Kilometerskatt blir övervakningssamhälle.

Det har dykt upp ett förslag om att ersätta fordons- och bränsleskatt med en kilometeravgift. Det skulle bli rättvisare för alla har det sagts. Och den nya skatten kommer förstås att ersätta staten för bortfallet av skatteintäkter när allt fler väljer elbilar. Men även kriminalitet och övervakning lär öka med den nya skatten.

Det har pratats på nyheterna i dagarna om att bilskatten och bensinskatten ska kompletteras med, eller möjligen ersättas av, en kilometerskatt för att kompensera skattebortfallet när fler hushåll köper och kör elbilar. En kilometerskatt kan, om man vill, tas ut likvärdigt av såväl diesel-, bensin- och eldrivna fordon men kan också differentieras så att exempelvis elbilar betalar mindre och diesel- och bensinbilar betalar mer. Vilken modell statsmakterna kommer att välja är annu så länge oklart, men ingen har väl på allvar trott att skattesubventionen på elbilar skulle vara kvar. Jag tror heller ingen på allvar tvekar över att kilometerskatten kommer att införas.

Potentiellt orättvist mot landsbygden.

Förutom att kilometerskatten, om den inte differentieras geografiskt, blir djupt orättvis mot folk som bor på landsbygden, för idén med sig en annan aspekt som vad jag hört inte nämnts i nyheterna. För att ta ut en korrekt kilometerskatt måste man ju veta hur långt bilen har färdats, och i det fall det blir olika skattesatser i stad och landsbygd, även var bilen körts.

Incitament till brottslighet.

Låt oss ta körsträckan först. Den kan troligtvis enkelt avläsas vid den årliga kontrollbesiktningen och därefter av besiktningsföretaget rapporteras in till myndigheterna. Men här kommer det första incitamentet till brott, till extra intäkter för besiktarna och till besparing för bilägarna. Åtminstone de privata besiktningsföretagen lär osvikligt komma att erbjuda mätarskruvning för en extra avgift under bordet. Mätarskruvningen kommer att ge lägre körsträcka och lägre skatt. Och säg inte att det inte kommer att ske. Både du och jag vet att det kommer att hända för både besiktare och bilägare har allt intresse av saken. En femhundring i fickan och en tusenlapp i mindre skatt. Vem kan avstå från den affären? Och efteråt kommer politiker och byråkrater att förvånas över att den nya skatten lett till att folk kör mindre bil. Vilket naturligtvis i sin tur leder till lägre skatteintäkter och en påföljande höjning av kilometerskatten.

Lägre skatt på landet. Vad kan möjligen gå fel?

Låt oss nu leka med tanken att statsmakterna i någon mån vill kompensera boende på landsbygden med en lägre kilometerskatt. Hur kan man då göra detta? En tämligen enkel metod kan vara att skatten debiteras efter var i landet bilen registrerats. En Arjeplog-bil skulle då få lägre skatt än en Stockholms-bil, och så vidare. I detta fall är jag villig att slå vad om att det kommer att dyka upp landsbygdsbaserade bilmålvakter som åtar sig att stå som ägare till bilar som egentligen ägs av folk i städerna och som går i trafik där.

Ett mer exakt system vore naturligtvis att logga var bilen faktiskt körts. Tekniken finns med GPS och annat. Om du kan trycka på en knapp i bilen för att kalla på en bärgare om du kört i diket kan du vara rätt säker på att bilen även kan skvallra om var du befann dig en kvart tidigare.

Vill vi ha mer övervakning?

Det mesta i samhället drar mot mer och mer övervakning, mer och mer ofrihet och allt större hot mot vår personliga integritet. Ta till exempel den fullt realistiska möjligheten att vi förlorar vår möjlighet att använda kontanter. I så fall kommer banker och statsmakter att veta exakt var och när vi köpte någon vara. I samarbete med butikerna kommer man också att veta vad vi köpte. Vill vi dessutom att staten ska veta var vi befunnit oss med vår bil varje dag och stund under året?

Jag vill det inte. Vill du?

Black dog day.

Det är djupt olyckligt och tragiskt för oss svenskar att just Sverige av alla länder skulle utveckla ett eget unikt system för immigration och integration. Ett system som i stort sett enbart lockar till sig tredje världens mest svårintegrerade folkslag med stor eller mycket stor självförsörjningsresistens.

