalien, till exempel i provinsen Apulien där man kan köpa hela övergivna byar tämligen billigt och där fiske och jordbruk är de traditionella inkomstkällorna.

Melilla

Ceuta och Melilla är två av sju mindre landområden och öar som Spanien fortfarande håller på och intill Afrikas nordkust i Marocko. Ceuta och Melilla är tämligen stora städer med över 70.oo0 invånare vardera. Ceuta och Melilla utsätts mer eller mindre dagligen för invasionsförsök från afrikanska migranter som pressar på och klättrar över sexmeters stängsel för att på det sättet komma in i Europa. Marocko gör sedan självständigheten anspråk på dessa områden och det klokaste vore väl för Spanien att ge upp enklaverna och flytta sin och EUs gräns till det spanska fastlandet. Detta skulle göra enklaverna ointressanta för de afrikanska migranterna, eftersom Marocko i likhet med Libyen knappast har status som drömland.

Ett tillbakadragande från Lampedusa-gruppen, Pantelleria, Ceuta och Melilla kan naturligtvis ses som ett nederlag för Italien och Spanien som nationer, men som det politiska läget är inom EU kan varken Italien och Spanien unilateralt eller EU centralt förväntas kunna skrapa ihop det politiska stöd som behövs för att försvara öarnas integritet. De tjänar endast som en lockande port in till Europa för miljontals migranter i Mena-länderna och Sub-Sahara Afrika.

Alla Europas nationer har vid ett tillfälle eller annat förlorat bitar av sitt territorium och överlevt. Sverige förlorade exempelvis i 1809 års krig med Ryssland en tredjedel av landytan och befolkningen utan att detta fick landet att kollapsa. Frankrike förlorade Algeriet utan att gå under. Lampedusa och Melilla är att betrakta som utposter som i rådande politiska läge inte är möjliga att försvara utan en helt oacceptabel nivå av militärt våld och borde därför överges, i alla fall tillfälligt. Det kommer inte att få Italien eller Spanien att bryta samman som nationer. Men det kan lätta på det enorma migranttryck som just nu pressar Europa till allt mer långtgående eftergifter.

Om så krävs skulle EU mycket väl ha råd att kompensera både Italien och Spanien för förlusten av dessa små områden och öar. Att ge de människor som måste evakueras, totalt kanske ett par hundra tusen personer, en EU-pension att leva på skulle dessutom troligen betyda en vinst jämfört med alternativet.

Det vore en sak att arbeta för i Europaparlamentet.

Mångkulturen finns inte.

Det skrivs och pratas ofta om ”mångkultur”, ”mångfald”, och så vidare. Men vad jag kan se handlar det inte om något ”mång-”. Detta ord torde ju betyda att det finns fler kulturer i spel, i alla fall fler än två. 

Men så är inte fallet i Sverige. Här handlar det i praktiken endast om två kulturer som konfronterar varandra och kämpar om utrymmet. Den svenska och den arabisk-muslimska. Någon annan främmande kultur har i praktiken sällan eller aldrig kraft att göra något väsen av sig. Visserligen finns det en sihkisk församling utanför Stockholm, ett thailändskt tempel i Norrland, katolska och ortodoxa kyrkor i Stockholm, synagogor åtminstone i Stockholm och Malmö och säkert också representanter för alla andra religioner och kulturer. Men i verkligheten domineras alla invandrarkulturer av den ojämförligt mer våldsamma och aggressiva arabisk-muslimska.

Så det handlar alltså i verkligheten inte, som det påstås, om någon mångkultur utan om två kulturer som lever sina egna liv och konkurrerar fast på någorlunda samma geografiska område. I de fall där dessa två kulturer stöts emot varandra uppstår, liksom med de tektoniska plattorna i jordskorpan, konflikter med inte sällan omfattande materiell och mänsklig förödelse som resultat. Något annat är inte att vänta med kulturer som inte är kompatibla med varandra.

Den islamiska dogmen ser den västerländska kulturen som avskyvärd och degenererad och i strid med guds vilja och syfte. Det är ett ganska djupgående avståndstagande. När jag studerar islam ser jag en en totalitär ideologi fylld av endemisk misogyni, allmän främlingsfientlighet mot icke-muslimer, ett uttalat ”vi och dom”-tänkande, förnekande av demokrati, jämställdhet mellan könen, likhet inför lagen och de mänskliga rättigheter som definierar den västliga kulturen. Allt detta hjälpligt dolt av en täckmantel av religion, som gjort att islam kunnat slå rot i väst i skydd av lagar om religionsfrihet.

Precis som ortodoxa muslimer ser den västerländska kulturen som förkastlig, ser jag inom islam inget jag vill bli delaktig i. Låt oss gå skilda vägar. Om inte, fruktar jag att vi obevekligt, om än långsamt, går mot krig.

