Om skillnaden mellan muslimer och oss andra.

Flera islamiska ledare har sagt att islam kommer att segra över oss därför att muslimer älskar döden mer än vi älskar livet. Det må vara så att muslimer vet att dö för sin sak, men de har tyvärr ingen aning om hur man lever för den.

Vi älskar livet mer än döden, vilket givit upphov till humanismen, vår överenskommelse om mänskliga rättigheter, allas likhet inför lagen, lika rättigheter för män och kvinnor, till musik, konst, litteratur, poesi och filosofi och så vidare. Islam har inget av detta.

Islam är en totalitär ideologi nödtorftigt dold under en slöja av religion. Dess grundläggande idé är att dela upp människor i grupper med olika väl definierade rättigheter. Ett ”vi och dom-samhälle” om det någonsin funnits ett. Det gäller män jämfört med kvinnor och muslimer jämfört med i första hand judar och kristna och i andra hand alla andra.

Att alla människor har samma grundläggande rättigheter är inom islam ett främmande koncept som man inte alls förstår. Man har till och med tagit sig före att skriva en islamiserad version av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948. I denna förvanskade muslimska version, Kairo-deklarationen om mänskliga rättigheter inom islam, inordnas de mänskliga rättigheterna under det islamiska rättssystemets sharia-paraply.

Att ingen av de som i debatten ofta brukar använda uttrycket ”allas lika värde” har upptäckt denna egenhet inom islam visar väl bara att de endera inte tänker eller att de medvetet vill vilseleda oss. Och ja, Maud Olofsson, Mona Sahlin och Gudrun Schyman, jag tänker särskilt på er och ert svek mot kvinnorna som lider under den islamiska piskan.

Den dualitet och värderelativism som genomsyrar allt tänkande inom islam, i synnerhet lagsystemet sharia, ger myndigheterna laglig möjlighet och skyldighet att behandla folk olika beroende på om de är män eller kvinnor, muslimer eller kuffar, dvs sådana som du och jag. Eller i alla fall jag.

Att domstolarna dessutom befolkas av präster gör inte saken bättre. Överfört till svenska förhållanden är det som om landets domstolar skulle bemannas uteslutande av Jehovas Vittnen med Gamla Testamentet som lagbok. Eller om staten skulle ha ett religiöst högsta beslutande organ överordnat riksdag och regering och att detta högsta organ skulle styras av folk som Stanley Sjöberg, Åke Green och Ulf Ekman.

Islam har ett väl utvecklat system av straff och belöningar för att hålla folket i schack. Utmärkande för detta system är att bestraffningarna finns i denna världen och belöningarna i nästa. Detta gör systemet mycket lätthanterligt för det styrande prästerskapet. Bestraffningar är ju oftast enkla och billiga att administrera medan belöningar värda namnet i regel kostar både pengar och ansträngning. Att överlåta dessa belöningar till livet efter detta är ett rationellt resursutnyttjande som vi kanske skulle kunna lära oss av.

Straffen är nästan undantagslöst drakoniska. Stening, halshuggning med svärd, avhuggning av händer och fötter på motsatta sidor, offentlig piskning och liknande är vad sharia anser behövs för att hålla den muslimska befolkningen under kontroll. Att man ens orkat sitta och fundera ut alla varianter på hur man plågar och stympar människor, är uppseendeväckande. Någon har helt enkelt haft alldeles för mycket fritid.

Problemet med islam är inte de muslimska fundamentalisterna. Problemet ligger i de grundläggande muslimska fundamenta som styr dessa fundamentalisters handlande. Plus naturligtvis att de lågpraktiserande låter fundamentalisterna hållas. Om en ideologi/religion i grunden är fredlig, som exempelvis jainismen, tenderar anhängarna att bli än mer fredliga ju mer extrema de blir. Om en ideologi/religion däremot i grunden är martialisk och våldsdyrkande, som islam, blir extremisterna ett verkligt problem för alla oss andra.

