Min mor bor i en mindre mellansvensk stad. Som så många andra liknande städer och samhällen har de styrande även här försökt kompensera vikande befolkning och skatteintäkter med ett inflöde av migranter från allehanda icke-europeiska länder. De flesta av dessa är muslimer om man ska döma efter kvinnornas klädsel och de män med skägg, kalott, klänning och alltför korta byxor man ser ute.
Samhällets förändring har pågått utan att beröra min mor i någon större utsträckning. Hon har vid det här laget bott i staden i många år och har funnit en krets av vänner och bekanta som hon träffar regelbundet. Som pensionär har hon dessutom ett ganska upptrampat rörelsemönster som bara i undantagsfall tangerar de platser där de nyanlända vistas. Hon är till yttermera visso en ganska typisk svensk i så måtto att hon anser att vi bör hjälpa människor som har behov av vårt stöd och hjälp, även om dessa skulle råka vara födda i andra länder och ha en annan hudfärg. Hon har dock ingen kontakt med datorer eller nätet, så hon är för sina nyheter hänvisad till vad mainstream-media förmedlar lokalt och nationellt.
Det hände för några månader sedan, men hon berättade inte om det förrän härom veckan. Händelsen kan tyckas obetydlig och orsakade ingen fysisk skada. Ändå kan hon inte glömma.
Hon går varje dag en runda med stavar för att hålla sin kropp i gång, en rutin hon sällan missar. På sin vanliga promenad mötte hon på den asfalterade gångstigen en ung representant för den nya befolkningen. En pojke med kortklippt korpsvart hår och vackra bruna ögon. Kanske i tioårsåldern, spensligt byggd och iklädd någon sorts träningskläder. Hon kan inte se skillnad på Adidas eller något annat klädmärke så det är så långt vi kommer med signalementet. Det finns säkert tiotals eller kanske ett hundratal pojkar med liknande utseende i den lilla staden.
Mötet med pojken blev omtumlande för min mor. När de närmade sig varandra på gångstigen lade hon an det lilla leende som hon alltid ger mötande människor i de fall det inte rör sig om en närmare bekant i vilket fall det oftast blir en handskakning och en pratstund. Gossen var emellertid inte disponerad för att besvara leendet utan behöll sin lite buttra min. Men när de passerade varandra yttrade han dock ett hälsningsord.
”Hora!”
Det var allt han sa, men min mor blev så överraskad av detta att hon inte kom sig för med att leverera något svar. Hon har annars gott om skinn på näsan och brukar inte låta övertramp stå emotsagda. Detta var emellertid så långt bortom alla för henne kända gränser för mänskligt beteende att hon blev tillfälligt svarslös. Det var först när hon kommit inom hemmets dörr det började gå upp för henne vad som skett i mötet med denne lilla representant för Det Nya Sverige.
Hon berättade om händelsen med ett mått av tvekan och först flera veckor efter mötet. Hon känner till min inställning till islam och ville nog inte ge mig onödigt vatten på min kvarn. Men hon vet också att jag inte har kommit till mitt ställningstagande mot islam av en slump, utan att jag har studerat ämnet under längre tid. Men hon hade inte kunnat glömma den kränkning denne lille pojke utsatt henne för och nu ville hon veta vad som kan få en gosse att bete sig på detta sätt.
Det är inte lätt att för en gammal människa på ett skonsamt sätt berätta om islam, dess doktrinära misogyni och det vi-och-dom-samhälle som gradvis tillåts byggas upp i vårt land. Jag tonade ner min beskrivning så mycket jag kunde, men inte ens en vittvättad version av landets utveckling är särskilt uppbygglig. Skulden vilar tungt på de politiker som med berått mod dragit på oss mångkulturkatastrofen. Vi kan med fog ställa oss frågan vad det är för samhälle våra politiker skapat åt oss.
Verkligheten 