Red.

Posts Tagged ‘asylpolitik’

Mitt långfinger till den svenska pressen.

In asylpolitik, åsiktsregistrering, demokratur, desinformation, flyktingar, invandring, journalister, korruption, media, medlöpare, Norden, politisk korrekthet, press, sanning och lögn, Sverigedemokraterna, valet 2014, yttrandefrihet on 8 september, 2014 at 12:39

asylmottagande_2014

 

Klicka på bilden så får du se en större version.

I princip hela den svenska pressen har gjort en gemensam ansträngning för att försöka dölja vissa besvärande fakta beträffande asylinvandringen till Sverige och de övriga Nordiska länderna. Bilden ovan är en annons som Sverigedemokraterna gjort och som de försökt få publicera i den svenska pressen. Praktiskt taget samtliga tidningar har vägrat ta in annonsen. Är det för att redaktörerna tror att de olika ländernas migrationsmyndigheter ljuger om sina siffror? Eller är det för att fakta inte stämmer med den bild pressen vill förmedla till det sovande folket?

Jag publicerar annonsen på bloggen i hopp om att någon som inte sett den förut ska få ögonen på den och förhoppningsvis börja fundera över vilken roll den svenska pressen självsvåldigt har tagit sig. Pressen ska bevaka stat och myndigheter och stå på vanligt folks sida. Den svenska pressen, likt pressen i gamla Sovjetunionen och DDR, gör tyvärr tvärtom. Bevakar och uppfostrar vanligt folk för statens räkning.

Den svenska journalistkåren har förvandlat sig själva till en propagandistkår som springer maktens ärenden. De borde skämmas.

Annonser

Lösningen på problemet Lampedusa och Melilla.

In asylpolitik, dhimmifiering, EU, Europa, försvar, flyktingar, invandring on 6 maj, 2014 at 18:32

Lampedusa är idag tillsammans med Melilla en av Europas mest utsatta utposter i Medelhavet. Hit försöker tusentals migranter från både Mena-området och Sub-Sahara-Afrika ta sig varje år. De som överlever sjöresan eller lyckas klättra över staketet har kommit till Europa och kan kräva att få asyl, eller åtminstone att få sitt asylkrav bedömt i en rättslig process.

På senare tid har flera migranter omkommit på vägen mellan Libyen och Lampedusa. Dessa sjöolyckor har fått de förutsägbara rösterna i Sverige och EU att kräva att befolkningarna i Mena-området och resten av Afrika istället ska ges asyl direkt i sina hemländer. Som om det inte räckte med att Sverige som enda land i världen redan på förhand beviljat carte blanche asyl och permanent uppehållstillstånd till den samlade befolkningen i Eritrea (ca 5 miljoner) och Syrien (ca 20 miljoner).

LampedusaLampedusa

Oavsett denna generösa på förväg utan frågor beviljade asyl till 25 miljoner människor, kommer Lampedusa och Melilla för överskådlig framtid att vara Europas blödande sår mot söder. Hit kommer framledes miljoner migranter att söka sig för att ha chansen att komma in i lyckolandet Europa. Redan nu kommer rapporter om att så många som 800.000 migranter väntar i Libyen på att komma med en båt. Med ett uppskattat pris på 10.000 dollar per näsa är detta en potentiell marknad på hela 8 miljarder dollar. En storindustri.

Lampedusa, med endast ca 20 kvadratkilometer yta, är egentligen helt olämplig som mänsklig bosättning. Här finns inget vatten annat än det som kan samlas ihop under de sällsynta regnen. Ön är karg och egentligen inte lämpad för annat jordbruk är fårskötsel. Här bor ca 5.000 personer som försörjer sig på fiske, turism och jordbruk.

Min lösning på problemet Lampedusa är helt enkelt att Italien evakuerar ön med dess grannöar Conigli, Lampione och Linosa tillsammans med Pantelleria och relokerar befolkningen på kanske 15 – 20.000 personer till fastlandsitalien, till exempel i provinsen Apulien där man kan köpa hela övergivna byar tämligen billigt och där fiske och jordbruk är de traditionella inkomstkällorna.