 

Polisens värsta gangster-områden.

Polisen har i en rapport, ”En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället”, redovisat 55 områden där kriminella gäng har tillåtits ta ett så starkt grepp om samhällsstrukturen att det betyder problem för de vanliga människor som bor i områdena. Plus naturligtvis även problem för polisen att utföra sitt arbete. 

Gemensamt för dessa områden är att de är invandrartäta bostadsområden eller förorter starkt påverkade av islam. Dessa områden är, om de inte redan blivit det, på väg att bli enklaver där det svenska samhällsmaskineriet har förlorat sin betydelse utom som utbetalare av understödspengar.

I de fall polisens rapport redovisat hopslagna områden, t ex ”Tensta/Rinkeby” eller ”Täby/Vallentuna” har vi valt att separera dessa till ”Tensta” och ”Rinkeby” o s v. Vi har också valt att sortera områdena i bokstavsordning, allt för att göra det lättare att hitta ett specifikt område:

Alvesta
Rönnemyr

Borås
Hulta
Hässleholmen

Enköping
Inget område specificerat

Eskilstuna
Fröslunda
Lagersberg
Skiftinge
Årby

Falkenberg
Falkagård

Gävle
Brynäs

Göteborg
Backa
Bergsjön
Biskopsgården södra
Biskopsgården norra
Gårdsten
Hammarkullen
Hjällbo
Majorna
Västra Frölunda

Halmstad
Andersberg

Kalmar
Berga
Norrliden

Kristianstad
Gamlegården

Köping
Fängelsegården

Laholm
Inget område specificerat

Landskrona
Koppargården

Linköping
Berga
Ryd
Skäggetorp

Malmö
Herrgården/Södra Rosengård
Oxie
Seved

Norrköping
Hageby
Navesta

Stockholm med förorter
Alby
Bagarmossen
Bredäng
Edsberg
Enskededalen
Farsta
Fittja
Hagsätra
Hallunda
Husby
Hässelby
Norsborg
Nynäshamn
Rinkeby
Skarpnäck
Skärholmen
Sollentuna
Tensta
Täby
Vallentuna
Vårberg
Åkersberga
Östberga

Södertälje
Fornhöjden
Hovsjö
Ronna
Salem

Trollhättan
Inget område specificerat

Uppsala
Gottsunda
Sävja
Stenhagen
Gränby
Eriksberg

Växjö
Araby

Örebro
Oxhagen
Vivalla

Tidigare inlägg:
Sveriges 15 farligaste områden
Ställen där du kanske inte vill bo; A-M
Ställen där du kanske inte vill bo; N-Ö
Frankrikes 751 ZUS
Danmarks ghettoområden

6 juni 2014.

Den sjätte juni borde vara en glädjens dag. En dag då vi gemensamt firar vårt land, vår nations landvinningar och tacksamt skänker en tanke till de generationer av förfäder som slitit och dött för att ta oss dit där vi är idag. Vi borde skänka dem vår tacksamhet över vår lycka att åtnjuta demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter, likhet inför lagen, likvärdiga möjligheter att skaffa oss utbildning och utkomst.

Vi har mycket att tacka våra förfäder för, men när jag tänker tillbaka på allt detta idag blir jag uppfylld av sorg. När jag tänker på att alla dessa generationer kan ha slitit förgäves, brutit sina åkrar och kroppar och offrat sina liv i gruvor och osunda fabriker till ingen nytta uppfylls jag av förtvivlan. När jag tänker på hur samvetslösa och korrupta politiker på bara några tiotals år i det närmaste har sålt ut allt som åstadkommits under dessa mer än tusen slitsamma år vill jag nästan ge upp och stoppa bösspipan i munnen. När jag dessutom tänker på att jag själv med egen hand i val efter val under så lång har givit dessa politiker mitt stöd och uppmuntrat dem att fortsätta med sitt idoga förstörelsearbete kommer självföraktet som iskall dusch.

