Mitt långfinger till den svenska pressen.

 

Klicka på bilden så får du se en större version.

I princip hela den svenska pressen har gjort en gemensam ansträngning för att försöka dölja vissa besvärande fakta beträffande asylinvandringen till Sverige och de övriga Nordiska länderna. Bilden ovan är en annons som Sverigedemokraterna gjort och som de försökt få publicera i den svenska pressen. Praktiskt taget samtliga tidningar har vägrat ta in annonsen. Är det för att redaktörerna tror att de olika ländernas migrationsmyndigheter ljuger om sina siffror? Eller är det för att fakta inte stämmer med den bild pressen vill förmedla till det sovande folket?

Jag publicerar annonsen på bloggen i hopp om att någon som inte sett den förut ska få ögonen på den och förhoppningsvis börja fundera över vilken roll den svenska pressen självsvåldigt har tagit sig. Pressen ska bevaka stat och myndigheter och stå på vanligt folks sida. Den svenska pressen, likt pressen i gamla Sovjetunionen och DDR, gör tyvärr tvärtom. Bevakar och uppfostrar vanligt folk för statens räkning.

Den svenska journalistkåren har förvandlat sig själva till en propagandistkår som springer maktens ärenden. De borde skämmas.

Vad medieeliten inte vill prata om.

Jag skrev en gång för ett bra tag sedan att jag inte skulle avslöja för mycket av innehållet i boken Problempartiet av Björn Häger. Jag vill nämligen att du också ska läsa boken och skapa dig en uppfattning om vad journalisteliten gör och inte gör för att befrämja yttrandefrihet och demokrati i vårt land. Men. Men en bit till ska jag ta upp, och det handlar om vilka frågor journalisterna och chefredaktörerna anser vara legitima att diskutera. Och vilka som inte anses vara det.

Hallins modell för studier av objektivitet.
Från Hallin, The Uncensored War 1986
Publicerad i Häger, Problempartiet, 2012, sid 249

I diagrammet ovan ser vi tre fält eller sfärer; ”konsensus”, ”legitima konflikter” och ”avvikelser”. Enligt Hallins modell för studier av objektivitet kan alla frågor och diskussionsämnen sorteras in i en eller en annan av dessa grupper. I sfären ”konsensus” finns förstås alla i princip konfliktfria frågor som de flesta människor är överens om, exempelvis att demokrati är att föredra som samhällsordning och att val ska vara hemliga. Detta är frågor där de allra flesta aldrig har minsta tanke på att ha avvikande åsikter.

I nästa sfär, ”legitima konflikter”, placeras frågor som journalisterna anser att det är legitimt att diskutera och att ha olika åsikter om. Hit räknas om skatterna ska sänkas eller om kärnkraften ska avvecklas eller byggas ut. Detta är frågor där vi medborgare har medieelitens benägna tillstånd att tycka något annat än vad de själva gör.

Utanför cirklarna placeras sfären av ”avvikelser”, och det är här det börjar bli intressant. Här är åsikter och ställningstaganden som medieeliten upplever som så avvikande att de inte förtjänar att skyddas av yttrandefriheten. Vad som är en legitim konflikt och vad som är en avvikelse beror förstås lite på vem man frågar. Därför tyckte vi det vore intressant att redovisa vad några kända journalister anser är förbjudna ämnen. Vi har tagit ut några som kan betraktas som makthavare i branschen. Boken redovisar fler, men eftersom jag vill att du ska läsa den själv får det stanna vid ett smakprov. (Och nej, jag får inte någon kickback på försäljningen.)

