Black dog day.

Det är djupt olyckligt och tragiskt för oss svenskar att just Sverige av alla länder skulle utveckla ett eget unikt system för immigration och integration. Ett system som i stort sett enbart lockar till sig tredje världens mest svårintegrerade folkslag med stor eller mycket stor självförsörjningsresistens.

Detta är ett grundläggande systemfel, men det är extra tragiskt att makten och media totalt vägrar inse att det ens finns ett fel i systemet och att man till och med uppträder öppet fientligt gentemot de enstaka människor som dristar sig till att sakligt påpeka saken.

Sverige är på väg neråt i mätningar av välstånd och skolutbildning, försvar och sjukvård medan många u-länder visar stadigt bättre resultat. Vi närmar oss de länder varifrån vi skaffar flest migranter, främst Turkiet, men varken Irak, Afghanistan eller Somalia verkar vara utom räckhåll.

Sverige är inne i en nedåtgående spiral. En berg-och-dal-bana utan berg. Och eftersom det inte finns någon politisk vilja att ens se att det finns ett problem, ger jag inte Sverige särskilt många år till som i alla fall nominellt ett i-land. Den enda lösningen, som inte är en lösning utan mer ett sätt att fly undan problemet ännu några år, är att återgå till 1800-talsnivå. Köpa ett vedeldat torp med lite skog och mark, hugga sin ved, skjuta ett rådjur eller en fasan då och då, odla potatis, föda upp höns och får och i största möjliga utsträckning bara överleva sina sista år och skita i allt. Att flytta utomlands skulle kanske vara ett alternativ, men i princip alla världens länder har samma problem och där skulle det nog vara svårare att överleva.

Välkommen till det nya Sverige.

6 juni 2013.

Den sjätte juni borde vara en glädjens dag. En dag då vi gemensamt firar vårt land, vår nations landvinningar och tacksamt skänker en tanke till de generationer av förfäder som slitit och dött för att ta oss dit där vi är idag. Vi borde skänka dem vår tacksamhet över vår lycka att åtnjuta demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter, likhet inför lagen, likvärdiga möjligheter att skaffa oss utbildning och skaffa oss en utkomst.

Vi har mycket att tacka våra förfäder för, men när jag tänker tillbaka på allt detta idag blir jag uppfylld av sorg. När jag tänker på att alla dessa generationer kan ha slitit förgäves, brutit sina åkrar och kroppar och offrat sina liv i gruvor och osunda fabriker till ingen nytta uppfylls jag av förtvivlan. När jag tänker på hur samvetslösa och korrupta politiker på bara några tiotals år i det närmaste har sålt ut allt som åstadkommits under dessa mer än tusen slitsamma år vill jag nästan ge upp och stoppa bösspipan i munnen. När jag dessutom tänker på att jag själv med egen hand i val efter val under så lång har givit dessa politiker mitt stöd och uppmuntrat dem att fortsätta med sitt idoga förstörelsearbete kommer självföraktet som iskall dusch.

Men när jag idag läser om hur den svenska nationaldagen åter kidnappats och grovt förhånas av företrädare för den djupt folkfientliga mångkulturen förvandlas min förtvivlan till raseri. Jag vill slita flaggan ur deras händer och förvisa dem tillbaka till deras unkna hålor åtminstone denna enda dag. Jag vill slippa se representanter för världens mest osunda totalitära ideologi trampa på minnet av svenska demokrati- och jämställdhetskämpar åtminstone denna enda dag. Denna enda dag på året vill jag vara befriad från åsynen av förtryckta kvinnoslavar i svarta skynken och självgoda skatteförsörjda skäggiga män i klänning. Denna enda dag vill jag slippa få min näsa gnuggad i den mångkulturella dynghögen.

Är det för mycket begärt?

PS. Det här är samma inlägg som jag publicerade den 6 juni 2010, den 6 juni 2011 och den 6 juni 2012. Jag har fortfarande inte sett någon anledning att revidera min uppfattning om vår påtvingade nedstigning i helvetet, eftersom ingenting blivit bättre sedan dess, snarare tvärtom. I juni 2010 kunde jag se fram emot det kommande valet. Det gör jag även denna gång. Läs om vad som verkligen händer i Sverige och lägg din röst på Sveriges framtid 2014. DS.

Apropå gruppvåldtäkten i Bollnäs och en manifestation mot rasism. Det är något som inte stämmer.

Det tog inte många timmar efter gruppvåldtäkten på en kvinna i Bollnäs innan en grupp på vänsterkanten bestämde sig för att de måste arrangera en manifestation mot rasism.  

