Det skrivs och pratas ofta om ”mångkultur”, ”mångfald”, och så vidare. Men vad jag kan se handlar det inte om något ”mång-”. Detta ord torde ju betyda att det finns fler kulturer i spel, i alla fall fler än två.
Men så är inte fallet i Sverige. Här handlar det i praktiken endast om två kulturer som konfronterar varandra och kämpar om utrymmet. Den svenska och den arabisk-muslimska. Någon annan främmande kultur har i praktiken sällan eller aldrig kraft att göra något väsen av sig. Visserligen finns det en sihkisk församling utanför Stockholm, ett thailändskt tempel i Norrland, katolska och ortodoxa kyrkor i Stockholm, synagogor åtminstone i Stockholm och Malmö och säkert också representanter för alla andra religioner och kulturer. Men i verkligheten domineras alla invandrarkulturer av den ojämförligt mer våldsamma och aggressiva arabisk-muslimska.
Så det handlar alltså i verkligheten inte, som det påstås, om någon mångkultur utan om två kulturer som lever sina egna liv och konkurrerar fast på någorlunda samma geografiska område. I de fall där dessa två kulturer stöts emot varandra uppstår, liksom med de tektoniska plattorna i jordskorpan, konflikter med inte sällan omfattande materiell och mänsklig förödelse som resultat. Något annat är inte att vänta med kulturer som inte är kompatibla med varandra.
Den islamiska dogmen ser den västerländska kulturen som avskyvärd och degenererad och i strid med guds vilja och syfte. Det är ett ganska djupgående avståndstagande. När jag studerar islam ser jag en en totalitär ideologi fylld av endemisk misogyni, allmän främlingsfientlighet mot icke-muslimer, ett uttalat ”vi och dom”-tänkande, förnekande av demokrati, jämställdhet mellan könen, likhet inför lagen och de mänskliga rättigheter som definierar den västliga kulturen. Allt detta hjälpligt dolt av en täckmantel av religion, som gjort att islam kunnat slå rot i väst i skydd av lagar om religionsfrihet.
Precis som ortodoxa muslimer ser den västerländska kulturen som förkastlig, ser jag inom islam inget jag vill bli delaktig i. Låt oss gå skilda vägar. Om inte, fruktar jag att vi obevekligt, om än långsamt, går mot krig.
Verkligheten 