”Hora!”

Min mor bor i en mindre mellansvensk stad. Som så många andra liknande städer och samhällen har de styrande även här försökt kompensera vikande befolkning och skatteintäkter med ett inflöde av migranter från allehanda icke-europeiska länder. De flesta av dessa är muslimer om man ska döma efter kvinnornas klädsel och de män med skägg, kalott, klänning och alltför korta byxor man ser ute.

Samhällets förändring har pågått utan att beröra min mor i någon större utsträckning. Hon har vid det här laget bott i staden i många år och har funnit en krets av vänner och bekanta som hon träffar regelbundet. Som pensionär har hon dessutom ett ganska upptrampat rörelsemönster som bara i undantagsfall tangerar de platser där de nyanlända vistas. Hon är till yttermera visso en ganska typisk svensk i så måtto att hon anser att vi bör hjälpa människor som har behov av vårt stöd och hjälp, även om dessa skulle råka vara födda i andra länder och ha en annan hudfärg. Hon har dock ingen kontakt med datorer eller nätet, så hon är för sina nyheter hänvisad till vad mainstream-media förmedlar lokalt och nationellt.

Det hände för några månader sedan, men hon berättade inte om det förrän härom veckan. Händelsen kan tyckas obetydlig och orsakade ingen fysisk skada. Ändå kan hon inte glömma.

Hon går varje dag en runda med stavar för att hålla sin kropp i gång, en rutin hon sällan missar. På sin vanliga promenad mötte hon på den asfalterade gångstigen en ung representant för den nya befolkningen. En pojke med kortklippt korpsvart hår och vackra bruna ögon. Kanske i tioårsåldern, spensligt byggd och iklädd någon sorts träningskläder. Hon kan inte se skillnad på Adidas eller något annat klädmärke så det är så långt vi kommer med signalementet. Det finns säkert tiotals eller kanske ett hundratal pojkar med liknande utseende i den lilla staden.

Mötet med pojken blev omtumlande för min mor. När de närmade sig varandra på gångstigen lade hon an det lilla leende som hon alltid ger mötande människor i de fall det inte rör sig om en närmare bekant i vilket fall det oftast blir en handskakning och en pratstund. Gossen var emellertid inte disponerad för att besvara leendet utan behöll sin lite buttra min. Men när de passerade varandra yttrade han dock ett hälsningsord.

”Hora!”

Det var allt han sa, men min mor blev så överraskad av detta att hon inte kom sig för med att leverera något svar. Hon har annars gott om skinn på näsan och brukar inte låta övertramp stå emotsagda. Detta var emellertid så långt bortom alla för henne kända gränser för mänskligt beteende att hon blev tillfälligt svarslös. Det var först när hon kommit inom hemmets dörr det började gå upp för henne vad som skett i mötet med denne lilla representant för Det Nya Sverige.

Hon berättade om händelsen med ett mått av tvekan och först flera veckor efter mötet. Hon känner till min inställning till islam och ville nog inte ge mig onödigt vatten på min kvarn. Men hon vet också att jag inte har kommit till mitt ställningstagande mot islam av en slump, utan att jag har studerat ämnet under längre tid. Men hon hade inte kunnat glömma den kränkning denne lille pojke utsatt henne för och nu ville hon veta vad som kan få en gosse att bete sig på detta sätt.

Det är inte lätt att för en gammal människa på ett skonsamt sätt berätta om islam, dess doktrinära misogyni och det vi-och-dom-samhälle som gradvis tillåts byggas upp i vårt land. Jag tonade ner min beskrivning så mycket jag kunde, men inte ens en vittvättad version av landets utveckling är särskilt uppbygglig. Skulden vilar tungt på de politiker som med berått mod dragit på oss mångkulturkatastrofen. Vi kan med fog ställa oss frågan vad det är för samhälle våra politiker skapat åt oss.

Vad medieeliten inte vill prata om.

Jag skrev en gång för ett bra tag sedan att jag inte skulle avslöja för mycket av innehållet i boken Problempartiet av Björn Häger. Jag vill nämligen att du också ska läsa boken och skapa dig en uppfattning om vad journalisteliten gör och inte gör för att befrämja yttrandefrihet och demokrati i vårt land. Men. Men en bit till ska jag ta upp, och det handlar om vilka frågor journalisterna och chefredaktörerna anser vara legitima att diskutera. Och vilka som inte anses vara det.

Hallins modell för studier av objektivitet.
Från Hallin, The Uncensored War 1986
Publicerad i Häger, Problempartiet, 2012, sid 249

I diagrammet ovan ser vi tre fält eller sfärer; ”konsensus”, ”legitima konflikter” och ”avvikelser”. Enligt Hallins modell för studier av objektivitet kan alla frågor och diskussionsämnen sorteras in i en eller en annan av dessa grupper. I sfären ”konsensus” finns förstås alla i princip konfliktfria frågor som de flesta människor är överens om, exempelvis att demokrati är att föredra som samhällsordning och att val ska vara hemliga. Detta är frågor där de allra flesta aldrig har minsta tanke på att ha avvikande åsikter.