Men polisen har vad jag vet inte lämnat ut några signalement på gärningsmännen eller ens antytt att det skulle röra sig om annat än svenskar ur ursprungsbefolkningen. Så hur i hela världen kunde arrangörerna veta så säkert att det skulle behövas just en manifestation mot rasism efter våldtäkten? Hade polisen läckt information? Eller gissade de bara?

Vi vet fortfarande inte vilka våldtäktsmännen är. Men efter vänsterns uppmaning till manifestation måste jag erkänna att jag har mina misstankar. Numera sätter tydligen även de så kallade ”antirasisterna” likhetstecken mellan gruppvåldtäkter och invandrade gärningsmän.

Likheterna med mordet i Ludvika och den även där snabbt arrangerade manifestationen mot rasism är slående.

Intressant.

Sorgens dag 6 juni 2012.

Den sjätte juni borde vara en glädjens dag. En dag då vi gemensamt firar vårt land, vår nations landvinningar och tacksamt skänker en tanke till de generationer av förfäder som slitit och dött för att ta oss dit där vi är idag. Vi borde skänka dem vår tacksamhet över vår lycka att åtnjuta demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter, likhet inför lagen, likvärdiga möjligheter att skaffa oss utbildning och skaffa oss en utkomst.

Vi har mycket att tacka våra förfäder för, men när jag tänker tillbaka på allt detta idag blir jag uppfylld av sorg. När jag tänker på att alla dessa generationer kan ha slitit förgäves, brutit sina åkrar och kroppar och offrat sina liv i gruvor och osunda fabriker till ingen nytta uppfylls jag av förtvivlan. När jag tänker på hur samvetslösa och korrupta politiker på bara några tiotals år i det närmaste har sålt ut allt som åstadkommits under dessa mer än tusen slitsamma år vill jag nästan ge upp och stoppa bösspipan i munnen. När jag dessutom tänker på att jag själv med egen hand i val efter val under så lång har givit dessa politiker mitt stöd och uppmuntrat dem att fortsätta med sitt idoga förstörelsearbete kommer självföraktet som iskall dusch.

Men när jag idag läser om hur den svenska nationaldagen åter kidnappats och grovt förhånas av företrädare för den djupt folkfientliga mångkulturen förvandlas min förtvivlan till raseri. Jag vill slita flaggan ur deras händer och förvisa dem tillbaka till deras unkna hålor åtminstone denna enda dag. Jag vill slippa se representanter för världens mest osunda totalitära ideologi trampa på minnet av svenska demokrati- och jämställdhetskämpar åtminstone denna enda dag. Denna enda dag på året vill jag vara befriad från åsynen av förtryckta kvinnoslavar i svarta skynken och självgoda skatteförsörjda skäggiga män i klänning. Denna enda dag vill jag slippa få min näsa gnuggad i den mångkulturella dynghögen.

Är det för mycket begärt?

PS. Det här är samma inlägg som jag publicerade den 6 juni 2010 och den 6 juni 2011. Jag har fortfarande inte sett någon anledning att revidera min uppfattning om vår påtvingade nedstigning i helvetet, eftersom ingenting blivit bättre sedan dess, snarare tvärtom. I juni 2010 kunde jag se fram emot det kommande valet. Det gör jag även denna gång. Läs om vad som verkligen händer i Sverige och lägg din röst på Sveriges framtid 2014. DS.

Apropå våldtäktsdomarna mot de åtta afghanerna i Mariannelund.

Du har säkert läst om det. Det fall som beskrivits som den värsta våldtäkten någonsin i Sverige har nu gått till dom i Eksjö tingsrätt. Sju afghanska asylsökande av åtta har funnits skyldiga till att ha turats om att under sju timmar våldta en svensk tvåbarnsmamma i ett asylboende i Mariannelund. Med tanke på brottets utomordentliga råhet och dess långtgående konsekvenser för offret skulle jag vilja beskriva domarna som stötande milda.

Domen är sällsynt vidrig läsning. Den finns att ladda ner hos Avpixlat, men jag rekommenderar att känsliga personer låter bli. Här är en sammanfattning. De åtta afghanska männen har gemensamt och i samförstånd brottat ner kvinnan, hållit fast henne, tryckt ner henne i en säng och slitit av henne kläderna. Hon hamnade av chocken i ett vanmäktigt, chockartat och passivt tillstånd, helt ur stånd att värja sig, vilket männen enligt domen utnyttjade. De har sedan under flera timmar turats om att våldföra sig sexuellt på henne både analt, vaginalt och oralt. De afghanska männen utnyttjade hänsynslöst att kvinnan både var fysiskt liten och hade druckit en del alkohol och därför inte kunde försvara sig. Kvinnan gick in i ett chocktillstånd medan de åtta männen våldtog henne i tur och ordning. Tidigt nästa morgon kunde hon själv ringa polisen. Männen greps sedan i omgångar.