Personerna:
– Jan Helin, chefredaktör, Aftonbladet
– Thomas Mattson, chefredaktör, Expressen
– Lena Sundström, reporter, TV4
– Staffan Sillén, chef, SR Ekot

Frågor och påståenden:
– Minska invandringen
– Nej till mångkultur
– Ställ hårdare krav på invandrarna
– Invandrare våldtar mer än andra
– Kosovoalbaner stjäl
– Romer stjäl
– Muslimer är det största hotet
– Förbjud burka
– Förbjud minareter
– Inför dödsstraff

Låt oss börja med Jan Helin, chef för landets största tidning. Denne mediemakthavare visar upp en ganska nykter syn på påståendena i listan. Han tycker att ”Minska invandringen”, ”Nej till mångkultur”, ”Ställ hårdare krav på invandrarna”, ”Muslimer är det största hotet” (kanske inte så överraskande), ”Förbjud minareter” och ”Inför dödstraff” är fullt legitima påståenden och åsikter. Det är bara två påståenden som han definitivt inte vill se; de är ”Invandrare våldtar mer än andra” och ”Kosovoalbaner stjäl”. Påståendet att ”Romer stjäl” är dock Helin nästan villig att acceptera och placerar det på gränsen till vad som bör tillåtas tillsammans med ”Förbjud burka”.

Thomas Mattson, som väl får beskrivas som Helins argaste konkurrent, verkar inte heller vara den mångkulturkramare han ibland utmålas som. Han anser att påståenden som ”Minska invandringen”, ”Nej till mångkultur”, ”Ställ hårdare krav på invandrarna”, ”Kosovoalbaner stjäl”, ”Romer stjäl”, ”Muslimer är det största hotet”, ”Förbjud burka” och ”Förbjud minareter” är fullt legitima och bör få diskuteras. Han reagerar dock starkt på påståendena ”Invandrare våldtar mer än andra” och ”Inför dödstraff” som han inte anser ska få framföras.

Lena Sundström, SDs kanske största fiende i media, sätter okejtecken för påståenden som ”Minska invandringen” och ”Förbjud burka”, men anser att det borde vara förbjudet att säga ”Nej till mångkultur”, ”Ställ hårdare krav på invandrarna”, ”Invandrare våldtar mer än andra”, ”Kosovoalbaner stjäl”, ”Romer stjäl”, ”Muslimer är det största hotet”, ”Förbjud minareter” och ”Inför dödstraff”. I Lena Sundströms värld är det en hel del man inte får prata om.

Staffan Sillén, slutligen, är chef på Ekot och får betraktas som en makthavare inom etermedia, anser att det är legitimt att argumentera för att ”Minska invandringen”och ”Förbjud burka”, medan han tycker att ”Nej till mångkultur” är på gränsen till vad som ska tillåtas. Han tycker också det är okej med ”Ställ hårdare krav på invandrarna” medan ”Invandrare våldtar mer än andra”, ”Kosovoalbaner stjäl”, ”Romer stjäl”, ”Muslimer är det största hotet”, ”Förbjud minareter” och ”Inför dödstraff” är påståenden som inte borde ges utrymme.

Ovanstående är hämtat ur boken Problempartiet – Mediernas villrådighet kring SD valet 2010.
Bokus

Tidigare inlägg om boken Problempartiet

10 procent illegala i polisens kontroller.

”Hög felmarginal när polisen jagar papperslösa”, skriver Dagens Nyheter idag, och fortsätter med att återge ett TT-telegram där det avslöjas att drygt nio av tio personer som polisen id-kontrollerat i Stockholms län i februari i sökandet efter papperslösa hade rätt att vistas i Sverige. DN menar att detta är en hög felprocent. Jag skulle påstå motsatsen.

Enligt officiella siffror så antar myndigheterna att det finns upp till 50.000 personer som vistas illegalt i Sverige. Det kan vara folk som fått avslag på sin asylansökan i alla instanser och valt att gå under jorden, eller så har de aldrig brytt sig om att söka asyl utan bara rest in under radarn. Ingen vet naturligtvis säkert hur många som egentligen befinner sig i landet illegalt, vilket är naturligt eftersom det ligger helt i sakens natur.