Men när jag idag läser om hur den svenska nationaldagen som vanligt kidnappats och grovt förhånas av företrädare för den djupt folkfientliga mångkulturen förstärks min förtvivlan av raseri. Jag vill slita flaggan ur deras händer och förvisa dem tillbaka till deras unkna hålor åtminstone denna enda dag. Jag vill slippa se representanter för världens mest osunda totalitära ideologi trampa på minnet av svenska demokrati- och jämställdhetskämpar åtminstone denna enda dag. Denna enda dag på året vill jag vara befriad från åsynen av förtryckta kvinnoslavar i svarta skynken och självgoda skatteförsörjda skäggiga män i klänning. Denna enda dag vill jag slippa få min näsa gnuggad i den mångkulturella dynghögen.

Är det för mycket begärt?

PS. Det här i princip är samma inlägg som jag publicerade den 6 juni 2010, den 6 juni 2011, den 6 juni 2012 och den 6 juni 2013. Jag har fortfarande inte sett någon egentlig anledning att revidera min uppfattning om vår påtvingade nedstigning i helvetet, eftersom ingenting blivit bättre i Sverige sedan dess, snarare tvärtom. Lögnerna till stöd för mångkulturkatastrofen har blivit fler, senast via Sandvikens kommun och revisionsbyrån PwC. Morden, våldtäkterna och rånen ökar hela tiden. Just nu verkar krutröken ligga tätast över Göteborgs muslimska förorter. Sahlgrenska sjukhuset uppdaterar beställningarna på liksäckar. Polisens förmåga att göra sitt jobb och gripa kriminella har sjunkit. Igen. Försvaret, äldrevården, skolan och sjukvården är i fritt fall. Fortfarande. Det enda egentligt nya är att mångkulturen och invandringen fått en prislapp. 250 miljarder. Om året. Pengar i sjön och mer än tre gånger vad vi investerar i Försvaret. Och att en officiell riksdagskandidat för nykommunistiska FI uppmanar till bränning av den svenska flaggan och upplösande av nationalstaten. Inte direkt överraskande, men likafullt obehagligt. I juni 2010 kunde jag se fram emot det kommande valet. Det gör jag även denna gång, i viss mån uppmuntrad av resultatet i EU-valet. Läs om vad som verkligen händer i Sverige och lägg din röst på Sveriges framtid 2014. DS.

Black dog day.

Det är djupt olyckligt och tragiskt för oss svenskar att just Sverige av alla länder skulle utveckla ett eget unikt system för immigration och integration. Ett system som i stort sett enbart lockar till sig tredje världens mest svårintegrerade folkslag med stor eller mycket stor självförsörjningsresistens.

Detta är ett grundläggande systemfel, men det är extra tragiskt att makten och media totalt vägrar inse att det ens finns ett fel i systemet och att man till och med uppträder öppet fientligt gentemot de enstaka människor som dristar sig till att sakligt påpeka saken.

Sverige är på väg neråt i mätningar av välstånd och skolutbildning, försvar och sjukvård medan många u-länder visar stadigt bättre resultat. Vi närmar oss de länder varifrån vi skaffar flest migranter, främst Turkiet, men varken Irak, Afghanistan eller Somalia verkar vara utom räckhåll.

Sverige är inne i en nedåtgående spiral. En berg-och-dal-bana utan berg. Och eftersom det inte finns någon politisk vilja att ens se att det finns ett problem, ger jag inte Sverige särskilt många år till som i alla fall nominellt ett i-land. Den enda lösningen, som inte är en lösning utan mer ett sätt att fly undan problemet ännu några år, är att återgå till 1800-talsnivå. Köpa ett vedeldat torp med lite skog och mark, hugga sin ved, skjuta ett rådjur eller en fasan då och då, odla potatis, föda upp höns och får och i största möjliga utsträckning bara överleva sina sista år och skita i allt. Att flytta utomlands skulle kanske vara ett alternativ, men i princip alla världens länder har samma problem och där skulle det nog vara svårare att överleva.

