6 juni 2014.

Den sjätte juni borde vara en glädjens dag. En dag då vi gemensamt firar vårt land, vår nations landvinningar och tacksamt skänker en tanke till de generationer av förfäder som slitit och dött för att ta oss dit där vi är idag. Vi borde skänka dem vår tacksamhet över vår lycka att åtnjuta demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter, likhet inför lagen, likvärdiga möjligheter att skaffa oss utbildning och utkomst.

Vi har mycket att tacka våra förfäder för, men när jag tänker tillbaka på allt detta idag blir jag uppfylld av sorg. När jag tänker på att alla dessa generationer kan ha slitit förgäves, brutit sina åkrar och kroppar och offrat sina liv i gruvor och osunda fabriker till ingen nytta uppfylls jag av förtvivlan. När jag tänker på hur samvetslösa och korrupta politiker på bara några tiotals år i det närmaste har sålt ut allt som åstadkommits under dessa mer än tusen slitsamma år vill jag nästan ge upp och stoppa bösspipan i munnen. När jag dessutom tänker på att jag själv med egen hand i val efter val under så lång har givit dessa politiker mitt stöd och uppmuntrat dem att fortsätta med sitt idoga förstörelsearbete kommer självföraktet som iskall dusch.

Men när jag idag läser om hur den svenska nationaldagen som vanligt kidnappats och grovt förhånas av företrädare för den djupt folkfientliga mångkulturen förstärks min förtvivlan av raseri. Jag vill slita flaggan ur deras händer och förvisa dem tillbaka till deras unkna hålor åtminstone denna enda dag. Jag vill slippa se representanter för världens mest osunda totalitära ideologi trampa på minnet av svenska demokrati- och jämställdhetskämpar åtminstone denna enda dag. Denna enda dag på året vill jag vara befriad från åsynen av förtryckta kvinnoslavar i svarta skynken och självgoda skatteförsörjda skäggiga män i klänning. Denna enda dag vill jag slippa få min näsa gnuggad i den mångkulturella dynghögen.

Är det för mycket begärt?

PS. Det här i princip är samma inlägg som jag publicerade den 6 juni 2010, den 6 juni 2011, den 6 juni 2012 och den 6 juni 2013. Jag har fortfarande inte sett någon egentlig anledning att revidera min uppfattning om vår påtvingade nedstigning i helvetet, eftersom ingenting blivit bättre i Sverige sedan dess, snarare tvärtom. Lögnerna till stöd för mångkulturkatastrofen har blivit fler, senast via Sandvikens kommun och revisionsbyrån PwC. Morden, våldtäkterna och rånen ökar hela tiden. Just nu verkar krutröken ligga tätast över Göteborgs muslimska förorter. Sahlgrenska sjukhuset uppdaterar beställningarna på liksäckar. Polisens förmåga att göra sitt jobb och gripa kriminella har sjunkit. Igen. Försvaret, äldrevården, skolan och sjukvården är i fritt fall. Fortfarande. Det enda egentligt nya är att mångkulturen och invandringen fått en prislapp. 250 miljarder. Om året. Pengar i sjön och mer än tre gånger vad vi investerar i Försvaret. Och att en officiell riksdagskandidat för nykommunistiska FI uppmanar till bränning av den svenska flaggan och upplösande av nationalstaten. Inte direkt överraskande, men likafullt obehagligt. I juni 2010 kunde jag se fram emot det kommande valet. Det gör jag även denna gång, i viss mån uppmuntrad av resultatet i EU-valet. Läs om vad som verkligen händer i Sverige och lägg din röst på Sveriges framtid 2014. DS.

Black dog day.

Det är djupt olyckligt och tragiskt för oss svenskar att just Sverige av alla länder skulle utveckla ett eget unikt system för immigration och integration. Ett system som i stort sett enbart lockar till sig tredje världens mest svårintegrerade folkslag med stor eller mycket stor självförsörjningsresistens.

Detta är ett grundläggande systemfel, men det är extra tragiskt att makten och media totalt vägrar inse att det ens finns ett fel i systemet och att man till och med uppträder öppet fientligt gentemot de enstaka människor som dristar sig till att sakligt påpeka saken.

Sverige är på väg neråt i mätningar av välstånd och skolutbildning, försvar och sjukvård medan många u-länder visar stadigt bättre resultat. Vi närmar oss de länder varifrån vi skaffar flest migranter, främst Turkiet, men varken Irak, Afghanistan eller Somalia verkar vara utom räckhåll.