MelillaMelilla

Ceuta och Melilla är två av sju mindre landområden och öar som Spanien fortfarande håller på och intill Afrikas nordkust i Marocko. Ceuta och Melilla är tämligen stora städer med över 70.oo0 invånare vardera. Ceuta och Melilla utsätts mer eller mindre dagligen för invasionsförsök från afrikanska migranter som pressar på och klättrar över sexmeters stängsel för att på det sättet komma in i Europa. Marocko gör sedan självständigheten anspråk på dessa områden och det klokaste vore väl för Spanien att ge upp enklaverna och flytta sin och EUs gräns till det spanska fastlandet. Detta skulle göra enklaverna ointressanta för de afrikanska migranterna, eftersom Marocko i likhet med Libyen knappast har status som drömland.

Ett tillbakadragande från Lampedusa-gruppen, Pantelleria, Ceuta och Melilla kan naturligtvis ses som ett nederlag för Italien och Spanien som nationer, men som det politiska läget är inom EU kan varken Italien och Spanien unilateralt eller EU centralt förväntas kunna skrapa ihop det politiska stöd som behövs för att försvara öarnas integritet. De tjänar endast som en lockande port in till Europa för miljontals migranter i Mena-länderna och Sub-Sahara Afrika.

Alla Europas nationer har vid ett tillfälle eller annat förlorat bitar av sitt territorium och överlevt. Sverige förlorade exempelvis i 1809 års krig med Ryssland en tredjedel av landytan och befolkningen utan att detta fick landet att kollapsa. Frankrike förlorade Algeriet utan att gå under. Lampedusa och Melilla är att betrakta som utposter som i rådande politiska läge inte är möjliga att försvara utan en helt oacceptabel nivå av militärt våld och borde därför överges, i alla fall tillfälligt. Det kommer inte att få Italien eller Spanien att bryta samman som nationer. Men det kan lätta på det enorma migranttryck som just nu pressar Europa till allt mer långtgående eftergifter.

Om så krävs skulle EU mycket väl ha råd att kompensera både Italien och Spanien för förlusten av dessa små områden och öar. Att ge de människor som måste evakueras, totalt kanske ett par hundra tusen personer, en EU-pension att leva på skulle dessutom troligen betyda en vinst jämfört med alternativet.

Det vore en sak att arbeta för i Europaparlamentet.

Mångkulturen finns inte.

In asylpolitik, dhimmifiering, invandring, islamisering, mångkultur, parallellkultur, religion on 3 maj, 2014 at 18:58

Det skrivs och pratas ofta om ”mångkultur”, ”mångfald”, och så vidare. Men vad jag kan se handlar det inte om något ”mång-”. Detta ord torde ju betyda att det finns fler kulturer i spel, i alla fall fler än två. 

Men så är inte fallet i Sverige. Här handlar det i praktiken endast om två kulturer som konfronterar varandra och kämpar om utrymmet. Den svenska och den arabisk-muslimska. Någon annan främmande kultur har i praktiken sällan eller aldrig kraft att göra något väsen av sig. Visserligen finns det en sihkisk församling utanför Stockholm, ett thailändskt tempel i Norrland, katolska och ortodoxa kyrkor i Stockholm, synagogor åtminstone i Stockholm och Malmö och säkert också representanter för alla andra religioner och kulturer. Men i verkligheten domineras alla invandrarkulturer av den ojämförligt mer våldsamma och aggressiva arabisk-muslimska.

Så det handlar alltså i verkligheten inte, som det påstås, om någon mångkultur utan om två kulturer som lever sina egna liv och konkurrerar fast på någorlunda samma geografiska område. I de fall där dessa två kulturer stöts emot varandra uppstår, liksom med de tektoniska plattorna i jordskorpan, konflikter med inte sällan omfattande materiell och mänsklig förödelse som resultat. Något annat är inte att vänta med kulturer som inte är kompatibla med varandra.

Den islamiska dogmen ser den västerländska kulturen som avskyvärd och degenererad och i strid med guds vilja och syfte. Det är ett ganska djupgående avståndstagande. När jag studerar islam ser jag en en totalitär ideologi fylld av endemisk misogyni, allmän främlingsfientlighet mot icke-muslimer, ett uttalat ”vi och dom”-tänkande, förnekande av demokrati, jämställdhet mellan könen, likhet inför lagen och de mänskliga rättigheter som definierar den västliga kulturen. Allt detta hjälpligt dolt av en täckmantel av religion, som gjort att islam kunnat slå rot i väst i skydd av lagar om religionsfrihet.

Precis som ortodoxa muslimer ser den västerländska kulturen som förkastlig, ser jag inom islam inget jag vill bli delaktig i. Låt oss gå skilda vägar. Om inte, fruktar jag att vi obevekligt, om än långsamt, går mot krig.