Detta är ett grundläggande systemfel, men det är extra tragiskt att makten och media totalt vägrar inse att det ens finns ett fel i systemet och att man till och med uppträder öppet fientligt gentemot de enstaka människor som dristar sig till att sakligt påpeka saken.

Sverige är på väg neråt i mätningar av välstånd och skolutbildning, försvar och sjukvård medan många u-länder visar stadigt bättre resultat. Vi närmar oss de länder varifrån vi skaffar flest migranter, främst Turkiet, men varken Irak, Afghanistan eller Somalia verkar vara utom räckhåll.

Sverige är inne i en nedåtgående spiral. En berg-och-dal-bana utan berg. Och eftersom det inte finns någon politisk vilja att ens se att det finns ett problem, ger jag inte Sverige särskilt många år till som i alla fall nominellt ett i-land. Den enda lösningen, som inte är en lösning utan mer ett sätt att fly undan problemet ännu några år, är att återgå till 1800-talsnivå. Köpa ett vedeldat torp med lite skog och mark, hugga sin ved, skjuta ett rådjur eller en fasan då och då, odla potatis, föda upp höns och får och i största möjliga utsträckning bara överleva sina sista år och skita i allt. Att flytta utomlands skulle kanske vara ett alternativ, men i princip alla världens länder har samma problem och där skulle det nog vara svårare att överleva.

Välkommen till det nya Sverige.

”Hora!”

Min mor bor i en mindre mellansvensk stad. Som så många andra liknande städer och samhällen har de styrande även här försökt kompensera vikande befolkning och skatteintäkter med ett inflöde av migranter från allehanda icke-europeiska länder. De flesta av dessa är muslimer om man ska döma efter kvinnornas klädsel och de män med skägg, kalott, klänning och alltför korta byxor man ser ute.

Samhällets förändring har pågått utan att beröra min mor i någon större utsträckning. Hon har vid det här laget bott i staden i många år och har funnit en krets av vänner och bekanta som hon träffar regelbundet. Som pensionär har hon dessutom ett ganska upptrampat rörelsemönster som bara i undantagsfall tangerar de platser där de nyanlända vistas. Hon är till yttermera visso en ganska typisk svensk i så måtto att hon anser att vi bör hjälpa människor som har behov av vårt stöd och hjälp, även om dessa skulle råka vara födda i andra länder och ha en annan hudfärg. Hon har dock ingen kontakt med datorer eller nätet, så hon är för sina nyheter hänvisad till vad mainstream-media förmedlar lokalt och nationellt.

Det hände för några månader sedan, men hon berättade inte om det förrän härom veckan. Händelsen kan tyckas obetydlig och orsakade ingen fysisk skada. Ändå kan hon inte glömma.

Hon går varje dag en runda med stavar för att hålla sin kropp i gång, en rutin hon sällan missar. På sin vanliga promenad mötte hon på den asfalterade gångstigen en ung representant för den nya befolkningen. En pojke med kortklippt korpsvart hår och vackra bruna ögon. Kanske i tioårsåldern, spensligt byggd och iklädd någon sorts träningskläder. Hon kan inte se skillnad på Adidas eller något annat klädmärke så det är så långt vi kommer med signalementet. Det finns säkert tiotals eller kanske ett hundratal pojkar med liknande utseende i den lilla staden.

Mötet med pojken blev omtumlande för min mor. När de närmade sig varandra på gångstigen lade hon an det lilla leende som hon alltid ger mötande människor i de fall det inte rör sig om en närmare bekant i vilket fall det oftast blir en handskakning och en pratstund. Gossen var emellertid inte disponerad för att besvara leendet utan behöll sin lite buttra min. Men när de passerade varandra yttrade han dock ett hälsningsord.

”Hora!”

Det var allt han sa, men min mor blev så överraskad av detta att hon inte kom sig för med att leverera något svar. Hon har annars gott om skinn på näsan och brukar inte låta övertramp stå emotsagda. Detta var emellertid så långt bortom alla för henne kända gränser för mänskligt beteende att hon blev tillfälligt svarslös. Det var först när hon kommit inom hemmets dörr det började gå upp för henne vad som skett i mötet med denne lilla representant för Det Nya Sverige.

