Lampedusa är idag tillsammans med Melilla en av Europas mest utsatta utposter i Medelhavet. Hit försöker tusentals migranter från både Mena-området och Sub-Sahara-Afrika ta sig varje år. De som överlever sjöresan eller lyckas klättra över staketet har kommit till Europa och kan kräva att få asyl, eller åtminstone att få sitt asylkrav bedömt i en rättslig process.
På senare tid har flera migranter omkommit på vägen mellan Libyen och Lampedusa. Dessa sjöolyckor har fått de förutsägbara rösterna i Sverige och EU att kräva att befolkningarna i Mena-området och resten av Afrika istället ska ges asyl direkt i sina hemländer. Som om det inte räckte med att Sverige som enda land i världen redan på förhand beviljat carte blanche asyl och permanent uppehållstillstånd till den samlade befolkningen i Eritrea (ca 5 miljoner) och Syrien (ca 20 miljoner).
Lampedusa
Oavsett denna generösa på förväg utan frågor beviljade asyl till 25 miljoner människor, kommer Lampedusa och Melilla för överskådlig framtid att vara Europas blödande sår mot söder. Hit kommer framledes miljoner migranter att söka sig för att ha chansen att komma in i lyckolandet Europa. Redan nu kommer rapporter om att så många som 800.000 migranter väntar i Libyen på att komma med en båt. Med ett uppskattat pris på 10.000 dollar per näsa är detta en potentiell marknad på hela 8 miljarder dollar. En storindustri.
Lampedusa, med endast ca 20 kvadratkilometer yta, är egentligen helt olämplig som mänsklig bosättning. Här finns inget vatten annat än det som kan samlas ihop under de sällsynta regnen. Ön är karg och egentligen inte lämpad för annat jordbruk är fårskötsel. Här bor ca 5.000 personer som försörjer sig på fiske, turism och jordbruk.
Min lösning på problemet Lampedusa är helt enkelt att Italien evakuerar ön med dess grannöar Conigli, Lampione och Linosa tillsammans med Pantelleria och relokerar befolkningen på kanske 15 – 20.000 personer till fastlandsitalien, till exempel i provinsen Apulien där man kan köpa hela övergivna byar tämligen billigt och där fiske och jordbruk är de traditionella inkomstkällorna.
Melilla
Ceuta och Melilla är två av sju mindre landområden och öar som Spanien fortfarande håller på och intill Afrikas nordkust i Marocko. Ceuta och Melilla är tämligen stora städer med över 70.oo0 invånare vardera. Ceuta och Melilla utsätts mer eller mindre dagligen för invasionsförsök från afrikanska migranter som pressar på och klättrar över sexmeters stängsel för att på det sättet komma in i Europa. Marocko gör sedan självständigheten anspråk på dessa områden och det klokaste vore väl för Spanien att ge upp enklaverna och flytta sin och EUs gräns till det spanska fastlandet. Detta skulle göra enklaverna ointressanta för de afrikanska migranterna, eftersom Marocko i likhet med Libyen knappast har status som drömland.
Ett tillbakadragande från Lampedusa-gruppen, Pantelleria, Ceuta och Melilla kan naturligtvis ses som ett nederlag för Italien och Spanien som nationer, men som det politiska läget är inom EU kan varken Italien och Spanien unilateralt eller EU centralt förväntas kunna skrapa ihop det politiska stöd som behövs för att försvara öarnas integritet. De tjänar endast som en lockande port in till Europa för miljontals migranter i Mena-länderna och Sub-Sahara Afrika.
Alla Europas nationer har vid ett tillfälle eller annat förlorat bitar av sitt territorium och överlevt. Sverige förlorade exempelvis i 1809 års krig med Ryssland en tredjedel av landytan och befolkningen utan att detta fick landet att kollapsa. Frankrike förlorade Algeriet utan att gå under. Lampedusa och Melilla är att betrakta som utposter som i rådande politiska läge inte är möjliga att försvara utan en helt oacceptabel nivå av militärt våld och borde därför överges, i alla fall tillfälligt. Det kommer inte att få Italien eller Spanien att bryta samman som nationer. Men det kan lätta på det enorma migranttryck som just nu pressar Europa till allt mer långtgående eftergifter.
Om så krävs skulle EU mycket väl ha råd att kompensera både Italien och Spanien för förlusten av dessa små områden och öar. Att ge de människor som måste evakueras, totalt kanske ett par hundra tusen personer, en EU-pension att leva på skulle dessutom troligen betyda en vinst jämfört med alternativet.
Det vore en sak att arbeta för i Europaparlamentet.
Verkligheten 