Det har tagit tid att skriva det här inlägget. Jag skulle kunna skylla på datahaveri och det skulle till och med vara sant. Men det skulle inte vara hela sanningen. Ärligt talat har jag haft svårt att sätta ord till ett våldsdåd av en magnitud som vi aldrig tidigare sett maken till i Norden. Nu, lite mer än en vecka senare och med en färsk hårddisk, kanske det ska gå.
Det verkar vara allmän konsensus att attentatsmannen är identisk med norrmannen Anders Behring Breivik. Jag kommer därför att använda hans namn, trots att han ännu inte är dömd för något brott. Anders Behring Breivik planerade och utförde av allt att döma sina attentat med sådant kallsinne att det är svårt att ta in. I synnerhet de kallblodiga morden på de försvarslösa ungdomarna på Utøya visar prov på en känslokyla och brist på empati som trotsar varje försök till förklaring. Hundratals ungdomar och deras anhöriga kastades på ett par timmar från sin trygga tillvaro in i en skräckvärld utan motstycke. Alla som överlevde massakern på Utøya i fredags kommer att tvingas leva med minnena för all framtid. För de anhöriga till de mördade blir resultatet livslång sorg. Till dem vill vi utsträcka all den medkänsla och sympati vi är mäktiga. Anders Behring Breivik har tagit oskyldiga liv. För det ska han ställas inför rätta. Och om han befinns skyldig ska han dömas och bestraffas. Helst med livstid, om det är möjligt i Norge, för han lär inte vara mindre farlig om 21 år.
Politisk ”feeding frenzy”.
Att mainstream-media inte backat från namns nämnande kan vara intressant att notera eftersom sådan publicering är ett brott mot de publiceringsregler som MSM i alla fall på papperet bekänner sig till. Nu har vi ju tidigare sett hur MSM förhåller sig till namn och bild när det gäller brottsmisstänkta av olika etniciteter, så vi kanske inte ska vara alltför förvånade. Likhet inför lagen, eller i alla fall inför publiceringsreglerna, är inte MSMs bästa gren. Politiskt korrekta media och opinionsbildare på vänsterkanten har dessutom sedan det kom fram att attentatsmannen var etnisk norrman befunnit sig i ett stadium av ”feeding frenzy”. Plötsligt är allt tal om ”bara en ensam förvirrad galning” som ”inte representerar alla” och faran med att ”skuldbelägga hela grupper”, som förekom så ofta efter bomberna i Stockholm i vintras, helt bortglömt. Vänstermedia, dit jag även räknar SvT och TV4 har, hjälpta av åsiktspolisen Expo, istället snubblat på sina egna fötter i ivern att försöka avkräva alla partier, rörelser och personer som Breivik nämnt, ens i förbigående i sitt efterlämnade manifest, ett erkännande om medansvar. Sa jag alla? Det är förstås inte riktigt sant, eftersom folk till vänster på den politiska skalan åtminstone hittills tycks ha varit befriade från sådan uppmärksamhet.
Befrämjar islamisering.
Breivik har sagt sig ha som syfte att stoppa islamiseringen av Norge, Norden och Europa. Ironiskt då, efter alla dessa offer, att Breivik gjort mer för att befrämja islamiseringen av våra länder än alla regeringar de senaste femtio åren sammantaget. Hans avskyvärda handlingar utnyttjas nu inte oväntat av islamiserings- och mångkulturförespråkarna i den politiska och mediala eliten. Syftet verkar vara att för lång tid framöver lägga en stadig munkavle på alla som vågar yttra ett ord av kritik mot islam, islamiseringen av våra länder och våra regeringars oförklarliga eftergiftspolitik. Hjälp har också aviserats från EU i form av hårdare tag mot kritik av islam och en intensifierad jakt på oliktänkande med hjälp av Europol. Det sista lilla hålet i muren ska nu täppas till och tryckkokarens lock skruvas hårdare fast. Vår egen justitieminister har redan aviserat en översyn även av den svenska lagstiftningen. Exakt vad detta kan innebära är än så länge oklart, men det lär inte vara några goda nyheter för landets oliktänkande. Regimen Reinfeldt vill uppenbarligen ta tillfället i akt att införa hårdare tag mot icke önskvärda dissidenter. Apropå Reinfeldt, så visar vår statsminister förresten inte heller denna gång prov på några nämnvärda ledaregenskaper. Jag har skrivit om det förut, och det förtjänar att upprepas; det känns inte som om Fredrik Reinfeldt är riktigt vuxen sin stora uppgift. Han verkar tyvärr sakna förmåga att ta ansvar och leda när det verkligen behövs. I godväder går det ganska bra, men när det börjar blåsa fladdrar kostymen högst betänkligt. Han lär ha varit en duktig MUF-ordförande. Kanske borde han suttit nöjd på den nivån.