Hon berättade om händelsen med ett mått av tvekan och först flera veckor efter mötet. Hon känner till min inställning till islam och ville nog inte ge mig onödigt vatten på min kvarn. Men hon vet också att jag inte har kommit till mitt ställningstagande mot islam av en slump, utan att jag har studerat ämnet under längre tid. Men hon hade inte kunnat glömma den kränkning denne lille pojke utsatt henne för och nu ville hon veta vad som kan få en gosse att bete sig på detta sätt.

Det är inte lätt att för en gammal människa på ett skonsamt sätt berätta om islam, dess doktrinära misogyni och det vi-och-dom-samhälle som gradvis tillåts byggas upp i vårt land. Jag tonade ner min beskrivning så mycket jag kunde, men inte ens en vittvättad version av landets utveckling är särskilt uppbygglig. Skulden vilar tungt på de politiker som med berått mod dragit på oss mångkulturkatastrofen. Vi kan med fog ställa oss frågan vad det är för samhälle våra politiker skapat åt oss.

Kommunerna ska tvingas hysa ”ensamkommande”.

Alliansregeringen har med hjälp av Miljöpartiet i Riksdagen drivit igenom en lagändring som innebär att landets kommuner nu kan tvingas att ta emot och försörja de så kallade ”ensamkommande flyktingbarn” som nu i allt större antal söker asyl i landet.

Av Sveriges 290 kommuner har hela 243 avtal med Migrationsverket om att ta emot ”ensamkommande flyktingbarn”. Men det räcker inte till. Enligt Migrationsverket har man ändå brist på bostäder för de runt 3.600 – 3.700 ”barn” som beräknas komma till Sverige per år fram till 2015. Hur de stackars 47 kommuner som ännu inte har gått med på att ta emot ”barnen”, men som nu ska tvingas till detta, ska kunna göra någon skillnad framgår inte.

Det är den insideraffärsmisstänkte migrationsministern Tobias Billström som drivit igenom lagen som nu ska träda i kraft den 1 januari 2014. Det blir en fin valårspresent till svenska folket. Man kan bara hoppas att de svenska väljarna minns tvångslagen när det blir dags att gå till val i september 2014.

Inom parentes tycks det numera ibland som om PK-media inte längre orkar upprätthålla lögnen om att de ”ensamkommande” är barn. Till och med annars så korrekta SR har valt att illustrera sin artikel om tvångslagen med en bild på ”ensamkommande” vars ålder man kanske skulle kunna diskutera.

 

Det är lite skillnad mot den skärmdump jag tog i mars 2012 på P4 Västerbotten…

För övrigt vill jag återigen ställa frågan varför i himmelens namn det är så viktigt för Alliansen och Miljöpartiet att varje svensk by, ort och samhälle tvunget ska hysa dessa ”ensamkommande”, ett antal unga muslimska män i vapenför ålder som ganska väl skulle motsvara en skyttegrupp ur infanteriet.

 

 

 

6 juni 2013.

Den sjätte juni borde vara en glädjens dag. En dag då vi gemensamt firar vårt land, vår nations landvinningar och tacksamt skänker en tanke till de generationer av förfäder som slitit och dött för att ta oss dit där vi är idag. Vi borde skänka dem vår tacksamhet över vår lycka att åtnjuta demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter, likhet inför lagen, likvärdiga möjligheter att skaffa oss utbildning och skaffa oss en utkomst.

Vi har mycket att tacka våra förfäder för, men när jag tänker tillbaka på allt detta idag blir jag uppfylld av sorg. När jag tänker på att alla dessa generationer kan ha slitit förgäves, brutit sina åkrar och kroppar och offrat sina liv i gruvor och osunda fabriker till ingen nytta uppfylls jag av förtvivlan. När jag tänker på hur samvetslösa och korrupta politiker på bara några tiotals år i det närmaste har sålt ut allt som åstadkommits under dessa mer än tusen slitsamma år vill jag nästan ge upp och stoppa bösspipan i munnen. När jag dessutom tänker på att jag själv med egen hand i val efter val under så lång har givit dessa politiker mitt stöd och uppmuntrat dem att fortsätta med sitt idoga förstörelsearbete kommer självföraktet som iskall dusch.

