Kilometerskatt blir övervakningssamhälle.

Det har dykt upp ett förslag om att ersätta fordons- och bränsleskatt med en kilometeravgift. Det skulle bli rättvisare för alla har det sagts. Och den nya skatten kommer förstås att ersätta staten för bortfallet av skatteintäkter när allt fler väljer elbilar. Men även kriminalitet och övervakning lär öka med den nya skatten.

Det har pratats på nyheterna i dagarna om att bilskatten och bensinskatten ska kompletteras med, eller möjligen ersättas av, en kilometerskatt för att kompensera skattebortfallet när fler hushåll köper och kör elbilar. En kilometerskatt kan, om man vill, tas ut likvärdigt av såväl diesel-, bensin- och eldrivna fordon men kan också differentieras så att exempelvis elbilar betalar mindre och diesel- och bensinbilar betalar mer. Vilken modell statsmakterna kommer att välja är annu så länge oklart, men ingen har väl på allvar trott att skattesubventionen på elbilar skulle vara kvar. Jag tror heller ingen på allvar tvekar över att kilometerskatten kommer att införas.

Potentiellt orättvist mot landsbygden.

Förutom att kilometerskatten, om den inte differentieras geografiskt, blir djupt orättvis mot folk som bor på landsbygden, för idén med sig en annan aspekt som vad jag hört inte nämnts i nyheterna. För att ta ut en korrekt kilometerskatt måste man ju veta hur långt bilen har färdats, och i det fall det blir olika skattesatser i stad och landsbygd, även var bilen körts.

Incitament till brottslighet.

Låt oss ta körsträckan först. Den kan troligtvis enkelt avläsas vid den årliga kontrollbesiktningen och därefter av besiktningsföretaget rapporteras in till myndigheterna. Men här kommer det första incitamentet till brott, till extra intäkter för besiktarna och till besparing för bilägarna. Åtminstone de privata besiktningsföretagen lär osvikligt komma att erbjuda mätarskruvning för en extra avgift under bordet. Mätarskruvningen kommer att ge lägre körsträcka och lägre skatt. Och säg inte att det inte kommer att ske. Både du och jag vet att det kommer att hända för både besiktare och bilägare har allt intresse av saken. En femhundring i fickan och en tusenlapp i mindre skatt. Vem kan avstå från den affären? Och efteråt kommer politiker och byråkrater att förvånas över att den nya skatten lett till att folk kör mindre bil. Vilket naturligtvis i sin tur leder till lägre skatteintäkter och en påföljande höjning av kilometerskatten.

Lägre skatt på landet. Vad kan möjligen gå fel?

Låt oss nu leka med tanken att statsmakterna i någon mån vill kompensera boende på landsbygden med en lägre kilometerskatt. Hur kan man då göra detta? En tämligen enkel metod kan vara att skatten debiteras efter var i landet bilen registrerats. En Arjeplog-bil skulle då få lägre skatt än en Stockholms-bil, och så vidare. I detta fall är jag villig att slå vad om att det kommer att dyka upp landsbygdsbaserade bilmålvakter som åtar sig att stå som ägare till bilar som egentligen ägs av folk i städerna och som går i trafik där.

Ett mer exakt system vore naturligtvis att logga var bilen faktiskt körts. Tekniken finns med GPS och annat. Om du kan trycka på en knapp i bilen för att kalla på en bärgare om du kört i diket kan du vara rätt säker på att bilen även kan skvallra om var du befann dig en kvart tidigare.

Vill vi ha mer övervakning?

Det mesta i samhället drar mot mer och mer övervakning, mer och mer ofrihet och allt större hot mot vår personliga integritet. Ta till exempel den fullt realistiska möjligheten att vi förlorar vår möjlighet att använda kontanter. I så fall kommer banker och statsmakter att veta exakt var och när vi köpte någon vara. I samarbete med butikerna kommer man också att veta vad vi köpte. Vill vi dessutom att staten ska veta var vi befunnit oss med vår bil varje dag och stund under året?

Jag vill det inte. Vill du?

Om skillnaden mellan muslimer och oss andra.

Flera islamiska ledare har sagt att islam kommer att segra över oss därför att muslimer älskar döden mer än vi älskar livet. Det må vara så att muslimer vet att dö för sin sak, men de har tyvärr ingen aning om hur man lever för den.

Vi älskar livet mer än döden, vilket givit upphov till humanismen, vår överenskommelse om mänskliga rättigheter, allas likhet inför lagen, lika rättigheter för män och kvinnor, till musik, konst, litteratur, poesi och filosofi och så vidare. Islam har inget av detta.

Islam är en totalitär ideologi nödtorftigt dold under en slöja av religion. Dess grundläggande idé är att dela upp människor i grupper med olika väl definierade rättigheter. Ett ”vi och dom-samhälle” om det någonsin funnits ett. Det gäller män jämfört med kvinnor och muslimer jämfört med i första hand judar och kristna och i andra hand alla andra.

Att alla människor har samma grundläggande rättigheter är inom islam ett främmande koncept som man inte alls förstår. Man har till och med tagit sig före att skriva en islamiserad version av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948. I denna förvanskade muslimska version, Kairo-deklarationen om mänskliga rättigheter inom islam, inordnas de mänskliga rättigheterna under det islamiska rättssystemets sharia-paraply.