Att en av tio som kontrolleras visar sig vara illegal marknadsför DN som en hög felmarginal. Jag skulle vilja säga att tio procent är en oväntat hög träffprocent. Större än man kunde väntat sig med tanke på relationen mellan befolkningens storlek och det uppgivna antalet illegala. Om Stockholmspolisens träffprocent skulle gälla för riket som helhet skulle det innebära att vi hyser uppåt 200.000 illegala utlänningar jämfört med uppgivna 50.000. Om istället det officiellt antagna antalet illegala är riktigt så borde man i ett stickprov likt polisens i Stockholm få kanske två och en halv procent träffar istället för tio. Det är en stor skillnad, och som vanligt är jag mer benägen att tro på verkligheten än på uppskattningar.

Nu är det naturligtvis sannolikt, eller kanske till och med troligt, att antalet illegala är större i städer som Stockholm, Malmö, Södertälje och Göteborg än det är ute i landet, men att skillnaden skulle vara så stor hade jag inte trott.

Polisens REVA-projekt, som på många sätt kan liknas vid en marknadsundersökning, kan ha visat sig ge en värdefull indikation på att antalet illegala är någonstans i närheten av fyra gånger större än vad myndigheterna vill att vi ska tro, eller veta om. Det är kanske därför kritiken mot polisens arbete är så högljudd; och det är kanske därför Metro, TT och DN anstränger sig så för att förvilla begreppen med sin vinkling. Här ligger kanske en lögn som riskerar att bli avslöjad.

Dagens Nyheter
Metro

Magsurt, Mazetti!

Uppdaterat!

Läser i Journalistens nätupplaga att Katarina Mazetti i en artikel under rubriken ”Hur ägd är journalistkåren?” ifrågasätter om Lars Hedegaard verkligen utsatts för ett mordförsök i sin port häromdagen. Kanske, verkar Mazetti mena, har han hittat på hela historien för att sälja mer tidningar.

Nu saknas visserligen ännu många detaljer i rapporteringen av Hedegaard-fallet, men hennes ifrågasättande känns mest polemiskt och ganska magsurt.

Att det förekommit ett attentatsförsök torde vara ganska lätt att verifiera genom att lokalisera det kulhål som borde finnas i väggen eller taket bakom den plats där Hedegaard påstår sig ha blivit beskjuten. Förekomsten av ett sådant kulhål, kanske med någorlunda intakt inbäddad kula, skulle utgöra ett tämligen starkt bevis för att en skottlossning verkligen ägt rum. Om skytten använt en pistol, vilket verkar sannolikt med tanke på att vapnet fick eldavbrott efter första skottet (slitet vapen, eftersatt vapenvård, felaktig ammunition till vapentypen), borde det även finnas en patronhylsa någonstans i porten eller utanför.

Det är först när varken kulhål, kula eller hylsa gått att finna man möjligen kan fundera på att ifrågasätta Hedegaards berättelse. Och inte ens då kan man utesluta att skytten använt en revolver och att kulan som missade Hedegaard flugit ut genom exempelvis ett tillfälligtvis öppet fönster och att ammunitionen var så ålderstigen och defekt att de följande skotten klickade av den orsaken.

Mazettis text gör inget för att föra diskussionen om det politiskt/religiöst motiverade våldet framåt, men hon får i alla fall mig att inse att jag faktiskt inte sett ett enda bevis för att Mazetti själv verkligen blivit utsatt för det ”näthat” hon påstår. Kanske har hon hittat på hela historien för att skaffa lite sympatipoäng och bättre cred i PK-kretsar.

Journalisten

Uppdatering.
Danska TV2 har publicerat en bild som sägs föreställa hålet av den kula som skulle ha ändat Lars Hedegaards liv om den inte missat. En granne ska också, fortfarande enligt danska TV2, ha berättat att själva kulan ska ha legat på golvet efter skottet. Ska vi gissa på en projektil i kaliber .22? TV2

Idag har vi tecknat en prenumeration på Dispatch International.