Men när jag idag läser om hur den svenska nationaldagen åter kidnappats och grovt förhånas av företrädare för den djupt folkfientliga mångkulturen förvandlas min förtvivlan till raseri. Jag vill slita flaggan ur deras händer och förvisa dem tillbaka till deras unkna hålor åtminstone denna enda dag. Jag vill slippa se representanter för världens mest osunda totalitära ideologi trampa på minnet av svenska demokrati- och jämställdhetskämpar åtminstone denna enda dag. Denna enda dag på året vill jag vara befriad från åsynen av förtryckta kvinnoslavar i svarta skynken och självgoda skatteförsörjda skäggiga män i klänning. Denna enda dag vill jag slippa få min näsa gnuggad i den mångkulturella dynghögen.

Är det för mycket begärt?

PS. Det här är samma inlägg som jag publicerade den 6 juni 2010, den 6 juni 2011 och den 6 juni 2012. Jag har fortfarande inte sett någon anledning att revidera min uppfattning om vår påtvingade nedstigning i helvetet, eftersom ingenting blivit bättre sedan dess, snarare tvärtom. I juni 2010 kunde jag se fram emot det kommande valet. Det gör jag även denna gång. Läs om vad som verkligen händer i Sverige och lägg din röst på Sveriges framtid 2014. DS.

Margaret Thatcher 1925 – 2013 R.I.P.

En större ledare än vad Storbritannien kanske förtjänade.
Klarsynt, principfast, skarp och orubblig.
Järnhård mot den fascistiska diktaturen i Argentina.
Ansåg tidigt att EU var en riktigt dålig idé.
Storbritannien skulle behöva henne idag.
Ett järnspett bland alla syltryggarna.

Advokater kritiserar föreslagna ”Lex Schenström”.

I en debattartikel i Dagens Nyheter idag den 25 mars 2013 uder rubriken ”Fotografers arbete kan kriminaliseras med ny lag” uttrycker två advokater, Ulf Isaksson och Erik Wassén, sina farhågor för att den av Alliansregeringen föreslagna lagen mot ”kränkande fotografering” kan användas för att lagföra och döma fotografer som avslöjar för makten generande förhållanden.

Detta är exakt vad bloggen redan framfört vida båda de tillfällen när Alliansen har försökt prångla igenom olika varianter på denna lag. En lag som egentligen inte har annat syfte än att strypa yttrandefriheten och möjligheterna att avslöja och kritisera politiker. De två advokaterna inleder sig artikel så här:

”Det moderatledda justitiedepartementet under Beatrice Ask arbetar stegvis med att krympa vad medborgarna får veta genom massmedierna.”

De fortsätter längre fram i texten:

[…]

”Avslöjanden präglas av att någon eller några, ofta viktiga personer i samhällsledande ställning, inte vill att uppgiften ska spridas. Det kan vara åt det enklare hållet, som när en statsminister snattar godis, eller mer brännande bilder. Med lite fantasi kan vi tänka oss en hög statlig chef i tjänst som samtidigt uppträder stupfull på en privat fest. Många av oss är gamla nog att minnas bilden på den solbadande fackbasen vid Arbetsgivareföreningens pool på solresa i den bojkottade fascistdiktaturen.”

[…]

”Mycket tyder på fortsatta moderata ansträngningar för att begränsa tryckfriheten. När justitieministern ifrågasätter om yttrandefriheten är avvägd på ett rimligt sätt mot andra intressen är det knappast mindre än ett uttryck för att friheten att yttra sig i press radio och tv ska minskas.”

Artikelns avslutas på följande sätt:

[…]

”Det förslag som nu presenterats för riksdagen begränsar grundläggande rättigheter till informationsfrihet och yttrandefrihet. Tio ledamöter i riksdagen bör kunna ta ett initiativ för att bordlägga frågan. Ett sådant beslut ger tid till den eftertanke som krävs för att riksdagen ska avvisa propositionen.”

Avslutningen är värd att tänka på. Man kan undra om det fanns tillräckligt många rättskaffens ledamöter i Riksdagen för att knuffa bort det här ytterst suspekta lagförslaget från Riksdagens bord.

Dagens Nyheter

Vad vi tidigare skrivit om förslaget:
Nu kommer den – lagen som ska rädda Reinfeldt från nya Schenström-skandaler.
Reinfeldt ger sig inte. Nytt försök att få igenom en lag mot pinsamma avslöjanden.

Man ska inte bli gammal och sjuk i Sverige.