Att ingen av de som i debatten ofta brukar använda uttrycket ”allas lika värde” har upptäckt denna egenhet inom islam visar väl bara att de endera inte tänker eller att de medvetet vill vilseleda oss. Och ja, Maud Olofsson, Mona Sahlin och Gudrun Schyman, jag tänker särskilt på er och ert svek mot kvinnorna som lider under den islamiska piskan.

Den dualitet och värderelativism som genomsyrar allt tänkande inom islam, i synnerhet lagsystemet sharia, ger myndigheterna laglig möjlighet och skyldighet att behandla folk olika beroende på om de är män eller kvinnor, muslimer eller kuffar, dvs sådana som du och jag. Eller i alla fall jag.

Att domstolarna dessutom befolkas av präster gör inte saken bättre. Överfört till svenska förhållanden är det som om landets domstolar skulle bemannas uteslutande av Jehovas Vittnen med Gamla Testamentet som lagbok. Eller om staten skulle ha ett religiöst högsta beslutande organ överordnat riksdag och regering och att detta högsta organ skulle styras av folk som Stanley Sjöberg, Åke Green och Ulf Ekman.

Islam har ett väl utvecklat system av straff och belöningar för att hålla folket i schack. Utmärkande för detta system är att bestraffningarna finns i denna världen och belöningarna i nästa. Detta gör systemet mycket lätthanterligt för det styrande prästerskapet. Bestraffningar är ju oftast enkla och billiga att administrera medan belöningar värda namnet i regel kostar både pengar och ansträngning. Att överlåta dessa belöningar till livet efter detta är ett rationellt resursutnyttjande som vi kanske skulle kunna lära oss av.

Straffen är nästan undantagslöst drakoniska. Stening, halshuggning med svärd, avhuggning av händer och fötter på motsatta sidor, offentlig piskning och liknande är vad sharia anser behövs för att hålla den muslimska befolkningen under kontroll. Att man ens orkat sitta och fundera ut alla varianter på hur man plågar och stympar människor, är uppseendeväckande. Någon har helt enkelt haft alldeles för mycket fritid.

Problemet med islam är inte de muslimska fundamentalisterna. Problemet ligger i de grundläggande muslimska fundamenta som styr dessa fundamentalisters handlande. Plus naturligtvis att de lågpraktiserande låter fundamentalisterna hållas. Om en ideologi/religion i grunden är fredlig, som exempelvis jainismen, tenderar anhängarna att bli än mer fredliga ju mer extrema de blir. Om en ideologi/religion däremot i grunden är martialisk och våldsdyrkande, som islam, blir extremisterna ett verkligt problem för alla oss andra.

 

Islam eroderar samhällsbygget.

Islams skadeverkningar på samhället kan liknas vid en koloni husbock som långsamt men obevekligt knaprar på samhällets grundvalar och gradvis eroderar demokrati, likhet inför lagen, jämställdhet och den viktiga tilliten mellan människor. Husbocken är inte omöjlig att bli kvitt, men den går inte att resonera med, förhandla med eller tala till rätta. 

Islam eroderar samhällets fibrer på samma sätt som husbocken knaprar på byggnadens bärande bjälkar. De fundament som ingen byggnad eller samhälle kan vara utan. I samhällets fall är de bärande fundamenten demokrati, yttrandefrihet, jämställdhet, likhet inför lagen och den mellanmänskliga tillit som är det kitt som håller allt samman. Inget av dessa bärande element är möjliga under islam och sharia. Därför måste islam i väst av naturnödvändighet försöka erodera dessa civilisationens grundpelare för att göra det lättare att införa regler och praxis som gradvis bäddar för sharia. I fallet med tilliten mellan människor och mellan folket och samhällets instiutioner  har islam gjort gemensam sak med vänstern som stöder islam och islamisering av sina egna skäl.

Demokrati kan inte existera under islam och sharia därför att all auktoritet måste utgå från Allah. Någon makt som inte erkänner sharia kan inte tillåtas existera. Det betyder att man mycket väl kan ha partier med olika namn, men att dessa alla har samma ideologiska grund. Resultatet blir alltså detsamma oavsett vilken röstsedel man stoppar i urnan. Ingen av människa skriven lag kan heller accepteras eftersom alla lagar och förhållningsregler måste komma från Allah och ingå i sharia.

Yttrandefrihet är inte möjlig under sharia. Man har nämligen ett mycket strängt förbud mot att yttra någon som helst kritik mot Koranen, Mohammed eller hans leverne. Detta förbud är förknippat med stränga straff, dödsstraff är inte ovanligt.

Jämställdhet är omöjligt under islam. En av de fundamentala grunderna i islam är att dela upp folk, djur och växter i olika grupper och tillskriva dem olika värde och föreskriva att de ska behandlas olika. Relationen mellan kvinnor och män är inget undantag. En man är exempelvis värd dubbelt så mycket som en kvinna i arvshänseende, som vittne i domstol och som offer för ett brott.

Likhet inför lagen är otänkbar under islam. Eftersom allt och alla under islam har olika värde och ska behandlas olika, kan heller ingen likhet inför lagen existera under islam. På samma sätt som män och kvinnor anses ha olika värde, har också muslimer och icke-muslimer olika värde.

Om man ser till dessa förhållanden framstår det också som otvivelaktigt att islam inte går att integrera i ett västerländskt samhälle. Den som påstår att det går, som exempelvis de politiker och mediapersoner på alla nivåer vi är vana att sätta vår tillit till, ägnar sig endera åt lögn eller verklighetsflykt. Om de ljuger eller bara blundar har egentligen ingen betydelse, resultatet blir detsamma för oss som är utsedda att betala priset i pengar och lidande.