Flera islamiska ledare har sagt att islam kommer att segra över oss därför att muslimer älskar döden mer än vi älskar livet. Det må vara så att muslimer vet att dö för sin sak, men de har tyvärr ingen aning om hur man lever för den.
Vi älskar livet mer än döden, vilket givit upphov till humanismen, vår överenskommelse om mänskliga rättigheter, allas likhet inför lagen, lika rättigheter för män och kvinnor, till musik, konst, litteratur, poesi och filosofi och så vidare. Islam har inget av detta.
Islam är en totalitär ideologi nödtorftigt dold under en slöja av religion. Dess grundläggande idé är att dela upp människor i grupper med olika väl definierade rättigheter. Ett ”vi och dom-samhälle” om det någonsin funnits ett. Det gäller män jämfört med kvinnor och muslimer jämfört med i första hand judar och kristna och i andra hand alla andra.
Att alla människor har samma grundläggande rättigheter är inom islam ett främmande koncept som man inte alls förstår. Man har till och med tagit sig före att skriva en islamiserad version av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948. I denna förvanskade muslimska version, Kairo-deklarationen om mänskliga rättigheter inom islam, inordnas de mänskliga rättigheterna under det islamiska rättssystemets sharia-paraply.
Att ingen av de som i debatten ofta brukar använda uttrycket ”allas lika värde” har upptäckt denna egenhet inom islam visar väl bara att de endera inte tänker eller att de medvetet vill vilseleda oss. Och ja, Maud Olofsson, Mona Sahlin och Gudrun Schyman, jag tänker särskilt på er och ert svek mot kvinnorna som lider under den islamiska piskan.
Den dualitet och värderelativism som genomsyrar allt tänkande inom islam, i synnerhet lagsystemet sharia, ger myndigheterna laglig möjlighet och skyldighet att behandla folk olika beroende på om de är män eller kvinnor, muslimer eller kuffar, dvs sådana som du och jag. Eller i alla fall jag.
Att domstolarna dessutom befolkas av präster gör inte saken bättre. Överfört till svenska förhållanden är det som om landets domstolar skulle bemannas uteslutande av Jehovas Vittnen med Gamla Testamentet som lagbok. Eller om staten skulle ha ett religiöst högsta beslutande organ överordnat riksdag och regering och att detta högsta organ skulle styras av folk som Stanley Sjöberg, Åke Green och Ulf Ekman.
Islam har ett väl utvecklat system av straff och belöningar för att hålla folket i schack. Utmärkande för detta system är att bestraffningarna finns i denna världen och belöningarna i nästa. Detta gör systemet mycket lätthanterligt för det styrande prästerskapet. Bestraffningar är ju oftast enkla och billiga att administrera medan belöningar värda namnet i regel kostar både pengar och ansträngning. Att överlåta dessa belöningar till livet efter detta är ett rationellt resursutnyttjande som vi kanske skulle kunna lära oss av.
Straffen är nästan undantagslöst drakoniska. Stening, halshuggning med svärd, avhuggning av händer och fötter på motsatta sidor, offentlig piskning och liknande är vad sharia anser behövs för att hålla den muslimska befolkningen under kontroll. Att man ens orkat sitta och fundera ut alla varianter på hur man plågar och stympar människor, är uppseendeväckande. Någon har helt enkelt haft alldeles för mycket fritid.
Problemet med islam är inte de muslimska fundamentalisterna. Problemet ligger i de grundläggande muslimska fundamenta som styr dessa fundamentalisters handlande. Plus naturligtvis att de lågpraktiserande låter fundamentalisterna hållas. Om en ideologi/religion i grunden är fredlig, som exempelvis jainismen, tenderar anhängarna att bli än mer fredliga ju mer extrema de blir. Om en ideologi/religion däremot i grunden är martialisk och våldsdyrkande, som islam, blir extremisterna ett verkligt problem för alla oss andra.
Verkligheten 