I nästa sfär, ”legitima konflikter”, placeras frågor som journalisterna anser att det är legitimt att diskutera och att ha olika åsikter om. Hit räknas om skatterna ska sänkas eller om kärnkraften ska avvecklas eller byggas ut. Detta är frågor där vi medborgare har medieelitens benägna tillstånd att tycka något annat än vad de själva gör.

Utanför cirklarna placeras sfären av ”avvikelser”, och det är här det börjar bli intressant. Här är åsikter och ställningstaganden som medieeliten upplever som så avvikande att de inte förtjänar att skyddas av yttrandefriheten. Vad som är en legitim konflikt och vad som är en avvikelse beror förstås lite på vem man frågar. Därför tyckte vi det vore intressant att redovisa vad några kända journalister anser är förbjudna ämnen. Vi har tagit ut några som kan betraktas som makthavare i branschen. Boken redovisar fler, men eftersom jag vill att du ska läsa den själv får det stanna vid ett smakprov. (Och nej, jag får inte någon kickback på försäljningen.)

Personerna:
– Jan Helin, chefredaktör, Aftonbladet
– Thomas Mattson, chefredaktör, Expressen
– Lena Sundström, reporter, TV4
– Staffan Sillén, chef, SR Ekot

Frågor och påståenden:
– Minska invandringen
– Nej till mångkultur
– Ställ hårdare krav på invandrarna
– Invandrare våldtar mer än andra
– Kosovoalbaner stjäl
– Romer stjäl
– Muslimer är det största hotet
– Förbjud burka
– Förbjud minareter
– Inför dödsstraff

Låt oss börja med Jan Helin, chef för landets största tidning. Denne mediemakthavare visar upp en ganska nykter syn på påståendena i listan. Han tycker att ”Minska invandringen”, ”Nej till mångkultur”, ”Ställ hårdare krav på invandrarna”, ”Muslimer är det största hotet” (kanske inte så överraskande), ”Förbjud minareter” och ”Inför dödstraff” är fullt legitima påståenden och åsikter. Det är bara två påståenden som han definitivt inte vill se; de är ”Invandrare våldtar mer än andra” och ”Kosovoalbaner stjäl”. Påståendet att ”Romer stjäl” är dock Helin nästan villig att acceptera och placerar det på gränsen till vad som bör tillåtas tillsammans med ”Förbjud burka”.

Thomas Mattson, som väl får beskrivas som Helins argaste konkurrent, verkar inte heller vara den mångkulturkramare han ibland utmålas som. Han anser att påståenden som ”Minska invandringen”, ”Nej till mångkultur”, ”Ställ hårdare krav på invandrarna”, ”Kosovoalbaner stjäl”, ”Romer stjäl”, ”Muslimer är det största hotet”, ”Förbjud burka” och ”Förbjud minareter” är fullt legitima och bör få diskuteras. Han reagerar dock starkt på påståendena ”Invandrare våldtar mer än andra” och ”Inför dödstraff” som han inte anser ska få framföras.

Lena Sundström, SDs kanske största fiende i media, sätter okejtecken för påståenden som ”Minska invandringen” och ”Förbjud burka”, men anser att det borde vara förbjudet att säga ”Nej till mångkultur”, ”Ställ hårdare krav på invandrarna”, ”Invandrare våldtar mer än andra”, ”Kosovoalbaner stjäl”, ”Romer stjäl”, ”Muslimer är det största hotet”, ”Förbjud minareter” och ”Inför dödstraff”. I Lena Sundströms värld är det en hel del man inte får prata om.

Staffan Sillén, slutligen, är chef på Ekot och får betraktas som en makthavare inom etermedia, anser att det är legitimt att argumentera för att ”Minska invandringen”och ”Förbjud burka”, medan han tycker att ”Nej till mångkultur” är på gränsen till vad som ska tillåtas. Han tycker också det är okej med ”Ställ hårdare krav på invandrarna” medan ”Invandrare våldtar mer än andra”, ”Kosovoalbaner stjäl”, ”Romer stjäl”, ”Muslimer är det största hotet”, ”Förbjud minareter” och ”Inför dödstraff” är påståenden som inte borde ges utrymme.

Ovanstående är hämtat ur boken Problempartiet – Mediernas villrådighet kring SD valet 2010.
Bokus

Tidigare inlägg om boken Problempartiet

Kommunerna ska tvingas hysa ”ensamkommande”.