Välkommen till det nya Sverige.

Mångkulturen finns inte.

Det skrivs och pratas ofta om ”mångkultur”, ”mångfald”, och så vidare. Men vad jag kan se handlar det inte om något ”mång-”. Detta ord torde ju betyda att det finns fler kulturer i spel, i alla fall fler än två. 

Men så är inte fallet i Sverige. Här handlar det i praktiken endast om två kulturer som konfronterar varandra och kämpar om utrymmet. Den svenska och den arabisk-muslimska. Någon annan främmande kultur har i praktiken sällan eller aldrig kraft att göra något väsen av sig. Visserligen finns det en sihkisk församling utanför Stockholm, ett thailändskt tempel i Norrland, katolska och ortodoxa kyrkor i Stockholm, synagogor åtminstone i Stockholm och Malmö och säkert också representanter för alla andra religioner och kulturer. Men i verkligheten domineras alla invandrarkulturer av den ojämförligt mer våldsamma och aggressiva arabisk-muslimska.

Så det handlar alltså i verkligheten inte, som det påstås, om någon mångkultur utan om två kulturer som lever sina egna liv och konkurrerar fast på någorlunda samma geografiska område. I de fall där dessa två kulturer stöts emot varandra uppstår, liksom med de tektoniska plattorna i jordskorpan, konflikter med inte sällan omfattande materiell och mänsklig förödelse som resultat. Något annat är inte att vänta med kulturer som inte är kompatibla med varandra.

Den islamiska dogmen ser den västerländska kulturen som avskyvärd och degenererad och i strid med guds vilja och syfte. Det är ett ganska djupgående avståndstagande. När jag studerar islam ser jag en en totalitär ideologi fylld av endemisk misogyni, allmän främlingsfientlighet mot icke-muslimer, ett uttalat ”vi och dom”-tänkande, förnekande av demokrati, jämställdhet mellan könen, likhet inför lagen och de mänskliga rättigheter som definierar den västliga kulturen. Allt detta hjälpligt dolt av en täckmantel av religion, som gjort att islam kunnat slå rot i väst i skydd av lagar om religionsfrihet.

Precis som ortodoxa muslimer ser den västerländska kulturen som förkastlig, ser jag inom islam inget jag vill bli delaktig i. Låt oss gå skilda vägar. Om inte, fruktar jag att vi obevekligt, om än långsamt, går mot krig.

”Hora!”

Min mor bor i en mindre mellansvensk stad. Som så många andra liknande städer och samhällen har de styrande även här försökt kompensera vikande befolkning och skatteintäkter med ett inflöde av migranter från allehanda icke-europeiska länder. De flesta av dessa är muslimer om man ska döma efter kvinnornas klädsel och de män med skägg, kalott, klänning och alltför korta byxor man ser ute.

Samhällets förändring har pågått utan att beröra min mor i någon större utsträckning. Hon har vid det här laget bott i staden i många år och har funnit en krets av vänner och bekanta som hon träffar regelbundet. Som pensionär har hon dessutom ett ganska upptrampat rörelsemönster som bara i undantagsfall tangerar de platser där de nyanlända vistas. Hon är till yttermera visso en ganska typisk svensk i så måtto att hon anser att vi bör hjälpa människor som har behov av vårt stöd och hjälp, även om dessa skulle råka vara födda i andra länder och ha en annan hudfärg. Hon har dock ingen kontakt med datorer eller nätet, så hon är för sina nyheter hänvisad till vad mainstream-media förmedlar lokalt och nationellt.

Det hände för några månader sedan, men hon berättade inte om det förrän härom veckan. Händelsen kan tyckas obetydlig och orsakade ingen fysisk skada. Ändå kan hon inte glömma.