”Hora!”

In asylpolitik, desinformation, dhimmifiering, invandring, islamisering, kriminalitet, kvinnoförtryck, mångkultur, parallellkultur, pensionärer, politiker, sharia, valet 2014 on 27 april, 2014 at 11:54

Min mor bor i en mindre mellansvensk stad. Som så många andra liknande städer och samhällen har de styrande även här försökt kompensera vikande befolkning och skatteintäkter med ett inflöde av migranter från allehanda icke-europeiska länder. De flesta av dessa är muslimer om man ska döma efter kvinnornas klädsel och de män med skägg, kalott, klänning och alltför korta byxor man ser ute.

Samhällets förändring har pågått utan att beröra min mor i någon större utsträckning. Hon har vid det här laget bott i staden i många år och har funnit en krets av vänner och bekanta som hon träffar regelbundet. Som pensionär har hon dessutom ett ganska upptrampat rörelsemönster som bara i undantagsfall tangerar de platser där de nyanlända vistas. Hon är till yttermera visso en ganska typisk svensk i så måtto att hon anser att vi bör hjälpa människor som har behov av vårt stöd och hjälp, även om dessa skulle råka vara födda i andra länder och ha en annan hudfärg. Hon har dock ingen kontakt med datorer eller nätet, så hon är för sina nyheter hänvisad till vad mainstream-media förmedlar lokalt och nationellt.

Det hände för några månader sedan, men hon berättade inte om det förrän härom veckan. Händelsen kan tyckas obetydlig och orsakade ingen fysisk skada. Ändå kan hon inte glömma.

Hon går varje dag en runda med stavar för att hålla sin kropp i gång, en rutin hon sällan missar. På sin vanliga promenad mötte hon på den asfalterade gångstigen en ung representant för den nya befolkningen. En pojke med kortklippt korpsvart hår och vackra bruna ögon. Kanske i tioårsåldern, spensligt byggd och iklädd någon sorts träningskläder. Hon kan inte se skillnad på Adidas eller något annat klädmärke så det är så långt vi kommer med signalementet. Det finns säkert tiotals eller kanske ett hundratal pojkar med liknande utseende i den lilla staden.

Mötet med pojken blev omtumlande för min mor. När de närmade sig varandra på gångstigen lade hon an det lilla leende som hon alltid ger mötande människor i de fall det inte rör sig om en närmare bekant i vilket fall det oftast blir en handskakning och en pratstund. Gossen var emellertid inte disponerad för att besvara leendet utan behöll sin lite buttra min. Men när de passerade varandra yttrade han dock ett hälsningsord.

”Hora!”

Det var allt han sa, men min mor blev så överraskad av detta att hon inte kom sig för med att leverera något svar. Hon har annars gott om skinn på näsan och brukar inte låta övertramp stå emotsagda. Detta var emellertid så långt bortom alla för henne kända gränser för mänskligt beteende att hon blev tillfälligt svarslös. Det var först när hon kommit inom hemmets dörr det började gå upp för henne vad som skett i mötet med denne lilla representant för Det Nya Sverige.

Hon berättade om händelsen med ett mått av tvekan och först flera veckor efter mötet. Hon känner till min inställning till islam och ville nog inte ge mig onödigt vatten på min kvarn. Men hon vet också att jag inte har kommit till mitt ställningstagande mot islam av en slump, utan att jag har studerat ämnet under längre tid. Men hon hade inte kunnat glömma den kränkning denne lille pojke utsatt henne för och nu ville hon veta vad som kan få en gosse att bete sig på detta sätt.

Det är inte lätt att för en gammal människa på ett skonsamt sätt berätta om islam, dess doktrinära misogyni och det vi-och-dom-samhälle som gradvis tillåts byggas upp i vårt land. Jag tonade ner min beskrivning så mycket jag kunde, men inte ens en vittvättad version av landets utveckling är särskilt uppbygglig. Skulden vilar tungt på de politiker som med berått mod dragit på oss mångkulturkatastrofen. Vi kan med fog ställa oss frågan vad det är för samhälle våra politiker skapat åt oss.

Vad medieeliten inte vill prata om.