Alliansregeringen har med hjälp av Miljöpartiet i Riksdagen drivit igenom en lagändring som innebär att landets kommuner nu kan tvingas att ta emot och försörja de så kallade ”ensamkommande flyktingbarn” som nu i allt större antal söker asyl i landet.

Av Sveriges 290 kommuner har hela 243 avtal med Migrationsverket om att ta emot ”ensamkommande flyktingbarn”. Men det räcker inte till. Enligt Migrationsverket har man ändå brist på bostäder för de runt 3.600 – 3.700 ”barn” som beräknas komma till Sverige per år fram till 2015. Hur de stackars 47 kommuner som ännu inte har gått med på att ta emot ”barnen”, men som nu ska tvingas till detta, ska kunna göra någon skillnad framgår inte.

Det är den insideraffärsmisstänkte migrationsministern Tobias Billström som drivit igenom lagen som nu ska träda i kraft den 1 januari 2014. Det blir en fin valårspresent till svenska folket. Man kan bara hoppas att de svenska väljarna minns tvångslagen när det blir dags att gå till val i september 2014.

Inom parentes tycks det numera ibland som om PK-media inte längre orkar upprätthålla lögnen om att de ”ensamkommande” är barn. Till och med annars så korrekta SR har valt att illustrera sin artikel om tvångslagen med en bild på ”ensamkommande” vars ålder man kanske skulle kunna diskutera.

 

Det är lite skillnad mot den skärmdump jag tog i mars 2012 på P4 Västerbotten…

För övrigt vill jag återigen ställa frågan varför i himmelens namn det är så viktigt för Alliansen och Miljöpartiet att varje svensk by, ort och samhälle tvunget ska hysa dessa ”ensamkommande”, ett antal unga muslimska män i vapenför ålder som ganska väl skulle motsvara en skyttegrupp ur infanteriet.

 

 

 

6 juni 2013.

Den sjätte juni borde vara en glädjens dag. En dag då vi gemensamt firar vårt land, vår nations landvinningar och tacksamt skänker en tanke till de generationer av förfäder som slitit och dött för att ta oss dit där vi är idag. Vi borde skänka dem vår tacksamhet över vår lycka att åtnjuta demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter, likhet inför lagen, likvärdiga möjligheter att skaffa oss utbildning och skaffa oss en utkomst.

Vi har mycket att tacka våra förfäder för, men när jag tänker tillbaka på allt detta idag blir jag uppfylld av sorg. När jag tänker på att alla dessa generationer kan ha slitit förgäves, brutit sina åkrar och kroppar och offrat sina liv i gruvor och osunda fabriker till ingen nytta uppfylls jag av förtvivlan. När jag tänker på hur samvetslösa och korrupta politiker på bara några tiotals år i det närmaste har sålt ut allt som åstadkommits under dessa mer än tusen slitsamma år vill jag nästan ge upp och stoppa bösspipan i munnen. När jag dessutom tänker på att jag själv med egen hand i val efter val under så lång har givit dessa politiker mitt stöd och uppmuntrat dem att fortsätta med sitt idoga förstörelsearbete kommer självföraktet som iskall dusch.

Men när jag idag läser om hur den svenska nationaldagen åter kidnappats och grovt förhånas av företrädare för den djupt folkfientliga mångkulturen förvandlas min förtvivlan till raseri. Jag vill slita flaggan ur deras händer och förvisa dem tillbaka till deras unkna hålor åtminstone denna enda dag. Jag vill slippa se representanter för världens mest osunda totalitära ideologi trampa på minnet av svenska demokrati- och jämställdhetskämpar åtminstone denna enda dag. Denna enda dag på året vill jag vara befriad från åsynen av förtryckta kvinnoslavar i svarta skynken och självgoda skatteförsörjda skäggiga män i klänning. Denna enda dag vill jag slippa få min näsa gnuggad i den mångkulturella dynghögen.

Är det för mycket begärt?

PS. Det här är samma inlägg som jag publicerade den 6 juni 2010, den 6 juni 2011 och den 6 juni 2012. Jag har fortfarande inte sett någon anledning att revidera min uppfattning om vår påtvingade nedstigning i helvetet, eftersom ingenting blivit bättre sedan dess, snarare tvärtom. I juni 2010 kunde jag se fram emot det kommande valet. Det gör jag även denna gång. Läs om vad som verkligen händer i Sverige och lägg din röst på Sveriges framtid 2014. DS.

Mångkulturens dag den 6 juni.

”Sett till svenskarnas engagemang är midsommar helt klart vår nationaldag.”

Jonas Frykman, etnolog som citeras i DN idag (pappersupplagan).

Kunde knappast sagt det bättre själv. För när makthavarna gjort om den 6 juni till en mångkulturell manifestationsdag, så borde man inte vara förvånade om det får konsekvenser för ursprungsbefolkningens lust att delta. Jag väntar till midsommar med att fira.