Hon går varje dag en runda med stavar för att hålla sin kropp i gång, en rutin hon sällan missar. På sin vanliga promenad mötte hon på den asfalterade gångstigen en ung representant för den nya befolkningen. En pojke med kortklippt korpsvart hår och vackra bruna ögon. Kanske i tioårsåldern, spensligt byggd och iklädd någon sorts träningskläder. Hon kan inte se skillnad på Adidas eller något annat klädmärke så det är så långt vi kommer med signalementet. Det finns säkert tiotals eller kanske ett hundratal pojkar med liknande utseende i den lilla staden.

Mötet med pojken blev omtumlande för min mor. När de närmade sig varandra på gångstigen lade hon an det lilla leende som hon alltid ger mötande människor i de fall det inte rör sig om en närmare bekant i vilket fall det oftast blir en handskakning och en pratstund. Gossen var emellertid inte disponerad för att besvara leendet utan behöll sin lite buttra min. Men när de passerade varandra yttrade han dock ett hälsningsord.

”Hora!”

Det var allt han sa, men min mor blev så överraskad av detta att hon inte kom sig för med att leverera något svar. Hon har annars gott om skinn på näsan och brukar inte låta övertramp stå emotsagda. Detta var emellertid så långt bortom alla för henne kända gränser för mänskligt beteende att hon blev tillfälligt svarslös. Det var först när hon kommit inom hemmets dörr det började gå upp för henne vad som skett i mötet med denne lilla representant för Det Nya Sverige.

Hon berättade om händelsen med ett mått av tvekan och först flera veckor efter mötet. Hon känner till min inställning till islam och ville nog inte ge mig onödigt vatten på min kvarn. Men hon vet också att jag inte har kommit till mitt ställningstagande mot islam av en slump, utan att jag har studerat ämnet under längre tid. Men hon hade inte kunnat glömma den kränkning denne lille pojke utsatt henne för och nu ville hon veta vad som kan få en gosse att bete sig på detta sätt.

Det är inte lätt att för en gammal människa på ett skonsamt sätt berätta om islam, dess doktrinära misogyni och det vi-och-dom-samhälle som gradvis tillåts byggas upp i vårt land. Jag tonade ner min beskrivning så mycket jag kunde, men inte ens en vittvättad version av landets utveckling är särskilt uppbygglig. Skulden vilar tungt på de politiker som med berått mod dragit på oss mångkulturkatastrofen. Vi kan med fog ställa oss frågan vad det är för samhälle våra politiker skapat åt oss.

Vad medieeliten inte vill prata om.

Jag skrev en gång för ett bra tag sedan att jag inte skulle avslöja för mycket av innehållet i boken Problempartiet av Björn Häger. Jag vill nämligen att du också ska läsa boken och skapa dig en uppfattning om vad journalisteliten gör och inte gör för att befrämja yttrandefrihet och demokrati i vårt land. Men. Men en bit till ska jag ta upp, och det handlar om vilka frågor journalisterna och chefredaktörerna anser vara legitima att diskutera. Och vilka som inte anses vara det.

Hallins modell för studier av objektivitet.
Från Hallin, The Uncensored War 1986
Publicerad i Häger, Problempartiet, 2012, sid 249

I diagrammet ovan ser vi tre fält eller sfärer; ”konsensus”, ”legitima konflikter” och ”avvikelser”. Enligt Hallins modell för studier av objektivitet kan alla frågor och diskussionsämnen sorteras in i en eller en annan av dessa grupper. I sfären ”konsensus” finns förstås alla i princip konfliktfria frågor som de flesta människor är överens om, exempelvis att demokrati är att föredra som samhällsordning och att val ska vara hemliga. Detta är frågor där de allra flesta aldrig har minsta tanke på att ha avvikande åsikter.

I nästa sfär, ”legitima konflikter”, placeras frågor som journalisterna anser att det är legitimt att diskutera och att ha olika åsikter om. Hit räknas om skatterna ska sänkas eller om kärnkraften ska avvecklas eller byggas ut. Detta är frågor där vi medborgare har medieelitens benägna tillstånd att tycka något annat än vad de själva gör.