Attentatet mot Lars Hedegaard avgjorde saken. Vem som tog sig före att försöka skjuta Hedegaard vet vi fortfarande inte, även om misstankarna går i en viss riktning. Dock vill vi med vår prenumeration visa, för vad det nu kan vara värt, att vi inte accepterar att fria debattörer, även om de företräder av PK-eliten oönskade åsikter, utsätts för mordförsök. Vår prenumeration är också en protest mot att den svenska politiska och mediala eliten, till skillnad från den danska, konsekvent vägrar att fördöma attentatet. Idag heter vi alla Lars Hedegaard. Vi vet att åsiktspolisen Expo läser bloggen, och vi hoppas att de åtminstone för sin inre syn kan se vårt rakt utsträckta långfinger.

Hjälp till att skydda det fria ordet.
Prenumerera på Dispatch International du också!

Apropå de 600.000 invandrarna som ”går till jobbet varje dag”.

Partierna i sjuklövern brukar när den misslyckade migrationspolitiken kommer på tal ofta anföra att 600.000 invandrare går till jobbet varje dag. Det är en uppgift som måste tas med en hel del salt. Det är en hel del som Sabuni och Ullenhag med flera väljer att tala tyst om i sammanhanget.

Vad man för det första inte berättar är hur många av dessa som kommer från oss kulturellt närstående länder som till exempel Norden, Europa eller USA. Folk som i regel har klart med jobb och bostad redan innan de lämnar hemlandet. Eller för den delen hur många av dem som kommer från Thailand, Korea, Japan, Kina och andra länder med vilkas innevånare det sällan blir några problem (och ja, jag har läst om den adopterade thailändaren Theo Göthberg). Om man nöjer sig med Norden, Europa och USA utgör dessa förmodligen majoriteten av de som ”går till jobbet varje dag” kanske så många som 400.000 av de 600.000.

Man berättar heller inte att det här med att de ”går till jobbet varje dag” troligen är en sanning med stor modifikation. Siffran hänförs med all sannolikhet till antalet utlänningar som går till någon form av aktivitet minst en gång i veckan. Så kan alltså en invandrare som går på någon organiserad aktivitet ett par timmar på onsdagar plötsligt se ut som en heltidsanställd som går till jobbet ”varje dag”.

2008 fanns det totalt 1.843.705 personer födda i utlandet boende i Sverige. Det är den senaste siffran jag kan hitta så den får duga, men den rätta siffran torde vara flera hundra tusen större. Kanske ligger den över två miljoner. Hursomhelst, så går alltså 600.000 av dem till ”jobbet varje dag” om man ska tro Ullenhag. Men vad ingen i den lydiga regimpressen orkar fråga om är vad de andra i så fall pysslar med. Jag menar de 1.243.705 personer som inte ens går till någon sorts aktivitet en gång i veckan.

Henrik Arnstad ljuger i Vetenskapens värld.

Henrik Arnstad heter en man som kallar sig författare och journalist. Han kallar sig också expert på fascism och nazism. Under den titeln intervjuades han i går i radioprogrammet Vetenskapens värld. Och avslöjade en generande brist på elementär kunskap om fascismens och nazismens symboler.

Man kunde tro ett en person som kallar sig expert på fascism och nazism åtminstone skulle veta hur ett hakkors ser ut. Och, faktiskt, hur ett hakkors inte ser ut. Men icke. I programmet säger Arnstad, utan att bli motsagd av den uppenbarligen lika okunnige programledaren Tobias Svanelid, att det grekiska högerpartiet Gyllene Gryning har ett hakkors som sin symbol.

Arnstads påstående förvånade mig. Hur kunde ett politiskt parti i Europa 2012 tillåtas att använda det avskydda hakkorset som sin symbol? När hakkorset är omedelbart igenkännligt av, skulle jag tro, alla européer över tio år. När hakkorset till exempel i Tyskland är så strängt förbjudet att inte ens krigsveteraner från andra världskriget offentligt får bära sina krigsutmärkelser ”järnkorset” i hitlertidens utgåva med hakkorset i mitten. Veteranerna har givits möjlighet att byta ut sina järnkors mot en version där hakkorset ersatts av ett eklöv.

