6 juni 2013.

Den sjätte juni borde vara en glädjens dag. En dag då vi gemensamt firar vårt land, vår nations landvinningar och tacksamt skänker en tanke till de generationer av förfäder som slitit och dött för att ta oss dit där vi är idag. Vi borde skänka dem vår tacksamhet över vår lycka att åtnjuta demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter, likhet inför lagen, likvärdiga möjligheter att skaffa oss utbildning och skaffa oss en utkomst.

Vi har mycket att tacka våra förfäder för, men när jag tänker tillbaka på allt detta idag blir jag uppfylld av sorg. När jag tänker på att alla dessa generationer kan ha slitit förgäves, brutit sina åkrar och kroppar och offrat sina liv i gruvor och osunda fabriker till ingen nytta uppfylls jag av förtvivlan. När jag tänker på hur samvetslösa och korrupta politiker på bara några tiotals år i det närmaste har sålt ut allt som åstadkommits under dessa mer än tusen slitsamma år vill jag nästan ge upp och stoppa bösspipan i munnen. När jag dessutom tänker på att jag själv med egen hand i val efter val under så lång har givit dessa politiker mitt stöd och uppmuntrat dem att fortsätta med sitt idoga förstörelsearbete kommer självföraktet som iskall dusch.

Men när jag idag läser om hur den svenska nationaldagen åter kidnappats och grovt förhånas av företrädare för den djupt folkfientliga mångkulturen förvandlas min förtvivlan till raseri. Jag vill slita flaggan ur deras händer och förvisa dem tillbaka till deras unkna hålor åtminstone denna enda dag. Jag vill slippa se representanter för världens mest osunda totalitära ideologi trampa på minnet av svenska demokrati- och jämställdhetskämpar åtminstone denna enda dag. Denna enda dag på året vill jag vara befriad från åsynen av förtryckta kvinnoslavar i svarta skynken och självgoda skatteförsörjda skäggiga män i klänning. Denna enda dag vill jag slippa få min näsa gnuggad i den mångkulturella dynghögen.

Är det för mycket begärt?

PS. Det här är samma inlägg som jag publicerade den 6 juni 2010, den 6 juni 2011 och den 6 juni 2012. Jag har fortfarande inte sett någon anledning att revidera min uppfattning om vår påtvingade nedstigning i helvetet, eftersom ingenting blivit bättre sedan dess, snarare tvärtom. I juni 2010 kunde jag se fram emot det kommande valet. Det gör jag även denna gång. Läs om vad som verkligen händer i Sverige och lägg din röst på Sveriges framtid 2014. DS.

Mångkulturens dag den 6 juni.

”Sett till svenskarnas engagemang är midsommar helt klart vår nationaldag.”

Jonas Frykman, etnolog som citeras i DN idag (pappersupplagan).

Kunde knappast sagt det bättre själv. För när makthavarna gjort om den 6 juni till en mångkulturell manifestationsdag, så borde man inte vara förvånade om det får konsekvenser för ursprungsbefolkningens lust att delta. Jag väntar till midsommar med att fira.

Apropå muslimska böneutrop och en historisk församling.

Det är inte så ofta någon av våra folkvalda församlingar får tillfälle att fatta framtidsavgörande beslut. Historiskt avgörande beslut fattas inte heller alltid av vårt lands högsta företrädare. Så inte heller i detta fall. Det var den föga glamorösa samlingen av fjärde divisionens politiker i Stockholms Länspolisstyrelse som hade nationens öde i sina händer denna gång.

Det var nämligen de som till sist fick ärendet med de muslimska böneutropen i Fittja i sitt knä. Och som fattade beslutet. Kanske utan att riktigt veta vad de gjorde. Dumhet och naivitet är ju inga direkt okända egenskaper i våra politiska församlingar.

Den som tror att frågan om böneutrop från minareten i Fittja inte har någon egentlig betydelse för Sverige och svenska folket har anledning att tänka om. Beslutet om att tillåta böneutrop är en tröskel vi inte borde klivit över, en pandoras ask vi inte borde ha öppnat. Nu kan locket inte läggas tillbaka. Efter Fittja kommer resten av landet. Fittjabeslutet är ett skolexempel på hur en till synes liten sak får stor betydelse. Och som kommer att prägla livet i varenda svensk stad och samhälle för all framtid.

Den politiska församling som fattade det historiska beslutet är förmodligen okänd för de allra flesta svenskar. Troligen vet inte ens de boende i Stockholms län vilka dessa politiker är. Men det vore fel att de som fattade beslutet om ett vägval av så avgörande betydelse förblir okända. Om inte annat så borde deras namn bevaras för framtida historisk forskning. Kanske finns det också anledning att minnas dem i september 2014. Så här är de. Ledamöter och suppleanter i Stockholms Läns Polisstyrelse.

Fotnot 1. Suppleanten Jimmy Baker (efternamnet ska uttalas på arabiskt vis; han är inte britt eller amerikan vilket man kan förledas att tro) är också den politiker i Botkyrka som nog hårdast arbetat för att böneutropen ska bli verklighet. Att han även sitter i Polisstyrelsen är en intressant kuriositet.

Fotnot 2. Sedan vi hittade bilderna för ett par veckor sedan har ledamoten Ardalan Shekarabi (s) plockats bort och ersatts av Emil Högberg (s). Kanske lät Shekarabis namn alltför främmande för att det skulle kännas riktigt passande i sammanhanget. Klart är i alla fall att Shekarabi stod med som ledamot när beslutet om böneutropen togs.

Avpixlat
Beslutet
Polisen