Utanför cirklarna placeras sfären av ”avvikelser”, och det är här det börjar bli intressant. Här är åsikter och ställningstaganden som medieeliten upplever som så avvikande att de inte förtjänar att skyddas av yttrandefriheten. Vad som är en legitim konflikt och vad som är en avvikelse beror förstås lite på vem man frågar. Därför tyckte vi det vore intressant att redovisa vad några kända journalister anser är förbjudna ämnen. Vi har tagit ut några som kan betraktas som makthavare i branschen. Boken redovisar fler, men eftersom jag vill att du ska läsa den själv får det stanna vid ett smakprov. (Och nej, jag får inte någon kickback på försäljningen.)

Personerna:
– Jan Helin, chefredaktör, Aftonbladet
– Thomas Mattson, chefredaktör, Expressen
– Lena Sundström, reporter, TV4
– Staffan Sillén, chef, SR Ekot

Frågor och påståenden:
– Minska invandringen
– Nej till mångkultur
– Ställ hårdare krav på invandrarna
– Invandrare våldtar mer än andra
– Kosovoalbaner stjäl
– Romer stjäl
– Muslimer är det största hotet
– Förbjud burka
– Förbjud minareter
– Inför dödsstraff

Låt oss börja med Jan Helin, chef för landets största tidning. Denne mediemakthavare visar upp en ganska nykter syn på påståendena i listan. Han tycker att ”Minska invandringen”, ”Nej till mångkultur”, ”Ställ hårdare krav på invandrarna”, ”Muslimer är det största hotet” (kanske inte så överraskande), ”Förbjud minareter” och ”Inför dödstraff” är fullt legitima påståenden och åsikter. Det är bara två påståenden som han definitivt inte vill se; de är ”Invandrare våldtar mer än andra” och ”Kosovoalbaner stjäl”. Påståendet att ”Romer stjäl” är dock Helin nästan villig att acceptera och placerar det på gränsen till vad som bör tillåtas tillsammans med ”Förbjud burka”.

Thomas Mattson, som väl får beskrivas som Helins argaste konkurrent, verkar inte heller vara den mångkulturkramare han ibland utmålas som. Han anser att påståenden som ”Minska invandringen”, ”Nej till mångkultur”, ”Ställ hårdare krav på invandrarna”, ”Kosovoalbaner stjäl”, ”Romer stjäl”, ”Muslimer är det största hotet”, ”Förbjud burka” och ”Förbjud minareter” är fullt legitima och bör få diskuteras. Han reagerar dock starkt på påståendena ”Invandrare våldtar mer än andra” och ”Inför dödstraff” som han inte anser ska få framföras.

Lena Sundström, SDs kanske största fiende i media, sätter okejtecken för påståenden som ”Minska invandringen” och ”Förbjud burka”, men anser att det borde vara förbjudet att säga ”Nej till mångkultur”, ”Ställ hårdare krav på invandrarna”, ”Invandrare våldtar mer än andra”, ”Kosovoalbaner stjäl”, ”Romer stjäl”, ”Muslimer är det största hotet”, ”Förbjud minareter” och ”Inför dödstraff”. I Lena Sundströms värld är det en hel del man inte får prata om.

Staffan Sillén, slutligen, är chef på Ekot och får betraktas som en makthavare inom etermedia, anser att det är legitimt att argumentera för att ”Minska invandringen”och ”Förbjud burka”, medan han tycker att ”Nej till mångkultur” är på gränsen till vad som ska tillåtas. Han tycker också det är okej med ”Ställ hårdare krav på invandrarna” medan ”Invandrare våldtar mer än andra”, ”Kosovoalbaner stjäl”, ”Romer stjäl”, ”Muslimer är det största hotet”, ”Förbjud minareter” och ”Inför dödstraff” är påståenden som inte borde ges utrymme.