Terror mot sitt eget folk.
Några har också varit förvånade över att Breivik, som verkar vara uttalad motståndare till islamiseringen och det misslyckade mångkulturexperimentet, valde att utsätta sin egen regering och Arbeiderpartiet för terrordåd istället för att angripa någon islamisk institution. Sådana är ju numera gu’vars inte svåra att hitta. Efter att ha tittat på en massa nyhetssändningar de senaste dagarna, både i SvT och TV4, trodde jag för en stund att lägerdeltagarna till övervägande delen bestod av ungdomar med utomnordisk bakgrund och att det kanske var därför Breivik valt ut just detta läger. Jag antog då att SvT och TV4 valt ut intervjupersoner som var representativa för lägerdeltagarna. Men om jag räknat rätt i den nu publicerade listan på offren, så hade endast sju eller åtta av de sextionio mördade ungdomarna utomnordisk bakgrund. Intrycket reportagen skapade var alltså falskt och nog bara ett resultat av vanlig självpåtagen ”affirmative action”. Det kan ha varit så enkelt att Breivik faktiskt upplevde Arbeiderpartiet som förrädare mot det norska folket och ville slå till mot det han såg som partiets framtida ledare oavsett bakgrund.
Har Breivik rätt?
Så till den verkligt känsliga delen av den här texten. Det här stycket kan räcka för att få mig flaggad av Europol, så läs det här först, konstapeln:
JAG STÖDER INTE MORD PÅ OSKYLDIGA MÄNNISKOR ELLER NÅGON ANNAN FORM AV TERRORISM OAVSETT VILKEN IDEOLOGI ELLER RELIGION TERRORISTERNA SÄGER SIG VILJA BEFRÄMJA.
Nu kan vi återgå till själva saken. Anders Behring Breivik hade vad det verkar som första mål att stoppa islamiseringen i Norge. Mot detta har anförts från vänsterhåll att det alls inte försiggår någon islamisering av vare sig Norge eller Sverige, eller Europa för den delen. Bland annat har vänsterjournalisten Lena Sundström uttryckt ilska över att själva ordet ens existerar. Men verkligheten (och nu kommer vänstern helt grundlöst att anklaga mig för att stödja massmord) talar ett annat språk. Våra samhällen har faktiskt genomgått en kraftig islamisering under de senaste 50-60 åren. Några exempel.
– 1930 genomfördes den sista folkräkningen i Sverige där medborgarna fick uppge sin religionstillhörighet. Då uppgav 15 personer att de var muslimer. Idag har vi 500.000 – 700.000 muslimer, kanske fler. Ingen av dessa hade kommit till Sverige och blivit kvar utan regeringens goda vilja. Det är islamisering.
– 1949 fanns det en enda muslimsk församling i Sverige. Idag finns det åtminstone 115. Hur många som får statsbidrag är oklart, kanske alla. Det är islamisering.
– 1976 öppnades den första moskén i Sverige, idag finns det 14 färdiga eller planerade stormoskéer och minst 120 källarskrubbar som används som bönelokaler. Inga av stormoskéerna skulle ha kunnat byggas om inte stat och kommun stött projekten. Det är islamisering.
– 1950 skulle ingen ha förespråkat plågsam ritualslakt, idag praktiseras den helt lagligt. Låt vara tills vidare endast på fjäderfä, men krafter inom regimen Reinfeldt, främst samfundsminister Stefan Attefall (kd), har bland annat låtit undslippa sig följande pärla ”När det gäller halal- och kosherslakt tar jag gärna ett samtal med jordbruksministern för att hitta en lösning. Jag tror det är för enkelt att göra detta enbart till en djurrättsfråga.” Det är islamisering.
– 1950 skulle ingen ha gått med på att servera särskild mat till muslimska elever. Nu är det regel i många skolor och det skulle inte skett om inte skolstyrelsen gått med på det. Det är islamisering.
– 1950 hade vi inte särskilda badtider endast för muslimska kvinnor i våra skattefinansierade badhus. Idag tillämpas detta på många ställen. Det skulle inte hänt om inte kommunen sagt okej. Det är islamisering.