Sverige är inne i en nedåtgående spiral. En berg-och-dal-bana utan berg. Och eftersom det inte finns någon politisk vilja att ens se att det finns ett problem, ger jag inte Sverige särskilt många år till som i alla fall nominellt ett i-land. Den enda lösningen, som inte är en lösning utan mer ett sätt att fly undan problemet ännu några år, är att återgå till 1800-talsnivå. Köpa ett vedeldat torp med lite skog och mark, hugga sin ved, skjuta ett rådjur eller en fasan då och då, odla potatis, föda upp höns och får och i största möjliga utsträckning bara överleva sina sista år och skita i allt. Att flytta utomlands skulle kanske vara ett alternativ, men i princip alla världens länder har samma problem och där skulle det nog vara svårare att överleva.

Välkommen till det nya Sverige.

Tips för dig som vill beställa ut domar.

Jag vidarebefordrar det här tipset för alla som inte tänkt på riskerna vid kontakter med det offentliga Sverige. Det är inte bara Expo och AFA som trålar efter namn och adresser på dissidenter. Jag misstänker att de får hjälp med tips på namn av politiskt korrekta tjänstemän och -kvinnor på myndigheter och kanslier.

x

Jag skrev en reflexion på publicering av domar och förundersökningar i en kommentar på dåvarande Sweden Confidential för rätt länge sedan, men det slog mig att det kanske skulle vara bra med en liten utbyggnad. Om du redan praktiserar säkert uppträdande i ditt umgänge med det offentliga Sverige eller om du tycker att mina idéer är bara trams så kan du sluta läsa här. Men om du känner att du vill höja säkerheten en aning kanske du kan ha nytta av dessa tips.

x

Sanningen satt på undantag

Jag är intresserad av verkligheten. Kanske inte helt otippat med tanke på bloggens namn. Verkligheten och sanningen om verkligheten är för mig så nära idealet man kan komma, men jag har efter hand märkt att just sanningen sorgligt ofta är satt på undantag i dagens Sverige. I synnerhet i de fora där man skulle kunna tro att sanningen var hållen i helgd, nämligen i media.

xxx

Våra domstolars beslut är en del av den svenska verkligheten. Tillsammans med polisens förundersökningsprotokoll finns här på billigt kopieringspapper en svensk verklighet avskalad allt fredagsmys, beskriven i all sin krassa tristess och med alla sina motbjudande detaljer. Att läsa om verkligheten innan den filtrerats genom media är ofta inte lätt, ibland rent vämjeligt. Om du inte har stark mage så ska du inte ens tänka på att begära ut papper från rätten.

x

Varning! En bild du sett kan du aldrig göra osedd. En text du läst kan du aldrig göra oläst. Att läsa domstolshandlingar, i synnerhet offentliga förundersökningar, kan komma att förändra din bild av Sverige för alltid.

x

Om du ändå beslutar dig för att begära ut någon dom ska du finna att dessa handlingar inte sällan ger en annan bild av den svenska verkligheten än den du får av media. Du får mer av verkligheten, skulle man kunna säga. Den bild myndigheter och media i många fall helst vill att du inte ska bry dig om att titta på.

x

Offentliga handlingar

Rättens handlingar är offentliga om de inte uttryckligen har belagts med sekretess. För att göra det behövs starka skäl och det händer inte särskilt ofta. Rätten kan alternativt besluta att vissa namn och personuppgifter på brottsoffer, gärningsmän eller vittnen inte ska offentliggöras, men som regel är allting offentligt och tillgängligt för vem som helst som begär att få ut papperen.

x

Det finns såvitt jag förstår heller inget som hindrar att man berättar om innehållet i domar för andra intresserade. Jag vet att Datainspektionen försökt skrämma Avpixlat från att driva Migileaks och det skulle förvåna mig om man inte just nu försöker hitta på något sätt att stoppa även spridning av vanliga tingsrätts- och hovrättsdomar. Dessa är ju inte sällan potentiellt förödande för myterna om fördelarna med det multikulturella samhälle vi lever i. Om svenska folket kom till insikt om vad som faktiskt händer i våra samhällen skulle det svenska politiska landskapet ändras för alltid. Men än så länge är sanningen inte helt förbjuden.