Ovanstående är hämtat ur boken Problempartiet – Mediernas villrådighet kring SD valet 2010.
Bokus

Tidigare inlägg om boken Problempartiet

Tänk på ett land.

”Demokratur betecknar ett samhälle som till ytan är, det vill säga nominellt, en demokrati, men som i praktiken saknar en reell och vidare omfattande yttrandefrihet, som saknar en möjlighet för dissiderande politiska grupper att föra sin talan på lika villkor, som saknar ett fullt ut rättssäkert rättsväsende (där lagar och regler tillämpas och appliceras olika beroende på vilket politiskt läger eller annat godtyckligt kollektiv man tillhör), där man riskerar att bli av med sitt jobb för sina åsikters skull, där man som dissiderande grupp riskerar att bli utsatt för politiskt våld av politiska motståndare (och där staten ser mellan fingrarna med detta). Ytterligare ett kännetecken för en demokratur är när lagarna som finns inte efterlevs (av staten själv).”

 

Wikipedia

Islamiseringen går vidare – nu på fotbollsplan.

Att Sverige islamiseras i allt snabbare takt är något som ständigt förnekas av de politiker och mediamoguler som är ansvariga för katastrofen. Uppåt 90 procent av det svenska folket tror faktiskt fortfarande på lögnerna. Frågan är hur mycket bevis det egentligen ska behövas för att svenska folket ska se ljuset. Böneutrop i Fittja och högtalarutsända böner i Uppsala har inte varit tillräckligt. Frågan är om de sportintresserade som såg U17-matchen mellan Sverige och Honduras reagerade, eller om öldimmorna var alltför täta vid det här skedet i matchen. 

Bloggaren är fullständigt likgiltig inför idrott av alla de slag. Följaktligen ser jag aldrig på sport, varken i tv eller live. Denna sekvens har jag hittat på nyhetssajten Avpixlat, som ofta förmår gå bortom rökridåerna och ge en någorlunda sanningsenlig bild av den nysvenska verkligheten.

Bilderna kommer från en möjligen brasiliansk eller portugisisk utsändning från det svenska U17-landslagets match mot Honduras häromsistens; speakerns språk låter som portugisiska. Situationen är att det svenska laget just gjort det andra målet som ledde till att de vann matchen med 1-2. Några av spelarna blir så glada att de finner för gott att tacka den högste för målet och den troliga segern. Matchen Honduras-Sverige ska ha sänts direkt i TV4, TV4 HD och Eurosport 2 den 1 november, men jag såg den inte och vet inte om bolagen tog för gott att klippa bort målgesten. Det skulle inte förvåna om den klipptes bort, men jag kan ju ha fel. På TV4 Play finns endast en kort sekvens på 1:27 från första halvlek som visar Honduras ett-noll-mål.  Man skulle ju kunna tro att det hade varit roligare att lägga ut Sveriges kvittering och Valmir Berishas 1-2 mål som betydde vinst i matchen. Men målgesten nedan kanske oroade?

Målgöraren heter Valmir Berisha och har nummer 9 på tröjan. Han torde synas längst till vänster på bilden. De övriga på bilden är nummer 10 som borde vara Erdal Rakip och nummer 17 som ska vara Mirza Halvadzic. De får sekunden senare sällskap av nummer 15, enligt Fotbollsförbundet Gentrit Citaku.

Namnen antyder att dessa ”svenskar” i själva verket är något annat och att flera av dem har sitt ursprung i den tidigare turkockuperade delen av Balkan. För övrigt har hela 13 av de 21 spelarna koppling till ett annat land än Sverige. Valmir Berisha är t ex född i Kosovo och var tidigare på väg att spela för Albanien. Var i världen Erdal Rakip, Mirza Halvadzic och Gentrit Citaku har sina hemländer är oklart.

Här under ska jag försöka länka in videosekvensen från YouTube.