– 1950 skulle en muslimsk arbetssökande inte fått 60.000 kronor i skadestånd för att han vägrat hälsa på sin eventuellt blivande kvinnliga chef. Idag är det annorlunda. Idag får många muslimer skadestånd för mer eller mindre fiktiva oförätter. Det är islamisering.
– 1950 skulle vi inte tillåtit människor att gå omkring maskerade på gator och torg. Idag anses detta fullt normalt och polisen sitter knäpptyst. Det är islamisering.
– 1950 skulle ingen som kritiserade regeringens politik, oavsett område, direkt beskrivits som mentalsjuk. Det är regel idag när det gäller kritik av islam och mångkulturkatastrofen. Det är islamisering.
– Det dröjde heller inte ens en vecka efter attentaten i Oslo och på Utøya innan den norska eliten, komplett med biskop, regeringsföreträdare och kronprins, samlades i Oslos moské för att be tillsammans med den muslimska församlingen. Det är islamisering.
Jag fruktar att vi ännu inte sett slutet, och det oroar mig att jag inte kan se något rimligt syfte bakom våra samhällens gradvisa anpassning till islam och nedmonteringen av våra fri- och rättigheter. Det är ju inget vi måste göra, eller tvingats till, det sker ju enbart därför att vår politiska elit vill ha det så. Jag undrar varför.
Vem kan tjäna på detta fruktansvärda?
Vänstern och islamiseringsförespråkarna inom media har vi redan nämnt. De vilar inte på hanen utan kasserar redan in sin vinst varje dag i press och etermedia. Sedan kommer Arbeiderpartiet, som nu översköljs av sympati och välvilja. Med väl utformat spinn och uthållig mediahantering kan sympativågen mycket väl hålla i sig till nästa val som infaller 2013. Om detta lär vi få besked i kommande opinionsundersökningar. Om regeringen Stoltenberg har statsrättslig möjlighet att tidigarelägga valet för att dra maximal nytta av sympativågen får någon statsvetare svara på. Många länder har sådana regler. Därnäst bland vinnarna kommer förstås de islamiska organisationer som visserligen inte själva försökt slå politiskt mynt av tragedin, men som kommer att få njuta frukterna av den ökande acceptansen för islam och sharia.
Vem är då förlorarna?
Förutom alla de ungdomar och regeringsanställda som tragiskt miste livet, och naturligtvis deras anhöriga, är de stora förlorarna det norska folket och i förlängningen alla Nordiska och Europeiska folk. Det betyder du och jag och våra familjer. I första hand våra barn och barnbarn som riskerar att tvingas växa upp under allt större islamiskt inflytande och till slut leva under sharia. Bland det vi redan gradvis håller på att förlora är yttrandefrihet (redan under angrepp i EU och FN), demokrati, likhet inför lagen (Sverige har redan ett sharia-råd med säte i Malmö) och jämställdhet mellan könen (könsapartheid förekommer redan i många muslimska enklaver). Att dåden, som Breivik vad det verkar hoppades, skulle utlösa ett allmänt folkligt motstånd mot islamiseringen tror jag inte kommer att inträffa. I alla fall inte i Sverige, vi sjunger hellre med i allsång på tv än tar oss fem minuter att fundera på vad sharia kan betyda för våra barns framtid. Bland förlorarna finns naturligtvis också alla muslimska kvinnor som i en västerländsk demokrati skulle kunnat hoppas på att kunna befria sig från de patriarkaliska strukturer som är endemiska inom islam. När samhället islamiseras permanentas detta förtryck. Därnäst kommer förstås de tre politiska partier som är de enda röster som argumenterar emot islamiseringen och det misslyckade mångkultur-experimentet; Sverigedemokraterna, Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti. Dessa partier kommer som en följd av den massiva svartmålningen i mainstream-media säkerligen att tappa procentandelar i kommande opinionsundersökningar. Huruvida det tappet kommer att vara verkligt, eller bara ett resultat av att respondenterna inte vill eller vågar uppge rätt partisympati inför utfrågarna, måste vi vänta till nästa val för att får reda på. Att partierna haft svårigheter att rekrytera bra folk är redan känt. Efter detta kan det bli ännu svårare.
Dessa missade möjligheter till rekrytering kanske blir den största förlusten. Det framstår som pinsamt uppenbart att i alla fall SD behöver fler aktiva som tänker mer och twittrar mindre. Eller åtminstone tänker innan de twittrar.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Verkligheten 