”För den här åldersgruppen av patienter tillkommer indirekta kostnader eftersom produktion minus konsumtion resulterar i ett underskott. Förlängd överlevnad för den här åldersgruppen ger därmed upphov till ökade samhällskostnader”.

Så skriver Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, i ett svar till en svensk pensionär tillika Prostatacancerförbundets vice ordförande. Han lider själv av prostatacancer sedan nio år tillbaka, och ända sedan sommaren 2012 har han grubblat på hur myndigheten hade resonerat innan de kommit fram till att inte subventionera läkemedlet Zytiga, som är till för att ge mer tid på slutet till män med prostatacancer som inte längre går att behandla.

Vad TLV säger, även om det inte är rent ut, är att det inte är samhällsekonomiskt försvarbart att subventionera dyr medicin till folk som inte kommer att kunna arbeta efter behandlingen. En sådan attityd till de som faktiskt byggt upp vår välfärd är helt enkelt skrämmande. Vad blir nästa steg på arbetslinjen? Obligatorisk eutanasi vid 67 års ålder? Det vore ett sätt att spara in stora pengar åt samhället.

Låt oss göra ett moraliskt tankeexperiment. Låt oss sätta in citatet ovan i några olika sammanhang och se hur vi känner inför varje bild. Svara sedan på två frågor:

1. För vilken eller vilka utsatta grupper känns det okej att dra in eller vägra subventionera läkemedel med motiveringen att gruppen inte är tillräckligt samhällsekonomiskt lönsam?

2. Hur stor skulle twitter-stormen blivit om TLV’s uttalande hade gällt någon annan utsatt grupp än cancersjuka pensionärer?

Brasklapp: Bilderna är enbart tänkta som illustrationer och är inte avsedda att utmåla någon av grupperna som samhällsekonomiskt olönsam. Ingen av personerna på bilderna har heller något att göra med själva ämnet… ja, utom möjligen personerna på den sista bilden. Inte tjuvkika!

Exempel # 1:

Exempel # 2:

Exempel # 3:

Exempel # 4:

Exempel # 5:

Exempel # 6:

Exempel # 7:

Exempel # 8:

Exempel # 9:

Exempel # 10:

Svenska Dagbladet
Sockerbitar till kaffet

Internationella kvinnodagen 2013.

Idag, på internationella kvinnodagen, vill vi återigen passa på att uppmärksamma världens största organiserade kvinnoförtryck – islam. Islam förtrycker runt en halv miljard kvinnor i alla åldrar. Det är fem hundra miljoner kvinnor som skulle ha ett bättre liv om de slapp leva under islam och sharia.

För att inte Gudrun Schyman och alla andra i den självproklamerade så kallade feministiska rörelsen ska känna sig bortglömda på internationella kvinnodagen så ska vi uppmärksamma även dem. Vi ska närmare bestämt sätta fingret på deras hyckleri. Schyman och kompani kallar sig förkämpar för kvinnors lika rättigheter, men i själva verket blundar de för detta världens värsta kvinnoförtryck.

Kanske är det rädsla för att kallas islamofober eller rasister som får feministerna att välja bort islams kvinnor. Kanske bryr de sig helt enkelt inte. Oavsett anledning så tycker jag att de borde ta tillfället denna dag att skämmas riktigt ordentligt.

Tidigare publicerat den 8 mars 2011 och 8 mars 2012, men eftersom situationen för islams kvinnor inte har förbättrats sedan dess så upprepar jag inlägget. 

 

Idag har vi tecknat en prenumeration på Dispatch International.

Attentatet mot Lars Hedegaard avgjorde saken. Vem som tog sig före att försöka skjuta Hedegaard vet vi fortfarande inte, även om misstankarna går i en viss riktning. Dock vill vi med vår prenumeration visa, för vad det nu kan vara värt, att vi inte accepterar att fria debattörer, även om de företräder av PK-eliten oönskade åsikter, utsätts för mordförsök. Vår prenumeration är också en protest mot att den svenska politiska och mediala eliten, till skillnad från den danska, konsekvent vägrar att fördöma attentatet. Idag heter vi alla Lars Hedegaard. Vi vet att åsiktspolisen Expo läser bloggen, och vi hoppas att de åtminstone för sin inre syn kan se vårt rakt utsträckta långfinger.

Hjälp till att skydda det fria ordet.
Prenumerera på Dispatch International du också!