In asylpolitik, demokrati, desinformation, flyktingar, invandring, islamisering, journalister, kriminalitet, kvinnoförtryck, mångkultur, parallellkultur, politisk korrekthet, press, sanning och lögn on 26 april, 2014 at 10:43

Jag skrev en gång för ett bra tag sedan att jag inte skulle avslöja för mycket av innehållet i boken Problempartiet av Björn Häger. Jag vill nämligen att du också ska läsa boken och skapa dig en uppfattning om vad journalisteliten gör och inte gör för att befrämja yttrandefrihet och demokrati i vårt land. Men. Men en bit till ska jag ta upp, och det handlar om vilka frågor journalisterna och chefredaktörerna anser vara legitima att diskutera. Och vilka som inte anses vara det.

Hallins modell för studier av objektivitet.
Från Hallin, The Uncensored War 1986
Publicerad i Häger, Problempartiet, 2012, sid 249

I diagrammet ovan ser vi tre fält eller sfärer; ”konsensus”, ”legitima konflikter” och ”avvikelser”. Enligt Hallins modell för studier av objektivitet kan alla frågor och diskussionsämnen sorteras in i en eller en annan av dessa grupper. I sfären ”konsensus” finns förstås alla i princip konfliktfria frågor som de flesta människor är överens om, exempelvis att demokrati är att föredra som samhällsordning och att val ska vara hemliga. Detta är frågor där de allra flesta aldrig har minsta tanke på att ha avvikande åsikter.

I nästa sfär, ”legitima konflikter”, placeras frågor som journalisterna anser att det är legitimt att diskutera och att ha olika åsikter om. Hit räknas om skatterna ska sänkas eller om kärnkraften ska avvecklas eller byggas ut. Detta är frågor där vi medborgare har medieelitens benägna tillstånd att tycka något annat än vad de själva gör.

Utanför cirklarna placeras sfären av ”avvikelser”, och det är här det börjar bli intressant. Här är åsikter och ställningstaganden som medieeliten upplever som så avvikande att de inte förtjänar att skyddas av yttrandefriheten. Vad som är en legitim konflikt och vad som är en avvikelse beror förstås lite på vem man frågar. Därför tyckte vi det vore intressant att redovisa vad några kända journalister anser är förbjudna ämnen. Vi har tagit ut några som kan betraktas som makthavare i branschen. Boken redovisar fler, men eftersom jag vill att du ska läsa den själv får det stanna vid ett smakprov. (Och nej, jag får inte någon kickback på försäljningen.)

Personerna:
– Jan Helin, chefredaktör, Aftonbladet
– Thomas Mattson, chefredaktör, Expressen
– Lena Sundström, reporter, TV4
– Staffan Sillén, chef, SR Ekot

Frågor och påståenden:
– Minska invandringen
– Nej till mångkultur
– Ställ hårdare krav på invandrarna
– Invandrare våldtar mer än andra
– Kosovoalbaner stjäl
– Romer stjäl
– Muslimer är det största hotet
– Förbjud burka
– Förbjud minareter
– Inför dödsstraff

Låt oss börja med Jan Helin, chef för landets största tidning. Denne mediemakthavare visar upp en ganska nykter syn på påståendena i listan. Han tycker att ”Minska invandringen”, ”Nej till mångkultur”, ”Ställ hårdare krav på invandrarna”, ”Muslimer är det största hotet” (kanske inte så överraskande), ”Förbjud minareter” och ”Inför dödstraff” är fullt legitima påståenden och åsikter. Det är bara två påståenden som han definitivt inte vill se; de är ”Invandrare våldtar mer än andra” och ”Kosovoalbaner stjäl”. Påståendet att ”Romer stjäl” är dock Helin nästan villig att acceptera och placerar det på gränsen till vad som bör tillåtas tillsammans med ”Förbjud burka”.

Thomas Mattson, som väl får beskrivas som Helins argaste konkurrent, verkar inte heller vara den mångkulturkramare han ibland utmålas som. Han anser att påståenden som ”Minska invandringen”, ”Nej till mångkultur”, ”Ställ hårdare krav på invandrarna”, ”Kosovoalbaner stjäl”, ”Romer stjäl”, ”Muslimer är det största hotet”, ”Förbjud burka” och ”Förbjud minareter” är fullt legitima och bör få diskuteras. Han reagerar dock starkt på påståendena ”Invandrare våldtar mer än andra” och ”Inför dödstraff” som han inte anser ska få framföras.

Lena Sundström, SDs kanske största fiende i media, sätter okejtecken för påståenden som ”Minska invandringen” och ”Förbjud burka”, men anser att det borde vara förbjudet att säga ”Nej till mångkultur”, ”Ställ hårdare krav på invandrarna”, ”Invandrare våldtar mer än andra”, ”Kosovoalbaner stjäl”, ”Romer stjäl”, ”Muslimer är det största hotet”, ”Förbjud minareter” och ”Inför dödstraff”. I Lena Sundströms värld är det en hel del man inte får prata om.