x

Du får vara anonym

Om du personligen går till rätten och begär ut offentliga handlingar är huvudregeln att personalen inte får kräva att du ska legitimera dig. Du behöver i regel inte ens berätta vad du heter. Det finns dock en risk att rätten kan fråga efter ditt namn och det är om domen innehåller känsliga uppgifter och man måste göra en sekretessbedömning. Om du inte bor på samma ort och inte kan resa dit, så blir det lite mer besvärligt. Då måste du be rätten skicka handlingarna per post eller e-post och då kommer rättens tjänstemän att registrera din epostadress och, om handlingarna ska skickas med vanlig post, även din vanliga adress. Detta kan vara problematiskt eftersom listan på vilka som begärt ut en viss handling också är offentlig och kan begäras ut av vem som helst, exempelvis personer som arbetar åt eller sympatiserar med Expo, omvittnat våldsbenägna ultravänsterorganisationer som AFA (AntiFascistisk Aktion) eller RF (Revolutionära Fronten). Det är ju en utmärkt källa till adresser på möjliga dissidenter, och det finns tecken som tyder på att Expo redan håller på med detta. Det Expo och Robert Aschberg närstående företaget Piscatus har som affärsidé att samla in och digitalt göra sökbart i princip alla offentliga handlingar i Sverige, inräknat domar från tingsrätter och hovrätter. Den Expo närstående ResearchGruppen arbetar också ständigt med att kartlägga och avslöja regimkritiker, vid flera tillfällen i samarbete med Bonnierägda tidningarna Expressen och Dagens Nyheter. Deras främsta metod misstänks vara dataintrång. Både AFA, RF, Piscatus och RG har eller har haft personalutbyte med Expo, vilket även åtminstone Expressen och SRs Dagens Eko haft.

x

Jag trodde aldrig jag skulle behöva skriva detta i Sverige, men om du vill beställa ut domar och annat behöver du ett falskt namn och en falsk adress, endera fysiskt eller elektroniskt. Den elektroniska är den lättaste att skaffa. Det finns en mängd internettjänster som erbjuder gratis e-post. Hotmail och G-mail är väl de två mest kända, men det finns flera andra. Så hitta på ett namn och skapa ett e-postkonto i detta namn. Om du vill vara ännu mer anonym kan du skapa flera olika e-postadresser och utnyttja möjligheterna att vidarebefordra e-post från det ena kontot till det andra. Ytterligare säkerhet får du om du använder en anonymiseringstjänst när du lägger upp och använder ditt nya e-postkonto. Skriv sedan till den aktuella Tingsrätten under ditt falska namn och begär ut de domar du vill ha. Logga sedan in på ditt falska e-postkonto och hämta hem dokumenten.

x

Byt namn då och då

Använd inte ditt falska namn för länge eller för ofta, det kan dra uppmärksamheten till sig precis som om du använt ditt riktiga. Byt namn då och då, och skapa nya epostkonton för dina alias. Det kostar inget och det lilla besväret är definitivt värt att stå ut med om man betänker konsekvenserna av att AFA får tag på din bostadsadress. Att brinna inne medan man sover känns inte som något lockande alternativ. Har du tillfällig svacka i fantasin, och inte orkar hitta på nya namn, kan du ta hjälp av PRV (Patent- och Registreringsverket) som har en namngenerator. Den är gjord för folk som funderar på att byta namn, men den fungerar lika bra för det här syftet. När du har kommit fram till ett lämpligt namn kan du som säkerhetsåtgärd kolla att det inte finns genom att till exempel göra en sökning på namnet på Eniro eller Ratsit.

x

Försök alltså alltid använda falskt namn och epost-adress när du begär ut domar. Och då menar jag inte namn av typen ”hingst87@hotmail.com” utan sådana som låter mer som riktiga namn, som till exempel ”thomas.richner@hotmail.com” eller liknande (Ratsit). Om vanlig post är enda alternativet, så fundera på om det ändå inte är värt resan till den ort där rätten är belägen. Ofta är det en centralort, och kanske kan du hitta på något annat ärende att uträtta när du ändå är där. Alternativet är att hyra en postbox, men sådana kostar pengar, och dessutom vill posten ha ditt namn och adress för att fakturera hyran. Så vitt jag vet kan man inte hyra postboxar anonymt mot kontant betalning i Sverige.

x

Du vill inte betala med kort hos tingsrätten

Om du vill ha ut en dom på papper och Tingsrätten måste kopiera upp ett exemplar till dig tar man ibland ut en avgift för kopieringen. Vill du fortsätta vara anonym är det en bra idé att ha kontanter på fickan för att betala så du inte tvingas använda ditt kontokort. Kortet avslöjar dig direkt och transaktionen sparas i systemet.