Här under bilder på gossarna som fann det lämpligt att spotta på det land och det folk som i all välmening givit dem och deras föräldrar en tillflykt från krig och elände och givit dem ett liv i Sverige med livstids skattefinansierad försörjning. Så hånar de också det svenska fotbollsförbundet som givit dem förtroendet att representera Sverige på fotbollsplan och kanske en chans till framtida miljonkontrakt som professionella spelare. Men det kändes antagligen bra för gossarna att göra den här fientliga gesten mot de föraktade kuffarna just  i Förenade Arabemiraten, där U17 VM spelas.

Valmir Berisha

Mirza Halvadzic

Erdal Rakip

Gentrit Citaku

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

R.I.P. Tommy Robinson. Stephen Yaxley-Lennon lär ha börjat i koranskola.

Tommy Robinson är död. Den stridbare engelsmannen har av allt att döma knäckts av hot mot sig själv och familjen, misshandel, ständiga trakasserier, mer eller mindre godtyckliga gripanden av den politiskt anstrukna brittiska polisen och långvariga vistelser i arrest och isoleringscell.  

Men Tommy Robinson fanns aldrig i verkligheten. Figuren var en pseudonym för den högst verklige Stephen Yaxley-Lennon och Stephen lever vidare, tillsammans med kusinen Kevin Carroll, under ny ledning i form av den muslimska organisationen Quilliam Foundation, där han också nu får undervisning i islam. De två visades fram under en presskonferens arrangerad av Quilliam häromdagen där de deklarerade att de båda lämnar det English Defence League de en gång startade till stöd för den brittiska nationen och dess försvarsmakt. Den officiella anledningen sägs vara att Lennon och Carroll inte längre anser sig kunna kontrollera en påstått växande falang av högerextrema och nynazister som gått med i EDL.

På bilden ovan ser vi Stephen Yaxley-Lennon (till höger) tillsammans med sin nye bäste vän Mohammed Ansar, en välkänd debattör omhuldad av bland annat BBC, vars käpphäst är att klaga på brittisk ”islamofobi”.

Stephen Yaxley-Lennon, som för övrigt ska vara avlägset släkt med den berömde John Lennon, har gått cirkeln runt. Från att ha varit en av de skarpaste kritikerna av islam, jihad, sharia-zoner och ökande muslimskt inflytande verkar han nu ha lierat sig med en av just de grupper som arbetar för att lägga Storbritannien under islam och sharia under täckmantel av att företräda en ”moderat” islam.

Här ser vi Stephen Yaxley-Lennon tillsammans med sina nya chefer, Maajid Nawaz (till höger), ordförande i Quilliam Foundation och Usama Hasan (till vänster). Vi tycker Lennon inte verkar helt tillfreds, men det kanske är en elak tolkning av bilden.

Men vi ska inte döma Stephen Yaxley-Lennon alltför hårt. Han knäcktes av allt att döma av trycket. Det är mänskligt. Alla är inte ägnade att vara ledare och frihetskämpar. Ett sådant ställningstagande har trots allt ett pris i synnerhet när de brittiska muslimska påtryckningsgrupperna agerar i samförstånd och med stöd av den brittiska regeringen och polisen. Han ville inte tillbaka till fängelset och han kan ha förhandlat sig till ett frikort genom att göra ett sidbyte. Han ville heller inte längre oroa sig för sin familj och har kanske lyckats köpa dem trygghet med detta.

Så länge han inte ställer sig upp mot islam och islamiseringen av Storbitannien lär nog i alla fall myndigheterna låta honom vara i fred. Att den brittisk-muslimska menigheten inte nåtts av budskapet är en annan sak; han ska nyligen råkat ut för ännu ett överfall med misshandel utförd av några muslimska fotsoldater som inte visste om att Lennon bytt sida. Så trots att Tommy Robinson är död och begraven kan det fortfarande vara en öppen fråga hur länge Stephen Yaxley-Lennon kommer att klara sig.

Atlas Shrugs
SR
Mail Online
Metro UK
BBC
Sky News

WebRep

currentVote

noRating

noWeight