Staffan Sillén, slutligen, är chef på Ekot och får betraktas som en makthavare inom etermedia, anser att det är legitimt att argumentera för att ”Minska invandringen”och ”Förbjud burka”, medan han tycker att ”Nej till mångkultur” är på gränsen till vad som ska tillåtas. Han tycker också det är okej med ”Ställ hårdare krav på invandrarna” medan ”Invandrare våldtar mer än andra”, ”Kosovoalbaner stjäl”, ”Romer stjäl”, ”Muslimer är det största hotet”, ”Förbjud minareter” och ”Inför dödstraff” är påståenden som inte borde ges utrymme.

Ovanstående är hämtat ur boken Problempartiet – Mediernas villrådighet kring SD valet 2010.
Bokus

Tidigare inlägg om boken Problempartiet

Apropå Centerpartiets nya idéprogram och rekordlåga opinionssiffror.

In asylpolitik, Centerpartiet, invandring, islamisering, parallellkultur, valet 2014 on 20 januari, 2013 at 13:59

I Sifos senaste undersökning som presenterades härom dagen har Centerpartiet stöd av 3,2 procent av väljarna. Det är det sämsta resultat partiet fått i en Sifo-undersökning sedan 1967.

Det är lätt att dra slutsatsen att publiciteten runt det nya idéprogrammet och de usla opinionssiffrorna på något sätt hör samman. Jag tycker i alla fall att det är väldigt bra att Centerpartiet är tydliga med sina visioner för Sverige. Alltför många partier hummar och mumlar och triangulerar och säger sådant de tror att väljarna vill höra. Och håller käft om sådant som inte känns opportunt för tillfället.

Vi som ska rösta i september 2014 har ju faktiskt nytta av att veta var Centern står. Att sedan fri invandring och månggifte och alla de andra dumheterna inte råkar vara frågor de potentiella centerväljarna sätter högst på önskelistan är ju trist för Centern, men jag tycker partiet ska få poäng för att de vågar gå ut med dem.

Parallellkulturen drabbar alla.

In asylpolitik, Europa, Frankrike, Internationellt, islamisering, kriminalitet, parallellkultur on 19 januari, 2013 at 14:05

Idag inlöper historien om hur Hillary Swank, skådisen som bland annat gestaltat en kvinnlig boxare i Clint Eastwoods ”Million Dollar Baby”, utsatts för ett fräckt och brutalt rån i en av Paris’ mångkulturella förorter.

hillary_swankHillary Swank. Rånad i Paris.

Hillary Swank befann sig i fredags enligt pressuppgifter i en taxi på resa till okänd destination, men det föll sig inte bättre än att taxin tvingades stanna vid rött ljus i en korsning i förorten Saint-Denis. Under det korta stoppet passade en okänd man på att krossa bilens sidoruta med något hårt föremål och rycka åt sig Swanks handväska.

Saint-Denis ligger strax utanför Paris norra stadsgräns och den tidigare industriförorten är numera hem för en stor muslimsk befolkning som invandrat från de tidigare franska kolonierna. Seine-Saint-Denis som området heter (nummer 93 i den något förvirrande franska regionala uppdelningen) innehåller bland annat stadsdelarna Clichy-sous-Bois där kravaller och bilbränder varit vardagsmat de senaste åren. Clichy-sous-Bois var till exempel startplatsen för de omfattande kravallerna i oktober 2005. Att kravallerna inträffade under firandet av den muslimska fastemånaden ramadan ger kanske en ytterligare dimension till händelserna. Under nyårsnatten 2012-2013 sattes 1.193 bilar i brand i Frankrike, varav 209 bara i Stor-paris där Saint-Denis ingår. Att bränna bilar har i Frankrikes invandrarförorter blivit något av en nyårstradition likt brännandet av julbocken i Gävle.

I Seine-Saint-Denis finns det inte mindre än 36 områden och stadsdelar vilka man som vit icke muslim gör klokast i att undvika. Dessa kallas på franska ”Zones urbaines sensibles”, känsliga stadsdelar eller på svenska kanske närmast ”utanförskapsområden”. I hela Frankrike finns det enligt officiella siffror minst 751 sådana områden. I Danmark, som inte drar sig för att erkänna det, innehåller listan 39 områden. I Sverige fanns det, sista gången någon vågade räkna, 211 sådana områden.