x

Innan du kontaktar rätten för att få ut handlingar är det bra om du har någorlunda klart för dig vad det är du vill ha. Rätten har skyldighet att hjälpa dig genom att söka i sina register, men ju mer du vet själv desto enklare blir det. Målnummer är naturligtvis allra bäst, men namn på någon av parterna, datum för dom eller beslut och typ av mål, t.ex brottsmål, skilsmässa eller äktenskapsförord hjälper också till.

x

Lexbase – enklare men dyrare

Numera finns också en annan möjlighet att få ut handlingar från rätten. Det är Lexbase, som återigen lanserats i något förändrad form. Lexbase har fått mycket kritik från samhällseliten, men det är inte olagligt att hämta uppgifter från domstolar och sälja dem vidare. (Det är ju till exempel vad tidigare nämnda Piscatus gör.) Tjänsten tycks enligt tidningsuppgifter dessutom vara en mycket god affär för ägarna, för under de tre dagar den första versionen låg uppe på nätet fick man enligt uppgift in en miljon kronor om dagen i avgifter. Detta för att ompaketera och sälja en råvara som i princip är gratis i anskaffning. Lexbase kostar för närvarande 59 kronor för basuppgifter. Vill man ladda ner den aktuella domen kostar det 29 kronor i tillägg.

x

Du kan inte vara anonym om du vill ha ut domar, om du måste betala med kort eller genom t ex PayPal. PayPal har ett något skamfilat rykte i yttrandefrihetssynpunkt, även om man mig veterligt ännu inte lämnat ut kontouppgifter till Expo/AFA/ResearchGruppen.

x

6 juni 2013.

Den sjätte juni borde vara en glädjens dag. En dag då vi gemensamt firar vårt land, vår nations landvinningar och tacksamt skänker en tanke till de generationer av förfäder som slitit och dött för att ta oss dit där vi är idag. Vi borde skänka dem vår tacksamhet över vår lycka att åtnjuta demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter, likhet inför lagen, likvärdiga möjligheter att skaffa oss utbildning och skaffa oss en utkomst.

Vi har mycket att tacka våra förfäder för, men när jag tänker tillbaka på allt detta idag blir jag uppfylld av sorg. När jag tänker på att alla dessa generationer kan ha slitit förgäves, brutit sina åkrar och kroppar och offrat sina liv i gruvor och osunda fabriker till ingen nytta uppfylls jag av förtvivlan. När jag tänker på hur samvetslösa och korrupta politiker på bara några tiotals år i det närmaste har sålt ut allt som åstadkommits under dessa mer än tusen slitsamma år vill jag nästan ge upp och stoppa bösspipan i munnen. När jag dessutom tänker på att jag själv med egen hand i val efter val under så lång har givit dessa politiker mitt stöd och uppmuntrat dem att fortsätta med sitt idoga förstörelsearbete kommer självföraktet som iskall dusch.

Men när jag idag läser om hur den svenska nationaldagen åter kidnappats och grovt förhånas av företrädare för den djupt folkfientliga mångkulturen förvandlas min förtvivlan till raseri. Jag vill slita flaggan ur deras händer och förvisa dem tillbaka till deras unkna hålor åtminstone denna enda dag. Jag vill slippa se representanter för världens mest osunda totalitära ideologi trampa på minnet av svenska demokrati- och jämställdhetskämpar åtminstone denna enda dag. Denna enda dag på året vill jag vara befriad från åsynen av förtryckta kvinnoslavar i svarta skynken och självgoda skatteförsörjda skäggiga män i klänning. Denna enda dag vill jag slippa få min näsa gnuggad i den mångkulturella dynghögen.

Är det för mycket begärt?

PS. Det här är samma inlägg som jag publicerade den 6 juni 2010, den 6 juni 2011 och den 6 juni 2012. Jag har fortfarande inte sett någon anledning att revidera min uppfattning om vår påtvingade nedstigning i helvetet, eftersom ingenting blivit bättre sedan dess, snarare tvärtom. I juni 2010 kunde jag se fram emot det kommande valet. Det gör jag även denna gång. Läs om vad som verkligen händer i Sverige och lägg din röst på Sveriges framtid 2014. DS.

Låt oss starta en rättshjälpsfond för DO-utsatta småföretagare.

I våras blev en kvinnlig frisörföretagare i Malmö hotad med advokat och skadestånd av en beslöjad muslima när denna nekats praktikplats med motiveringen att en frisör på salongen självklart inte bär mössa, keps eller annan huvudbonad på jobbet. Frisören kände sig inför hotet om stämning pressad att ingå en förlikning som innebar att hon skulle betala 27.000 kronor plus advokatkostnaderna. 