De åtta åtalade dömdes enligt följande. Jag brukar inte publicera namn på vare sig åtalade eller dömda, men jag gör ett undantag idet här fallet på grund av brottets utomordentliga råhet.

Rafi Bahaduri, 25, döms för grov våldtäkt till sex års fängelse och ett skadestånd på 175 000 kr. Det var han som kände kvinnan och lockade med henne till ”festen” på asylboendet.

Salahedin Hashemi, 20, döms för grov våldtäkt till sex års fängelse samt utvisning till april 2027.

Zia Mohammadi, 20, döms för grov våldtäkt till sex års fängelse samt utvisning till april 2027.

Morteza Afzali, 20, döms för grov våldtäkt och medhjälp till grov våldtäkt till sex år och sex månaders fängelse samt utvisning till april 2027.

Aziz Ahmad Mohammadi, 33, döms för grov våldtäkt och medhjälp till grov våldtäkt till sex år och sex månaders fängelse samt utvisning till april 2027.

Hedayat Rahmati, 20, döms för grov våldtäkt till sex års fängelse samt utvisning till april 2027.

Rustam Ghafory, 21, döms för grov våldtäkt till fyra år och sex månaders fängelse samt utvisning till april 2027.

Åtalet mot den åttonde deltagaren ogillades av brist på bevis.

Kvinnans tillvaro har sedan den råa våldtäkten varit ett fortsatt chocktillstånd. Kvinnan var till en början hänvisad till rullstol och kunde inte kontrollera avföring eller urin under två veckor. Hon har vårdats på en psykiatrisk klinik i Västervik i nästan en månads tid. Den drabbade kvinnan hemsöks fortfarande av av mardrömmar på nätterna, vågar varken vara ute själv eller sova ensam. De mänskliga kostnaderna för dessa afghaners vistelse i Sverige är alltså betydande.

Så även de ekonomiska. Bara advokatkostnaderna i fallet uppgår till 2.273.284 kronor vilka betalas av staten, det vill säga tas från dina och mina inbetalade skattepengar. Tillkommer sedan kostnaderna för överklagandeprocessen. Vad fallet kostat i övriga rättegångskostnader; tid i rätten, löner till domare och rättens tjänstemän, arvoden till nämndemän, pappersexcercis som kopiering, mm plus både akut och långvarig framtida sjukvård till kvinnan framgår inte. Inte heller finns det något mått på hur mycket mänskligt lidande dessa afghaner åsamkat kvinnan och hennes familj. Jag skulle inte tro att dessa summor läggs till invandringens kostnader, men det är där de hör hemma. Om dessa afghaner inte befunnit sig i landet hade inget av detta hänt.

De milda straffen är för mig stötande. Det faktum att de dömda inte heller döms till livstids utvisning är även detta grovt stötande. Vårt land skulle vara en bättre plats att leva på utan dessa sju afghaner. Jag anser att följande riktlinjer bör gälla vid utlänningars brottslighet i Sverige.

1. Låt utvisning vara en obligatorisk och ovillkorlig påföljd för alla utländska medborgare som döms i domstol, åtminstone för personer som döms till fängelsestraff. Obligatorisk och ovillkorlig utvisning är troligen den enda påföljd som möjligen skulle kunna få dessa personer att tänka efter innan de begår brott.

2. Låt alltid alla åtalade utlänningar sitta kvar i häkte genom hela utredningen och genom alla överklaganden. Risken att de avviker och blir illegala är annars alltför stor.

3. Låt alltid utvisning vara det primära straffet. Låt alla eventuella andra straff vara villkorliga. Vinsten av att bli av med dessa individer är oändligt mycket större än förlusten av ett bötesbelopp och eventuella skadestånd betalas ju ändå av staten. Besparingen av att slippa hysa dem i fängelse är ca 2 – 3.000 kronor per dygn och person och de pengarna har vi bättre användning för i äldrevården eller skolan.

4. Acceptera som regel inga hinder för utvisning. Är den utvisades familj oroliga för den utvisades säkerhet i hemlandet står det dem fritt att följa med. Kan utvisningen av någon anledning absolut inte verkställas måste den utvisade hållas i förvar tills dess att verkställighet kan ske. Den utvisningsdömde får på inga villkor släppas lös i samhället.

5. Låt alltid all utvisning gälla på livstid. Det är den enda verksamma påföljden för kriminella utlänningar av det här slaget och det enda sättet att förhindra fortsatt kriminalitet i landet och att skydda svenska folket och alla skötsamma invandrare från att utsättas för deras framtida brott.

Avpixlat