Million dollar baby rånad i Paris
Hillary Swank in Paris überfallen
Zones urbaines sensibles
Parisupploppen 2005
Tidigare inlägg om Frankrike och ZUS
Saint-Denis
Svenska problemområden A-L
Svenska problemområden M-Ö
Danska problemområden

Ny bidragsmagnet; ”De ensamkommandes förening”.

In "ensamkommande flyktingbarn", asylpolitik, islamisering, korruption, medlöpare, parallellkultur on 15 mars, 2012 at 13:27

Från vänster vice ordförande Liza Yousef, sekreterare Anher Sami, Akwasi Baah, ordförande Navid Khanzade, kassör Amir Mehzad, Baktash Wejdan, Rahmatullah Rahmani och Alexander Mohamud.

Det är mycket ”ensamkommande” nu och var väl bara en tidsfråga innan något ljushuvud bland de ”ensamkommande” skulle komma på att det finns pengar i föreningslivet. Eller också har de fått hjälp. Här vankas det i alla fall inte bara gratis tv-spel, busskort, körkort, gymkort, badresor och annat trevligt. Nej, när man nu kommit in i föreningssvängen genom att starta Sveriges Ensamkommandes Förening blir det även pengar i form av stipendier, statsbidrag, utbildningsbidrag, resebidrag, konferensbidrag, organisationsstöd och säkert massor som jag inte ens känner till.

Det är seriösa pengar som du och jag strösslar över dessa föreningar. De föreningar t ex som kontrolleras av Sabuniklanen, bl a Afrosvenskarnas Riksförbund, kammar in minst 8 miljoner om året i statsbidrag utan att uträtta något nämnvärt. I alla fall inget som är positivt för Sverige och svenskarna.

Denna nybildade förening/bidragsmagnet styrs i alla fall tills vidare av samlingen ovan. Och om du tycker att det verkar misstänkt tunnsått med barn på bilden, så kan jag berätta att styrelsemedlemmar måste ha fyllt 18 år. Däremot är det anmärkningsvärt att man faktiskt lyckats hitta en ensamkommande kvinna, om det nu inte är så att hon är ditplacerad av Röda Korset för att hålla lite koll på grabbgänget.

Nu väntar vi bara på den nybildade föreningens första fördömande av Israel.

SEF, Sveriges Ensamkommandes Förening

”Ensamkommande” och Dublinförordningen.

In "ensamkommande flyktingbarn", asylpolitik, äldrevård, EU, invandring, islamisering on 12 mars, 2012 at 18:51

I dagens Dagens Nyheter, Stockholmsbilagan (sid 1, 4 och 5) bjuds vi på ett stort upplagt reportage med Ali Hussein. Ali är enligt DN ett ”ensamkommande flyktingbarn” på ”15 år” från Afghanistan som nu har fått en fristad hos en fostermamma i stockholmsförorten Vårby. DN har säkert tänkt att artikeln ska få läsarna välvilligt inställda till de tusentals ”barn” som nu trängs på mottagningarna, men DN har nog inte tänkt på att man själva avslöjar fakta som visar att Ali sannolikt inte ens skulle släppts in. 


Huruvida Ali verkligen är ”ensamkommande”, ”flykting” eller ”barn” är väl upp till var och en att bedöma, men vad som framstår som klart är att han är ordentligt berest (se den inringade och förstorade delen av artikeln ovan). På sin väg från det trista livet i Afghanistan till överflödet i Sverige har han passerat Pakistan, Iran, Turkiet, Grekland, Italien, Frankrike, Tyskland och Danmark.

Men vänta nu lite…

Tyskland? Frankrike? Italien? Grekland? Alla dessa är ju länder som skrivit under Dublinförordningen som tillkommit för att hindra personer som Ali att ägna sig åt så kallad asylshopping, där migranter reser runt inom EU tills de hittar det land som för tillfället erbjuder bäst villkor. Även om en person kommit till Sverige och vill söka asyl här, så är det långt ifrån säkert att vi i behöver ta ansvar för hans försörjning. Ett annat EU-land kan ha det ansvaret och då kan han tvingas åka dit istället. Det är alltså ingen mänsklig rättighet att få asyl i Sverige, trots allt som skrivs i pressen. Det är för övrigt ingen mänsklig rättighet att få asyl i något land över huvud taget, bara att få ansöka.