Hot om skadestånd är ett vapen som kränkningsindustrin, inkluderat DO, utvecklat till fulländning. Få små företagare har ekonomiska resurser att betala hundra tusen till folk som anser sig kränkta, mer eller mindre berättigat. Få har också tillgång till, eller råd med, den juridiska expertis som behövs för att föra striden genom rättssystemet. Det här vet DO mycket väl och räknar med att småföretagarna ska vika ner sig och betala genom en förlikning.

Vi har skrivit om ämnet tidigare, men en signerad ledare i Dagens Nyheter idag aktualiserar ämnet och därför vill vi återuppliva ett förslag vi tidigare framfört. Men mer om detta längre ner. Först några rader ur dagens ledare skriven av Hanne Kjöller där hon tar upp problemet med DOs maffiafasoner. Hon skriver bland annat:

”Om man går igenom DO:s ärenden och tittar på vilka som gått till domstol och inte framträder ett tydligt mönster. Motparten i rättsprocesser, där alltså förloraren riskerar att åka på hela rätte­gångskostnaden och skadestånd, är antingen storföretag som exempelvis Media Markt eller skattefinansierad verksamhet som landsting, kommun, försäkringskassa och arbetsförmedling. Där finns inga kaféägare, restaurang­idkare, affärs-­ eller pensionatsinne­havare. De hittas i stället under fliken för ‘förlikning’. När DO kommer med hela sitt artilleri och riktar det mot en ensamföretagare, som troligen är bättre på att driva före­tag än rättsprocesser, finns inte mycket annat att göra än att lägga sig platt.”

När historien om frisören i Malmö blev känd, inträffade något lika oväntat som underbart. Flera fria bloggar och webbsidor startade insamlingar för att förhoppningsvis kunna bistå med betalningen av förlikningsbeloppet. Efter en kort tid var förlikningsbeloppet i hamn, då över 28.000 kom in på insamlingskontot. Detta blev något så ovanligt som en fredlig manifestation av äkta spontan och folklig solidaritet, till skillnad från de DDR-liknande solidaritetsmanifestationer som arrangeras och regisseras av överheten genom diverse skattefinansierade organisationer. Hundratals svenskar, kanske tusentals, har frivilligt offrat en del av sina surt förvärvade pengar för att hjälpa en medmänniska som behövde stöd, ekonomiskt och moraliskt. Kanske kan detta exempel leda oss framåt.

Denna yttring av sann folklig solidaritet var mer värd än alla fackeltåg i landet, för den här solidariteten kändes i plånboken hos oss alla som lämnade ett bidrag. Glöm rökfacklor, knallskott och rasslande nycklar, detta var äkta. Tillsammans kunde vi hjälpa en medmänniska som fallit offer för den allt mer fascistoida överheten. Med detta i ryggen har vi nu en möjlighet att fortsätta på den inslagna vägen och äntligen fredligt kunna slå tillbaka. Låt oss på något sätt försöka permanenta denna solidaritet i form av en insamlingsstiftelse eller liknande, som med tiden kan bli tillräckligt stark för att göra DO och kränkningsindustrin tandlös genom att helt enkelt hålla de drabbade skadeslösa eller hjälpa dem att kunna anlita goda advokater.

Oron för att tvingas betala stora belopp i så kallade skadestånd till de okynnes kränkta är en viktig beståndsdel i överhetens arbete för att hålla det svenska folket på mattan. Jag är säker på att det skulle reta makten till fradga om DO, m fl blev överspelade genom att svenska folket i fredlig protest solidariskt betalade för dem av oss som har olyckan att bli utsedda till måltavlor av kränkningsindustrin.

Enligt Ekonomifakta.se finns det 1.036.787 företag i Sverige. Praktiskt taget samtliga, 1.031.115 stycken, är enmans- micro- eller småföretag med alltifrån inga anställda upp till 49. (Bara 945 är stora med fler än 250 anställda och bara 4.700 medelstora med 50 – 249 anställda). För denna dryga miljon enmans-, micro eller små företag kan ett utdömt skadestånd på 100.000 kronor utgöra skillnaden mellan vinst eller förlust. Om nu hälften av dessa företag skulle kunna förmås att donera 500 kronor till en sådan insamlingsstiftelse skulle stiftelsen redan första året disponera över 250 miljoner kronor.

Man skulle kunna se det som en sorts försäkring och jag är säker på att det vore en protest som skulle svida i skinnet på de höga potentaterna.

 Hanne Kjöller: ”Med ringa precision”

Vårt tidigare inlägg på vilket detta är baserat