Jag visste inte hur grekiska Gyllene Grynings partilogotype ser ut, men Arnstads påstående fick mig att ta reda på det. Något han själv uppenbarligen inte gjort. Nåväl. Så här ser hakkorsflaggan respektive Gyllene Grynings flagga ut:

Hakkorsflaggan överst och Gyllene Grynings flagga underst.

Gyllene grynings flagga visar inget hakkors. Den visar ett segment av en antik grekisk dekor, kallad meander, som använts i grekisk, och annan antik dekor, i tre tusen år. För ett grekiskt nationellt sinnat politiskt parti är det faktiskt inte alltför långsökt att använda en distinkt dekor ut nationens antika historia som partisymbol. Till detta kan figuren kanske tolkas som bokstäverna ”RI”, men om dessa kan ha något sammanhang med partiets namn Χρυσή Αυγή, (uttalas ungefär Chrysi Avyi) räcker vår bristfälliga grekiska inte till att reda ut.

Jag kan hålla med om att färgvalet och den allmänna utformningen leder tankarna åt ett visst håll, symbolen kunde likaväl ha varit blå/vit, och att den allmänna utstrålningen mycket riktigt ger tunga nazi-vibbar, men att kalla meandern för hakkors tycker jag är rent lögnaktigt. Däremot törs jag slå vad om att många av Vetenskapens världs lyssnare nu går omkring och tror att ett grekiskt politiskt parti kampanjar under hakkorset. Det är att vilseleda, eller rent av att ljuga för, oss lyssnare som litar på att Sveriges Radio P1 inte far med osanning.

Tobias Svanelid, och hela redaktionen för Vetenskapens värld, borde skämmas.
Sanningen hade räckt så väl.
Vi är inga idioter.

Uppdatering.
Henrik Arnstad tycks ha en flexibel inställning till sanningen även när det gäller hans egna akademiska meriter. Hur är det nu? Har Arnstad någon fil. kand. eller har han det inte? Mer om detta här, här, här och här. Arnstad rapporteras nu även ha tagit sig friheter med citat och referenser i essäer han skrivit för Historisk Tidskrift.

Dala-Demokraten och sanningen.

Hittade precis den här bilden på bloggen Sweden Confidential. Jag hade helt missat den tidigare, för jag antar att den inte egentligen hör till reportagen om tidningens ekonomiska svårigheter. Åtminstone inte direkt, även om bilden kan ha stört några av Dala-Demokraterns läsare tillräckligt mycket för att de ska välja att avstå från sina prenumerationer.

Bilden lånad från Sweden Confidential.

En utländsk, möjligen arabisk eller pakistansk, läkare undersöker ett illegalt ”papperslöst” barn som företer alla tecken på att vara av svensk härkomst. Vi gissar att verkligheten ser annorlunda ut, även i Dalarna, och kan konstatera att Göran Greider tycks ha ett komplicerat förhållande till sanningen.

Bilden kan i propagandahänseende tävla med en annan bild vi hittade, och gjorde skärmdump på, hos P4 Västerbotten. Här förväntas betraktaren acceptera att ett ”ensamkommande flyktingbarn” är detsamma som en nyfödd svensk bebis. Bilden är sedan en tid borttagen från P4, men notera även reportern bakom artikeln nedan.

Maskirovka. Eller hur man hittar på en anledning att anfalla Syrien.

De senaste dagarnas utveckling av relationerna mellan Syrien och Turkiet har givit bloggaren anledning att fundera och resultatet är en teori om varför det som händer händer och vad som kan ligga bakom.

Låt oss först gå en liten tid tillbaka. I början av det syriska upproret, eller kuppförsöket, eller vad man ska kalla det, höjdes röster från USA, Nato och EU om att man borde göra en liknande insats som den i Libyen. Man skulle gå in med flyg och eventuellt även trupp för att stödja Assad-regimens fiender.