Dublinförordningen ska stoppa asylshopping bland annat i följande fall:

1. Man har rest in i ett annat EU-land innan man kom till Sverige

2. Man har redan fått visum eller uppehållstillstånd av ett annat land som omfattas av Dublinförordningen

3. Man har rest in illegalt i ett land som omfattas av Dublinförordningen

4. Man har redan ansökt om asyl i ett annat land som omfattas av Dublinförordningen

5. Migrantens familj har redan uppehållstillstånd i något annat EU-land

Så även om Ali inte redan fått visum eller uppehållstillstånd, eller ens ansökt, i något annat land, tyder DNs avslöjande uppgifter på att Ali skulle ha skickats ut ur riket redan när han dök upp i Sverige första gången. Om inte annat så på grunden att han skulle ha rest in illegalt i ett land som omfattas av Dublinförordningen. Ali har troligen rest in illegalt i alla de EU-länder han besökt. Om han borde ha skickats till Grekland (första ankomstland) eller till Italien, Frankrike, Tyskland eller Danmark (som gör ålderskontroller på ”barnen”) kan nog bara juristerna avgöra. Vad som förefaller klart för en lekman är emellertid att Ali med största sannolikhet inte har någon som helst anledning att befinna sig i Sverige.

Vi skulle kunna reducera våra migrantkostnader till en bråkdel, och troligen kunna avhjälpa många av de resursproblem som drabbar äldrevården och skolorna, om vi bara följde de lagar och förordningar som finns på plats. Dublinförordningen är inte den enda. Varför vi väljer att se mellan fingrarna med de ”ensamkommande” är ett politiskt ställningstagande som nog aldrig formulerats offentligt inför medborgarna.

Tidigare inlägg om Dublinförordningen
Dagens Nyheter ”Ali, 15, fick ny mamma i Stockholm” (grafiken finns inte med i nätupplagan)

Uppdatering 1
Bloggen Misslyckande har grävt vidare i fallet Ali och tittat på vad Alis fostermamma kan tjäna på att ha Ali och hans landsman boende hos sig. Det är inte några småsummor precis. Om man bara har plats hemma kan det nog vara en ganska god affär att ha ett par-tre ”flyktingbarn” inneboende…

Uppdatering 2
Återigen har bloggen Misslyckande grävt fram intressanta fakta. Den här gången handlar det om huruvida de ”ensamkommande” verkligen är ensamma eller inte. En uppsats vid Stockholms Universitet från 2009 skriven av Marie Hessle visar att verkligheten inte alltid är som den utmålas i media…

Tre obekväma frågor om de ”ensamkommande”.

In "ensamkommande flyktingbarn", asylpolitik, islamisering, journalister, kriminalitet, politiker on 5 mars, 2012 at 20:17

Vi har publicerat det här inlägget tidigare på bloggen. Men i dyningarna efter reportaget om de ”ensamkommande” i Dalarnas Tidningar känns delar av texten relevant igen. De som läst oss tidigare får förlåta, men det kanske kan vara intressant för eventuella nytillkommande.

(Del av tidigare publicerat inlägg från den 3 januari 2010. Något redigerad.)

Första frågan.
Handlar det verkligen om barn?
Genom att använda ordet “barn” frammanar man bilden av en ensam gråtande femåring i sliten jacka och med en adresslapp i ett snöre om halsen. Detta är uppenbarligen inte inte förenligt med verkligheten. De ensamkommande “barnen” tycks i verkligheten sällan vara barn. Det rör sig i praktiken om unga vuxna män i åldrar från 15-16 och upp till 25-30. Av de bilder på ensamkommande ”flyktingbarn” som cirkulerat i pressen så tycks de flesta dessutom tillhöra den senare gruppen. Man kan anta att om pressen hade kunnat hitta några barn så skulle dessa ha visats upp på bild.

Det är visserligen möjligt att en del av de ensamkommande verkligen är barn i juridisk mening, dvs under 18 år, men eftersom inkompetenta eller kuschade handläggare på Migrationsverket inte lägger pengar (eller tillåts göra det) på att låta göra några medicinska åldersbestämningar eller kontroll av identiteter är det omöjligt att bevisa om en ung man är 17 eller 23. Deras gissning är så god som någon annans. “Barnens” egna utsagor om sin ålder blir gällande. Säger man att man är 16 år och heter Muhammed, så skriver Migrationsverket in detta i sina papper.

