Den sjätte juni borde vara en glädjens dag. En dag då vi gemensamt firar vårt land, vår nations landvinningar och tacksamt skänker en tanke till de generationer av förfäder som slitit och dött för att ta oss dit där vi är idag. Vi borde skänka dem vår tacksamhet över vår lycka att åtnjuta demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter, likhet inför lagen, likvärdiga möjligheter att skaffa oss utbildning och utkomst.
Vi har mycket att tacka våra förfäder för, men när jag tänker tillbaka på allt detta idag blir jag uppfylld av sorg. När jag tänker på att alla dessa generationer kan ha slitit förgäves, brutit sina åkrar och kroppar och offrat sina liv i gruvor och osunda fabriker till ingen nytta uppfylls jag av förtvivlan. När jag tänker på hur samvetslösa och korrupta politiker på bara några tiotals år i det närmaste har sålt ut allt som åstadkommits under dessa mer än tusen slitsamma år vill jag nästan ge upp och stoppa bösspipan i munnen. När jag dessutom tänker på att jag själv med egen hand i val efter val under så lång har givit dessa politiker mitt stöd och uppmuntrat dem att fortsätta med sitt idoga förstörelsearbete kommer självföraktet som iskall dusch.
Men när jag idag läser om hur den svenska nationaldagen som vanligt kidnappats och grovt förhånas av företrädare för den djupt folkfientliga mångkulturen förstärks min förtvivlan av raseri. Jag vill slita flaggan ur deras händer och förvisa dem tillbaka till deras unkna hålor åtminstone denna enda dag. Jag vill slippa se representanter för världens mest osunda totalitära ideologi trampa på minnet av svenska demokrati- och jämställdhetskämpar åtminstone denna enda dag. Denna enda dag på året vill jag vara befriad från åsynen av förtryckta kvinnoslavar i svarta skynken och självgoda skatteförsörjda skäggiga män i klänning. Denna enda dag vill jag slippa få min näsa gnuggad i den mångkulturella dynghögen.
Är det för mycket begärt?
PS. Det här i princip är samma inlägg som jag publicerade den 6 juni 2010, den 6 juni 2011, den 6 juni 2012 och den 6 juni 2013. Jag har fortfarande inte sett någon egentlig anledning att revidera min uppfattning om vår påtvingade nedstigning i helvetet, eftersom ingenting blivit bättre i Sverige sedan dess, snarare tvärtom. Lögnerna till stöd för mångkulturkatastrofen har blivit fler, senast via Sandvikens kommun och revisionsbyrån PwC. Morden, våldtäkterna och rånen ökar hela tiden. Just nu verkar krutröken ligga tätast över Göteborgs muslimska förorter. Sahlgrenska sjukhuset uppdaterar beställningarna på liksäckar. Polisens förmåga att göra sitt jobb och gripa kriminella har sjunkit. Igen. Försvaret, äldrevården, skolan och sjukvården är i fritt fall. Fortfarande. Det enda egentligt nya är att mångkulturen och invandringen fått en prislapp. 250 miljarder. Om året. Pengar i sjön och mer än tre gånger vad vi investerar i Försvaret. Och att en officiell riksdagskandidat för nykommunistiska FI uppmanar till bränning av den svenska flaggan och upplösande av nationalstaten. Inte direkt överraskande, men likafullt obehagligt. I juni 2010 kunde jag se fram emot det kommande valet. Det gör jag även denna gång, i viss mån uppmuntrad av resultatet i EU-valet. Läs om vad som verkligen händer i Sverige och lägg din röst på Sveriges framtid 2014. DS.