Invasionsplanerna stoppades dock av Ryssland, som vägrade gå med på någon Nato-intervention. Inte heller i FN hade USA någon möjlighet att få igenom en syrienfientlig resolution på grund av Rysslands vetorätt. Anledningen kan man spekulera i, men Ryssland och Syrien har vänskapsförbindelser som går långt tillbaka till sovjettiden. Ryssland har också en flottbas i Syrien, vilken är ryssarnas enda betydande närvaro i Medelhavet. Denna bas anses säkert som en värdefull tillgång och dess existens skulle troligen vara i fara med en annan regim i Syrien.

Tvärnit, alltså. En viss frustration torde ha infunnit sig i Vita Huset och fortplantat sig till Nato-högkvarteret och till EU. Något måste göras. Man hade visserligen säkert operatörer inuti Syrien, vilket bloggen inte kan bevisa men som vi anser vara sannolikt. Dessa har förmodligen ägnat sig åt att träna revoltörerna och hjälpa till med satellit-intel och diverse annat, men det räckte inte. Regeringstrupperna håller fortfarande det mesta av Syrien och inget tyder i skrivande stund på att kuppmakarna håller på att få övertaget.

En dag kommer någon på en lysande idé. Turkiet är lösningen! Turkiet är ju medlem i Nato och värdland för bland annat det amerikanska flygvapnets bas vid Incirlik. Här finns det resurser. Problemet är bara att få släppa lös dem utan en FN-resolution och utan att det ser alltför illa ut inför den internationella opinionen. Svaret är att Nato-landet Turkiet kan begära militär hjälp från hela Nato om det skulle anfallas av något annat land. Den här paragrafen var egentligen riktad mot Sovjetunionen, men det finns inget som hindrar att den används mot något annat land, exempelvis Syrien. Men Syrien har väl inte anfallit Turkiet?

Den syriska arméns ledning är nog inte tillräckligt korkad för att inleda ett oprovocerat angrepp mot Turkiet (de har sannolikt också läst Natos statuter) så något måste göras för att få det att se ut som Syrien har anfallit Turkiet och därmed skapat casus belli. En anledning till krig. Och nu kommer vi till vad vi misstänker har hänt på gränsen mellan Syrien och Turkiet.

En granatkastaromgång ur rebellrörelsen, alternativt en grupp operatörer (Navy Seals, SAS, eller liknande), eller alternativt en kombination av dessa, får i uppdrag att avlossa en granat mot något lämpligt mål i Turkiet. Vissa källor hävdar att turkarna själva försett revoltörerna med granatkastare och ammunition. Minst en granat avfyras i alla fall, och fem människor dör. Turkarna skjuter tillbaka med artilleri och flyttar stridsflyg och pansar närmare gränsen. Natos Fogh-Rasmussen förklarar att Nato ska försvara Turkiet.

USA, Nato och EU har skapat en anledning att än en gång intervenera på islamisternas sida. Kriget mot Syrien drar sakta igång, och nu är utgången mer eller mindre given. Med USA, Nato och EU mot sig kan ett litet land som Syrien knappast hålla ut särskilt länge. Avgörandet kan fördröjas av rysk militär hjälp, men slutresultatet tror vi nog blir att ytterligare ett Mena-land överlämnas i islamisternas händer liksom Tunisien, Libyen och Egypten. Tecken tyder dessutom på att Jordanien står på tur.

11 september 2001

Vi ska inte glömma vad som hände den 11 september 2001. Inte idag den 11 september 2012 och inte ens den 11 september 2111. Vi ska inte heller glömma den 11 september 1683 eller den 10 oktober 732 då europeiska arméer slog tillbaka de tidigare islamiska erövringsförsöken. Vi ska heller aldrig glömma att attackerna och morden den 11 september 2001 utfördes i islams namn, och att islamiska grupper i åratal envist försökt få tillstånd att bygga en segermoské intill ground zero i New York. Framförallt ska vi inte glömma de av de våra som aktivt arbetat för att ett sådant monument ska bli verklighet.