Andra frågan.
Kommer de verkligen ensamma?
Nästa misstänkta lögn är det ofta använda påståendet att dessa ”barn” kommer ensamma. I verkligheten kan de visserligen ha lämnats ensamma några minuter på Migrationsverkets parkeringsplats, men på vägen dit har de med största sannolikhet haft hjälp, stöd och coachning från erfarna och välbetalda människosmugglare som vet hur det fungerar i Sverige och vad man lämpligen bör säga för att vara i det närmaste garanterad asyl. Hur skulle annars en 20-årig somalisk analfabet veta var Migrationsverkets lokaler i Malmö är belägna? Hur kan de ens veta var Malmö ligger? Eller hitta till Sverige för den delen?

Praktiskt taget ingen av dessa “ensamkommande” har heller några papper som kan visa deras identitet eller ursprung. Man kan undra hur de kunnat komma ända till Sverige utan resedokument. Svaret är att de har de troligen inte. Deras dokument används på vägen, men tas om hand av smugglarna innan “barnen” släpps av på Migrationsverkets parkering; papperen är värdefulla och kan användas fler gånger.

Smugglingen av dessa människor är en mycket lönsam och tämligen riskfri organiserad kriminell verksamhet. Branschen omsätter troligtvis åtskilliga miljarder och har utvecklats till ett väloljat system; ett slags DHL eller FedEx fast med människor i stället för paket. För en summa på 100.000 – 150.000 kronor eller mer kan en familj skicka en av sönerna till Sverige för att söka asyl och uppehållstillstånd. När detta är avklarat kan släkten följa efter och få uppehållstillstånd av anhörigskäl.

Tredje frågan.
Är de verkligen flyktingar?
Den tredje misstänkta lögnen är att detta skulle handla om flyktingar. Så är sällan fallet, även om någon enstaka av “barnen” mycket väl kan ha rymt från något i sitt hemland. Försvinnande få av de utlandsfödda i Sverige är nämligen flyktingar. Av de drygt 100.000 som årligen får uppehållstillstånd i Sverige är bara något tusental flyktingar i ordets rätta mening, utvalda av FNs flyktingorgan UNHCR och Sverige i samarbete. Resten är ekonomiska migranter och bidragsturister som tagit sig hit på egen hand.

Vi skulle alltså kunna hjälpa tusentals behövande äkta flyktingar om budgeten inte belastades med kostnader för icke-flyktingarna. Både politiker, media och talesmän för migrationsindustrin använder slarvigt och felaktigt uttrycket “flykting” i likhet med det lika felaktiga ordet “barn” för att väcka vår sympati för hanteringen. Man vill frammana bilden av ett stackars barn som flytt från sitt hem i panik med kulorna vinande om öronen, som tvingats lämna sin mördade familj bakom sig, och som efter en tid som gatubarn träffat på en vänlig man som av ren godhet betalat 10.000 dollar ur egen ficka för att “barnet” skulle kunna resa till Sverige. Det är en rörande historia, men den har ingenting med verkligheten att göra.

En skamfläck på Sverige.
I verkligheten är hela hanteringen av “ensamkommande flyktingbarn” en okontrollerat geschäft som omsätter stora pengar. På femtiotalet i USA lanserade president Eisenhower begreppet “det militärindustriella komplexet” för att beskriva farorna med att näringsliv och militär hade alltför täta band med varandra. I Sverige har vi skapat ett migrationsindustriellt komplex, där privata vårdföretag, politiska intressen, advokater, integrationskonsulter, mm har alltför täta band med de myndigheter som ska kontrollera dem och styra arbetet.

De pengar staten satsar på dessa “barn” försvinner i privata fickor, medan de som skulle behövt vår hjälp får fortsätta att svälta och dö på gatorna i Kabul och Mogadishu. Om vi verkligen är intresserade av att hjälpa är det är en skam att vi slösar våra resurser på dem som kan köpa sig en plats vid köttgrytorna. Om vi använde pengarna på ett klokt och rationellt sätt, skulle vi för vart och ett av dessa “ensamkommande flyktingbarn” kunna hjälpa tusentals till ett drägligare liv.

Om våra politiker verkligen vore intresserade av att hjälpa utsatta människor skulle de returnera de ”ensamkommande flyktingbarnen” med vändande plan och hjälpa till att krossa denna organiserade kriminella verksamhet. Om pressen vore intresserade av att vi hjälpte folk som behövde vår hjälp skulle de protestera mot detta geschäft som bara berikar en internationell smugglingsmaffia.

 

%d bloggare gillar detta: